search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Vi befinner oss återigen vid en tidpunkt då beslutsamhet är avgörande

Gästkrönikör Anders Danielsson

För en tid sedan gick FN:s flyktingkommissarie António Guterres och jag ut i ett gemensamt uttalande där vi vädjade till det internationella samfundet att göra allvar av sina löften om internationell solidaritet i respons på den syriska flyktingkrisen. I uttalandet, som publicerades nationellt och internationellt (DN Debatt 6 december 2013/IPS News), uppmanas fler länder att svara upp mot det stora behovet av delat ansvar med värdländerna i Mellanöstern. Närmare 2,3 miljoner syrier befinner sig på flykt i regionen. Det räcker inte att endast två länder tar emot två tredjedelar av alla syriska asylsökande inom EU. De två länder som tagit emot överlägset flest är Sverige och Tyskland. Fler medlemsstater måste inrätta skyddssystem motsvarande dem i Sverige och Tyskland. Eller i mer konkreta ordalag: börja bevilja permanent uppehållstillstånd, underlätta familjeåterförening och erbjuda humanitärt skydd eller vidarebosättning.

I en tid med flera pågående konflikter kommer ständigt nya appeller. Vad som må vara en fotnot i det stora hela är likväl ett inspel utan tidigare motsvarighet – förenandet av UNHCR:s och Migrationsverkets röster i en gemensam uppmaning till omvärlden. Det är en markör som manar till eftertanke. Vi bör påminna oss om att de vägval vi nu gör formar vår framtid.

Inom migrations- och asylområdet finns en rad milstolpar, såväl nationellt som på EU-nivå. Den nya svenska instans- och processordningen för utlänningsärenden som trädde i kraft 2006 hör otvivelaktigt till dessa. Sista byggstenen i det nya gemensamma europeiska asylsystemet som kom på plats så sent som i juni 2013 markerar likaså en viktig inledning till ett nytt skede. Till de mer sentida exemplen hör också Migrationsverkets rättsliga ställningstagande från september 2013.  Med beslutet att ge syriska asylsökande permanent uppehållstillstånd följer vi långvarig praxis. På samma självklara sätt som Sverige möter upp till dagens situation, mötte vi upp till flyktingströmmarna på 70- och 80-talen i spåren av diktaturens Chile, krigen mellan Iran och Irak och efterföljande årtionden präglade av Jugoslaviens sönderfall och konflikten i Irak. I snart femtio år har Sverige visat prov på beredskapen och förmågan att finna konkreta och fungerande lösningar för att människors rättmätiga behov av skydd ska tillgodoses. Vid varje kulminerande kurva i statistiken har också röster i samhällsdebatten värderat och betygsatt Sveriges mottagande på skalan från förtjänstfullt till ansvarslöst. Andra har tyckt det har varit i underkant. Någonstans mellan ytterlighetens röster återkommer frågan i en eller annan form, och i mer eller mindre uttalade ordalag. Varför ska Sverige ta så stort ansvar? Senast i versionen: Varför ger Sverige syrier permanent uppehållstillstånd?

Svaret är naturligtvis att vi är skyldiga att ge skydd åt dem som riskerar sitt liv och sin frihet. De människor som flytt från Syrien har gjort det för att överleva. Vare sig om destinationen är Sverige, Tyskland eller övriga Europa är orsaken densamma: att de har gett sig av för att de inte kan vara kvar i regionen där de befinner sig eller återvända till Syrien utan att riskera livet. I förarbetena till utlänningslagen förklaras varför permanent uppehållstillstånd ska ges. Det ger en möjlighet att etablera sig och att bidra till samhället i motsats till att endast förvaras under den tid en långdragen konflikt pågår. Dessutom möjliggör permanent uppehållstillstånd familjeåterförening vilket i sin tur motverkar människosmuggling. Familjemedlemmarna får därigenom en legal väg in i Europa.

Att människor tvingas lägga sina liv i människosmugglares händer får till följd att många mister sina liv under flyktförsöken. Det är en konsekvens av att det inte finns några reguljära inresevägar för asylsökande. Det är i sin tur en verklighet som Migrationsverket och UNHCR försöker påverka genom att förmå fler länder att ta emot kvotflyktingar, vilket säkerställer att de mest utsatta når Europa på en säker och trygg väg. FN har bett Migrationsverket om draghjälp i arbetet med att undsätta syriska flyktingar genom vidarebosättning. På uppdrag av UNHCR leder Sverige och Migrationsverket en internationell arbetsgrupp för vidarebosättningen av 30 000 flyktingar som befinner sig i Syriens grannländer. Målet är att några av de mest utsatta flyktingarna ska erbjudas en fristad runt om i världen innan slutet av 2014.

Konflikten i Syrien har slagit rot som en av de värsta humanitära kriserna under de senaste årtiondena. Vid utgången av 2014 kan över fyra miljoner människor ha drivits på flykt från Syrien. Majoriteten av dem som befinner sig på flykt är kvinnor och barn. Varje dag ökar risken att Syrien förlorar en hel generation – och med det landets framtid eftersom dagens barn är de som skulle kunna bygga upp sitt land ur krigets ruiner. Varje dag ökar också risken att fler människor på flykt över Medelhavet förlorar sina liv. Att formulera problemen är inte utmaningen. Prövningen är att hitta lösningar och ta initiativ till åtgärder med stöd av internationell rätt.

Migrationsverkets kanske viktigaste uppgift är att vara en garant för att människor med skyddsbehov får sina rättigheter tillgodosedda. Det sker dock inte godtyckligt. Inte sällan hamnar Migrationsverket i skottlinjen mellan olika grupperingar där vissa tycker att vi är för generösa och andra för restriktiva. Därför måste vi från tid till annan påminna om att vårt arbete styrs av lagar och förordningar som bestäms av riksdag och regering och att myndigheten har att följa internationella konventioner och folkrättsliga förpliktelser. Detta leder till att tillämpning och tolkning av gängse regelverk ger ett rent praktiskt och faktiskt ansvar för våra bedömningar; bedömningar av personers skyddsbehov och asylskäl, säkerhetslägen och konflikters varaktighet.

Sedan konfliktens början har över 30 000 människor från Syrien sökt sin tillflykt till Sverige. I spåren av det syriska flyktingmottagandet följer ett ansvar för hela samhället för mottagande och etablering. Detta kan aldrig underskattas, lika lite som den tvingande nödvändigheten att agera låter sig bortförhandlas. Men sällan har migrationsfrågorna varit så tydligt kopplade till ideologiska utgångspunkter och politiska värderingar som i dag. Detta samtidigt som behovet för ökad solidaritet inom EU på asylområdet kanske aldrig varit så brännande som nu. För varje dag i våldets tecken synes lösningen på Syrienkonflikten flyttas allt längre bort.

Den verkliga betydelsen av Sveriges ställningstagande, dess inverkan på övriga medlemsstater och dess innebörd för syriska flyktingar låter sig visas först den dagen vi inte längre befinner oss i utmaningens direkta motljus. ”Vi kan inte vara optimistiska, vi bör inte vara pessimistiska, men vi måste vara beslutsamma.” Denna förmaning uttalades av Jean Monnet, en av EU:s grundare, i samma tid som Sverige förvandlades från ett utvandrar- till ett invandrarland. Mer än femtio år senare befinner vi oss återigen vid en tidpunkt då beslutsamhet är avgörande.

Vad som aldrig får gå förlorat är perspektivet att historien skrivs här och nu.

Vad som aldrig får sättas på undantag är strävan och hoppet om att humanitet, solidaritet och mänsklighet ska lämna sina tydliga avtryck.

Vad som däremot låter sig konstateras är att framtida generationer kommer att se tillbaka på vår tid och fälla sin dom över alla dem som hade medlen att lindra mänskligt lidande.

Annons
Annons