search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Nordmalingsmålet – några erfarenheter back stage

Advokaterna Lars Melin och Camilla Wikland, som företrädde samerna i det unika Nordmalingsmålet, berättar i denna artikel om sitt arbete i processens kulisser.

När Högsta domstolen på våren 2011 meddelade dom i Nordmalingsmålet, NJA 2011 s. 109, sattes punkt för en djup konflikt mellan en stor grupp markägare och tre samebyar rörande rätten för samerna att låta sina renar beta på den privata marken under vintern. Den som vill tränga in i processens rättsfrågor, parternas ställningstaganden och domstolarnas resonerande bör naturligtvis läsa referatet i NJA men även underrätternas domar som kastar kompletterande ljus över dessa frågor. Nordmalingsdomen har rättsvetenskapligt kommenterats bland andra av Bertil Bengtsson, Christina Allard och Eyvind Torp. Vi har också i en artikel 2013, Nordmalingsdomen – en historisk dom för Sveriges urfolk samerna, redogjort för processen och för markägarnas bevekelsegrunder, som vi uppfattade dem.

Detta sagt, eftersom denna artikel inte skall handla om Nordmalingsmålets rättsliga frågor och förlopp utan om vårt arbete i processens kulisser, back stage om ni så vill. Det långvariga och omfattade målet medförde för oss som ombud, att de praktiska frågor som advokater alltid ställs inför under en rättegångs faser, i hög grad fick sin egen, ofta ovanliga karaktär. Till exempel blev det sedvanliga insamlandet av skriftlig och muntlig bevisning närmast arbetsledning och samordning av samebyarnas och de sakkunnigas utredningar. Det skall inte heller förnekas att processen under åren ibland gav oss bekymmersamma dagar – men också både roliga ögonblick och stunder av euforisk lycka.

Det är detta artikeln handlar om. Men utrymmet är knappt. Det får bli några nästan slumpvisa nedslag i våra minnen från ärendet.

Inledning; några mått på Nordmalingsmålets omfattning.

Ursprungligen förde omkring 130 markägare talan mot de tre samebyarna. Målets gång genom tingsrätten, hovrätten och HD tog tretton år. Antalet huvudförhandlingsveckor var sju, fem respektive tre. Parternas sammanlagda utrednings- och rättegångskostnader kom att uppgå till 20 miljoner kr. Enligt uppgift är målet HD:s största, efter skattefjällsmålet.

Samernas sak är vår.

En gott förhållningssätt för en advokat är att hålla en professionell distans till klienten och hans sak. Vi tror att vi höll den distansen i vårt uppdrag men vill inte förneka att vi med tiden kom att stå våra klienter nära. Och att vi nu odelat står på samernas sida när det gäller deras rättigheter i vårt land. Vi insåg tidigt att vi måste sätta oss in i de samiska förhållandena, och då särskilt rennäringens villkor. Vi läste litteratur med anknytning till samerna. Och mitt under den långa rättegången tog vi 15 poäng i samisk historia och politik vid Göteborgs universitet.

I dag har Lars en samling samisk litteratur, från Jean-François Regnards Resa i Lappland 1681 till Lilian Ryds Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna 2013. Och Camilla leder fem jurister på Gärde Wesslau Advokatbyrå som i stor omfattning företräder samebyar över hela Sápmi. Vi deltar i samhällsdebatten, främst när det gäller den samiska rätten till mark för renskötsel. Och vi har många samiska vänner som vi håller kontakten och umgås med. Samernas sak blev vår.

Arbetet på advokatbyrån.

Nordmalingsmålet ställde särskilda krav hur arbetet på advokatbyrån måste bedrivas. Vi nämner tre sådana särdrag.

1. En så lång rättegång kräver att man kan hantera uppkommande frågor om kontinuitet när det gällde de jurister som är inblandade. Under åren deltog flera jurister i arbetet varav en samisk. Och när det var dags för huvudförhandling i tingsrätten hade vi blivit ett samspelt ombudspar som litade på varandra. Ingen av oss behövde därför vara i detalj insatt i hela målet.

2. Målet var i hög grad ryckigt till sin natur. Saken kunde gå i ide under månader för att explodera i veckor av aktivitet. Och förberedelser för, och genomförande av, huvudförhandlingarna krävde perioder av ”arbete dygnets alla vakna timmar”.

3. Eftersom målet med tiden kom att bli minst sagt vidlyftigt blev akten därefter. I målets slutskede fick vi ordna ett litet krypin där upp mot etthundra pärmar trängdes med flyttkartonger med bandinspelningar av informanter, knippen med kartrullar, travar av böcker, tidskrifter och kopierat material. Och annat. Hur hitta i akten? Vilket material skulle tas med till en förberedelse eller till en huvudförhandling? Till huvudförhandlingarna sändes paket i förväg med delar av akten medan vi släpade med oss ett par resväskor med det ”absolut viktigaste”.

Bevis och utredningar.

Men hur kunde akten bli så stor, kan man fråga sig. Och svaret är att det var en följd av att markägarnas talan i grunden var en negativ fastställelsetalan. Alltså: Markägarna kunde sätta hela det samiska kollektivets rätt till renbete i fråga genom att stämma och påstå att samerna saknade den rätten på de omstämda fastigheterna. En sådan talan skulle kunna anhängiggöras på ett enda A 4-papper. Därefter åvilade i princip den fulla bevisbördan – och därmed målets oöverblickbara utredningsmöjligheter – samebyarna som svarandeparter.

Detta innebär att Nordmalingsmålet först och främst, före de rent juridiska aspekterna, blev ett omfattande historiskt och kulturhistoriskt utredningsprojekt. Med oss ombud som arbetsledare, kan man säga.

Utredningen hade tre ben. Det handlade om det arkeologiska materialet, de generella historiska kunskaperna om samerna i Sverige och att i alla möjliga arkiv finna de många, många men ack så väl undanstoppade och ibland svårtolkade små notiserna om samisk närvaro på Nordmalingstrakten. Framstående forskare engagerades under hela processen för detta arbete. De utkast och utlåtanden som de tog fram granskades och vi lämnade synpunkter på det vidare arbetet. Men en sak betonade vi ständigt. Deras arbete måste vara vetenskapligt fullödigt och deras slutsatser självständiga. Historikerna kunde därför forska med akademisk glädje. Och deras resultat i princip stå pall under motpartsombudens korsförhör.

Under processens första år var uppfattningen den att de arkeologiska rönen skulle få långt större betydelse än domstolarna sannolikt till slut gav dem. De historiska förhållandena kom att utgöra utredningens centrala del. Men de många beläggen för samisk närvaro i skilda arkiv fick med tiden allt större betydelse i målet. Småningom resulterade den i flera år pågående arkivforskningen i ett tätt skrivet utlåtande med många detaljer, berättande inledningar, utvikningar och fotnoter som till bristningsgränsen fyllde en A 4-pärm. Dispositionen var inte självklar och framställningen var inte utan brister. Under ett par års tid utbytte partsombuden mångordiga åsikter om utlåtandet. Vid huvudförhandlingen i tingsrätten tog det lång tid för oss att föredra handlingen för rätten. Markägarombuden korsförhörde så arkivforskaren under två hela förhandlingsdagar.

Under målets senare skede hade vi också kontakter med Gränsdragningskommissionen, främst utredningens sekreterare. Och flera av de poänger vi kunde ta under rättegången bekräftades genom Gränsdragningskommissionens arbete.

Rättsutredningen.

Naturligtvis satte vi oss in i vad svensk rätt i alla dess uttryck sa om renbetesrätten före och under rättegången. Men här är inte utrymme för att beskriva det arbetet. Och varje advokat med ett knepigt ärende torde arbeta på motsvarande sätt, kanske med undantag av att vi försökte utvinna stöd för samernas sak även ur bestämmelserna om urminnes hävd i gamla jordabalken i 1734 års lag. Någonstans i akten finns, för att nu bara nämna ett exempel, en mångsidig PM om ordet ”trakt”.

Presentationen.

Det har nog redan stått klart att Nordmalingsmålets volym krävde mycket av oss när det gällde skriftlig och muntlig framställning av sakomständigheter, stödfakta och rättsliga tankegångar. Vi fann skäl lägga särskild möda på själva föredragningstekniken. Vi tog på flera sätt hjälp av datateknik för våra presentationer. Vi delade också upp alla längre muntliga framställningar i korta avsnitt som vi redogjorde för växelvis.

Utan minsta sidovördnad kan vår presentation av samernas sak i tingsrätten, hovrätten och HD ses som en generalrepetition, en premiär och en väl inövad föreställning. Så väl kände vi småningom ärendets detaljer och så samspelta var vi till slut. När det gällde vår framställningsteknik fann vi efter de långa passen i tingsrätten skäl vässa vår förmåga, kanske främst för att få så god uppmärksamhet som möjligt. Vi justerade våra underlag för sakframställningar och slutanföranden. Vi finslipade vårt datorstöd. Och vi förbättrade vår teknik inför huvudförhandlingen i hovrätten tillsammans med en retoriker.

En högst viktig del av rättegångarna var vår inledande framställning av stödfakta, alltså omständigheter utanför själva saken som var viktiga för målets kontext men som vi var rädda rätten kunde sakna kunskaper om. Det rörde sig till exempel om den samiska kulturen, renens särart som djur, det moderna samhällets påverkan, renskötseln i våra dagar, klimatets och vädrets betydelse för renskötseln och mycket, mycket annat. Man kan säga att vår flera förhandlingsdagar långa framställning var ett slags seminarium i samisk kultur.

Förhållandet mellan aktörerna i rättegången.

När det nu gått rätt lång tid efter rättegången vill vi gärna först framhålla att parter och ombud blev mycket väl bemötta i domstolarna. Partsombudens uppfattningar om hur förhandlingsveckorna skulle läggas upp, och liknande, beaktades i regel eller jämkades samman. Stämningen i rättssalen var nästan alltid god. I hovrätten bidrog domstolens initiativ att bjuda parter, ombud och vittnen på kaffe med en ostfralla efter morgonens första pass, till den goda atmosfären.

Förhållandet mellan parter och ombud var mera komplicerat. Mellan markägarna och samerna upplevde vi först i tingsrätten en butter, ja, ibland nästan fientlig stämning som dock blev bättre efterhand. Man höll sig mest på sin egen kant. Vi upplevde också att parterna ogillade när vi ombud umgicks kollegialt under förhandlingsdagarna. Det var, i deras tycke, ett oroande fraterniserande.

Trots det sagda hade vi under alla år goda kollegiala kontakter med markägarnas ombud. Under hela rättegången företräddes mark­ägarna av advokaten Nils Rinander, i underrätterna tillsammans med förbunds­juristen Ulrika Bonnedal och i HD med numera advokaten Jens Nyström. Vi vågar påstå att samtliga ombud väl visste att skilja på ombudsrollen och personen bakom. Men visst slog det gnistor ibland.

Till sist några mera udda hågkomster.

Ett hav av samiska dräkter.

Numera har inga samer traditionella samiska dräkter i det dagliga arbetet i renskogen. Kolten är i våra dagar ett högtidsplagg, en kulturmarkör som samerna bär med stolthet. Det föll sig naturligt att många representanter för parterna närvarade på huvudförhandlingens första dag. Samerna bar då kolt. Det var en för oss stimulerande syn.

Till pläderingarna bad vi samerna på nytt komma i kolt. Vi sa, ungefär, att målet är er framtid, det är ni som genom oss talar i er egen sak, utgången är er. Kom och lyssna, för hur det än går, målet är samisk historia. Och de kom i sina högtidsdräkter.

Domstolsförhandlingar och små barn.

Det kan hända mycket på familjefronten under ett mål som pågår så här länge. Camilla hann både gifta sig och få två barn under rättegången. Vid några tillfällen kändes det som att domstolarna inte tog hänsyn till att Camilla var nybliven mamma, men vi två ombud arbetade alltid på ett sådant sätt att det var balans mellan föräldraskapet och advokatrollen.

Café Renen.

I tingsrätten fick vi disponera ett litet ombudsrum för att kunna duka fram enkla förfriskningar under de långa dagarna. Det var en samisk stiftelse som bjöd på kaffe, lappkaka, renkött och kakor. Markägarna och deras ombud var välkomna men de kom sällan på besök. Men i och utanför ”Café Renen”, som rummet snart kom att kallas, fylkades de samer som var på plats under dagarna. Det blev en riktig samlingspunkt. Vi var alltid själva där när tillfällen bjöds och tog en slurk kaffe eller ett skav torrkött.

Sista ordet.

Vi brukar framhålla att samerna vann Nordmalingsmålet – men att markägarna egentligen inte förlorade något. Samerna äger nu som förr följa sina renar på markägarnas fastigheter men renlaven och bärriset som renarna krafsar fram under snön och betar saknar ekonomiskt värde. I rennäringslagen regleras de tider som renarna får vistas utanför året-runt-markerna. Och trampar en oaktsamt släppt hjord ner nyplanterade tallplantor skall liksom tidigare ersättning utges.

Samerna vann Nordmalingsmålet – men markägarna förlorade inte något av ekonomiskt värde. Much Ado About Nothing.

Vänner.

Genom Nordmalingsmålet och andra uppdrag med samisk anknytning har vi kommit att få många samiska vänner som vi umgås med på alla sätt, från närvaro vid kalvmärkningar på fjället till twitter i cyberspace.

Och har ni inte anat det tidigare under läsningen så är det naturligvis så att Lars och Camilla blivit vänner för livet. Vi och våra familjer umgås, fast då talar vi nästan aldrig om Nordmalingsmålet, förstås.

Annons
Annons