search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Försträckning eller gåva?

Advokat Örjan Teleman reflekterar över hur bevisbördan ska placeras i bodelnings- och arvskiftestvister, en vanligt förekommande fråga.

Det här aktuella spörsmålet om hur bevisbördan ska placeras förekommer ofta i bodelnings- och arvskiftestvister. Make eller sambo påstår sig ha en fordran mot den andre eller en dödsbodelägare säger sig ha ett krav mot dödsboet eller detta hävdar en fordran mot en delägare. Sådan sak avser inte sällan höga belopp. För de fall, där make eller sambo vid bodelning istället påstår sig ha en skuld till tredje man och därför är berättigad till avräkning, får det anses klart att han i bodelningen har bevisbördan för att skulden föreligger. Frågan härom behandlas därför inte i denna artikel. Min framställning utgår från fall där det är utrett, att ett visst penningbelopp har överförts men att parterna är oense om det därvid uppstått ett fordringsförhållande eller om det var fråga om en gåva. Är parterna någon gång också oense om någon betalning har gjorts och med vilket belopp, bärs bevisbördan härför av den som påstår sig ha överfört pengarna.

Frågor om bevisning tar sikte på bevisfaktum (kontra rättsfaktum), bevistema (bevisföremål), bevismedel, bevisbörda, bevisstyrka (beviskrav) och bevisvärdering. Rättsfaktum är ett faktum, ett faktiskt förhållande, som måste föreligga för att en rättsföljd ska inträda medan ett bevisfaktum är ett så kallat medelbart relevant faktum, till exempel indicier. Bevistema är ett sakförhållande, som ska bevisas. Jag behandlar väsentligen frågan om vem av parterna, det vill säga den föregivne borgenären eller gåvomottagaren, som har att bära bevisbördan.

I den processrättsliga doktrinen talar man om olika bevisbördeteorier (eller bevisbörderegler), vilka utformats genom praxis och i doktrin, däribland de materiella teorierna och bevissäkringsteorin.

De materiella bevisbördeteorierna kan sammanfattningsvis sägas innebära, att bevisbördan ska bestämmas utifrån den i det enskilda fallet kritiska materiella rättens ändamål. Då de processrättsliga bestämmelserna ska befrämja de materiella reglernas genomslag, synes mycket tala för de materiella bevisbördereglerna. Det ska här konstateras, att den samlade rättskipningens grundläggande samhällsfunktion är att medverka till att värderingarna bakom den materiella rätten slår igenom.

Enligt bevissäkringsteorin, som synes mig ha vunnit terräng under senare år, ska bevisbördan läggas på den av parterna, som anses ha haft bäst möjlighet eller störst anledning att säkra bevisning. Detta är dock många gånger svårt eller omöjligt att avgöra! Om vi utgår från ett exempel, där två allmänt kapabla bröder tvistar om huruvida det uppkommit ett fordringsförhållande mellan dem eller fråga varit om gåva när den ene brodern överlämnade 100 000 kronor till den andre. Båda två är skrivkunniga och hade tillgång till papper och penna vid tillfället ifråga men varken gåvobrev eller skuldebrev upprättades. Den broder, som utgav pengarna, hade otvivelaktigt skäl att säkra bevisning om att saken avsåg en försträckning så att han skulle få tillbaka pengarna men även den andre brodern hade orsak att säkra bevisning, nämligen till styrkande av han helt utan krav på motprestation erhöll de 100 000 kronorna.

Även tillämpning av en materiell bevisbörderegel är ofta svår. Vi kan (med Nordh) konstatera, att den avtalsrättsliga regleringen ska främja uppkomsten av avtal och dess fullföljande samtidigt som den ska erbjuda skydd mot avtalskonstruktioner, som av en eller annan anledning kan ses som samhällsskadliga. Det är svårt att tänka sig en fungerande marknadsekonomi om människor ska anses stå i avtalsförhållande endast på den grunden av att det saknas bevis om motsatsen. Ett normalt fordringsförhållande är en form av avtalsförhållande. Två parter har enats om en försträckning på vissa villkor. Likaså är en gåva, med eller utan föreskrifter för mottagaren, ett avtalsförhållande mellan två parter. Givaren avstår från gåvoobjektet mot att mottagaren accepterar gåvan (och utfäster sig därmed att efterkomma de villkor, som må ha föreskrivits, såsom övertagande av intecknad skuld vid fastighetsgåva eller åtagande att använda fastigheten blott för istället ett visst bestämt ändamål). Båda parterna åberopar då ett avtalsförhållande, vilket innebär, att bevisbördan lika väl kan läggas på den ena parten som på den andra! Kanske kan till och med sägas, att samhällsintresset talar i större utsträckning för kreditgivning än för filantropi! Då skulle bevisbördan läggas på mottagaren av gåvan.

Praxis

HD har i NJA 1975 s. 577 (på s. 582) slagit fast att bevisbördan i tvist av rubricerade art i princip åvilar den som påstår sig ha en fordran.  För jämförelse förtjänar att nämnas Hovrättens över Skåne och Blekinge domar 10/10 2013 i mål nr T 119-13 och 2/12 2013 i mål nr T 3271-12, Svea hovrätts dom 20/12 2012 i mål nr T 9520-11 samt Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom 5/5 2010 i mål nr T 4655-09. I dessa opublicerade avgöranden har domstolarna till skillnad från HD i sin dom från 1975 ansett, att bevisbördan ska bäras av den part, som påstår sig ha fått en gåva. I nämnda hovrättsdomen 2/12 2013, som avser ett tvistig försträckning av 50 000kronor, anger hovrätten att bevisbörderegeln bör uttryckas så ”att den part som påstår att en av motparten gjord betalning till parten skett som gåva har bevisbördan för de konkreta rättsfakta, som konstituerar gåvan”  och tillägger att ”Intresset av enkelhet och förutsebarhet talar för att placera bevisbördan på samma sätt oavsett sammanhanget”.

Det kan vidare noteras, att HD i NJA 2012 s. 804 slagit fast, att om utgångspunkten är att en fordran har uppkommit och gäldenären påstår att denna upphört på grund av eftergift (gåva), ankommer det på gäldenären att visa detta. Placeringen av bevisbördan är således här den omvända i förhållande till läget i prejudikatet från 1975. NJA 2012 s. 804 avser ett regresskrav (enligt SkbrL 1 kap. 2 § st. 2) av en gäldenär mot en medgäldenär för betalning av dennes andel av en för dem och ytterligare en person gemensam skuld. Två makar skulle köpa en fastighet och behövde för finansieringen ett banklån. Banken krävde då att en person till skulle gå in som gäldenär tillsammans med makarna. Hustruns ena förälder bistod med detta och betalade sedermera själv lånet för att därefter kräva mannen på hans andel. I sina domskäl uttalar HD, att det förhållandet att medgäldenärerna står varandra nära inte bör medföra att bevisbördan omkastas eller att beviskravet, det vill säga kravet på bevisningens styrka, sänks. Däremot måste det vid bevisvärderingen beaktas bland annat vilken relation de berörda personerna har till varandra. Detta är ett praktiskt viktigt påpekande då de flesta tvisterna om gåva kontra försträckning torde förekomma inom kretsar av närstående då bevismedlen inte sällan består av förhör med syskon och föräldrar. HD tillägger i nämnda domskälen, att det är vanligt att föräldrar gör benefika insatser till förmån för barnen men att hänsyn dock får tas också till andra omständigheter, såsom insatsens storlek, det sammanhang i vilken den har gjorts och vad som i övrigt har kommit fram. (För bevisvärdering finns en omfattande teoribildning, som torde vara lika omstridd som den rörande bevisbördans placering.)

Synpunkter

HD, som sällan hänvisar till dogmatiska principer eller allmänna grundsatser för fördelningen av bevisbördan, angav i det nämnda fallet från 1975, som sagt, att den angivne borgenären har bevisbördan för uppkomsten av ett fordringsförhållande när det är utrett, att ena parten har utgett visst penningbelopp till den andre. Enligt min mening finns det skäl att emot HD:s synsätt hävda, att när oklarhet föreligger om handlingens karaktär ta som utgångspunkt att mellanhavandet mellan parterna inte rubbat deras (ursprungliga) förmögenhetsförhållanden. Den part som har avstått från penningbeloppet ska därmed presumeras ha erhållit en fordran mot den andre. Då har hans ekonomiska ställning förblivit oförändrad. Mottagaren har å sin sida erhållit en viss summa pengar men också ådragit sig en skuld av motsvarande storlek. Även hans förmögenhet är då oförändrad. Menar mottagaren motsatsen, det vill säga hävdar ändrade förmögenhetsförhållanden så att fråga är om gåva och inte någon försträckning till honom, bör han bära bevisbördan härför. Detta innebär, att han har att visa, att han erhållit en gåva. Samma uppfattning vad avser bevisbördans placering i fordran/gåvotvisterna motiveras ibland med hänvisning till skälighet och god moral. Påstår någon sig ha fått ett penningbelopp utan krav på motprestation bör man ha att bevisa detta.

Ett exempel, som enligt min erfarenhet från bodelningstvister återspeglar ett ofta förekommande problem i det praktiska rättslivet, är när en sambo till den andres uttryckliga förvåning påstår sig ha en fordran mot denne. En sådan tillgång utgör inte samboegendom och ingår därmed inte i bodelning (medan däremot skulden kan göra det beroende på dess karaktär, se SamboL 13 §). Om det då är klarlagt, att ett penningbelopp av inte oväsentlig storlek har överförts till exempel för finansiering av en utbyggnad av mottagande sambons sommarbostad, finns det enligt min mening skäl, som bör framgå av det ovan anförda, att lägga bevisbördan på mottagaren om denne hävdar gåva.

Fordrings–gåvotvisterna kan här indelas i två kategorier. Den första avser fall där det är klarlagt att en fordran har uppkommit men parterna är oense om den har efterskänkts (eller av annat skäl än betalning inte längre föreligger). Den andra kategorin innehåller fall där fordringen är tvistig. Genom de nämnda avgörandena NJA 1987 s. 40 och NJA 2012 s. 804 har HD, som ovan konstaterats, klarlagt rättsläget rörande vilken part, som ska bära bevisbördan i de tvister, som omfattas av den första kategorin. Däremot är rättsläget tvivelaktigt rörande bevisbördans placering i de fall, som faller inom den andra kategorin, trots HD:s uttalanden i NJA 1975 s. 577. Därför finns skäl för omprövning i högsta instans.

Tilläggas bör slutligen, att domstol – när den väl slagit fast vem av parterna som har bevisbördan – bör beakta dennes möjlighet och anledning att säkra bevisning i det enskilda fallet när fråga uppkommit om han presterat tillräcklig stark bevisning, det vill säga uppfyllt beviskravet.

Annons
Annons