search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Så kan vi redan i dag komma till rätta med långa häktningstider och restriktioner

Advokat Jan Karlsson anser att det kan ske genom att häktningsdomaren tillämpar det befintliga regelverket.

I avvaktan på ny lagstiftning, som anger tidsbestämda gränser för hur länge förundersökningar med frihetsberövade får pågå och särskilda restriktioner gälla, är det fullt möjligt att komma till rätta med både långa häktningstider och åklagarnas rätt att meddela den häktade restriktioner. Detta kan ske genom att häktningsdomaren tillämpar det befintliga regelverket och ställer löpande krav på åklagaren vad gäller utredning och precision ju längre frihets­berövandet pågår. Det anser advokat Jan Karlsson.

För att stärka rättssäkerheten kring beslut om frihetsberövanden har det under åren genomförts flera ändringar i häktningsreglerna. Numera krävs det att ett fortsatt frihetsberövande i form av häktning måste prövas av en lagfaren domare inom fyra dygn från gripandet. Införandet av fyradygnsregeln antogs medföra svårigheter för åklagaren att på kort tid prestera utredning som gav tillräckligt stöd för att misstankegraden nådde upp till sannolika skäl som tidigare var den lägsta misstankegraden för att grunda ett häktningsbeslut.

Den lägre misstankegraden skäligen misstänkt infördes därför som häktningsgrund under förutsättning att det samtidigt förelåg ett särskilt utredningsskäl. Den lägre misstankegraden begränsar häktningstiden till en vecka. Fortsatt häktning kräver därefter den högre misstankegraden. Det kan konstateras att häktning enligt den lägre misstankegraden idag sker till en försvinnande liten del. Den regel som infördes för att ge åklagaren möjlighet att fortsätta utredningen och stärka brottsmisstanken tillämpas idag knappast alls. Istället häktas den alldeles övervägande andelen inom fyra dygn från gripandet med stöd av den starkare misstankegraden sannolika skäl. Det övervägande antalet häktade är därtill ålagda särskilda restriktioner. Detta är ett resultat av att häktningsdomaren godtar åklagarens påstående om att det föreligger skäl att anta att den misstänkte på något otillbörligt sätt kan komma att påverka den fortsatta utredningen (kollusionsfara) om åklagaren inte tillåts meddela restriktioner.

Restriktioner innebär vanligtvis kontroll och övervakning av den misstänktes telefonsamtal och brevkorrespondens, övervakade besök, i den mån de tillåts, samt ingen gemensamhet på häktesavdelningen. Sverige har både nationellt och internationellt ådragit sig stark kritik för att ha för många häktade som under lång tid är ålagda restriktioner.

Riksåklagaren har nyligen presenterat förslag om bland annat mer kvalitetstid för den häktade, vissa lättnader om den misstänkte erkänner och att högre åklagare skall pröva frågor om gemenskap för misstänkta som varit häktade en längre tid. Förslagen kan säkert vara av godo och är i vissa delar värda att tas på allvar.

Fråga har uppkommit om man från grunden behöver se över regelsystemet för häktade. Trots mångårig internationell kritik mot de svenska förhållandena är lagstiftarens intentioner oklara. Den fråga som bör ställas är varför förhållandena ser ut som de gör och om orsaken går att finna hur det befintliga regelverket tillämpas.

I dag har vi ett system som tillåter en åklagare att endast muntligen redogöra för de omständigheter som grundar yrkandet om häktning och tillstånd om att få ålägga den misstänkte restriktioner. Oftast har åklagaren tillgång till en summarisk sammansatt promemoria som presenteras häktningsdomaren och den misstänkte i samband med häktningsförhandlingen.

Vid en häktningsförhandling har åklagaren ett intresse av att inte behöva presentera mer utredning för den misstänkte än vad som krävs för att övertyga häktningsdomaren att bifalla häktningsyrkandet. Ju lägre krav domaren ställer på materialet desto mindre utredning presenteras av åklagaren.

Det är domaren som häktar, inte åklagaren. Domare med låga krav föder åklagare som inte behöver prestera och presentera särskilt mycket konkret utredning för att få den misstänkte häktad och i förekommande fall med tillstånd att ålägga denne restriktioner.

Efter det att häktningsbeslutet har avkunnats är det ytterst domaren som har att vaka över att åklagaren bedriver förundersökningsarbetet med den skyndsamhet som situationen och regelverket kräver och att beslutade restriktioner inte kvarstår längre än nödvändigt. Normalt häktas en person i två veckor med möjlighet till förlängning på åklagarens begäran utan en yttersta tidsgräns. För att upprätthålla rättssäkerheten och efterkomma rättegångsbalkens regler om hur förundersökningsarbetet skall bedrivas måste domaren ställa höga och tydliga krav på precisering av påstådd fara för att den misstänkte menligt kan påverka utredningen. Kravet skall höjas ju längre tid den misstänkte varit häktad. Här brister det i dag. Åklagaren måste vid varje tidpunkt kunna redovisa vad utredningen åstadkommit för att undanröja påstådd kollusionsfara. Det är inte godtagbart att förundersökningsarbetet omotiverat drar ut på tiden, att relevanta utredningsåtgärder inte vidtas på grund av att utredningspersonal inte tillåts arbeta övertid eller att andra utredande myndigheter har väntetider och en arbetsbelastning som passerat rimliga gränser.

En slentrianmässig acceptans av påstådd kollusionsfara leder ovillkorligen till längre häktningstider med restriktioner för den misstänkte och det är domarens sak och yttersta ansvar att häktning och restriktioner inte kvarstår längre än nödvändigt. Saken kan naturligtvis i någon mån finna sin lösning genom att lagstiftningen anger tidsbestämda gränser för hur länge förundersökningar med frihetsberövade får pågå och särskilda restriktioner gälla.

I avvaktan därpå är det emellertid fullt möjligt att komma till rätta med både långa häktningstider och åklagarnas rätt att meddela den häktade restriktioner genom att häktningsdomaren tillämpar det befintliga regelverket och ställer löpande krav på åklagaren vad gäller utredning och precision ju längre frihetsberövandet pågår. Alla förefaller vara ense om att långa frihetsberövanden särskilt i kombination med restriktioner är menligt för den misstänkte och i förlängningen kan äventyra den misstänktes möjligheter att tillvarata sin rätt i den pågående processen. Till det kommer att frihetsberövanden i kombination med restriktioner för den misstänkte medför ytterligare arbetsbelastning och kostnader för kriminalvården.

Annons
Annons