search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Politiskt ledarskap

Det är valår. Vilka är då de stora rättspolitiska frågorna?

Är det frågor om asylrätten, brottmålsprocessen, rätten till rättshjälp, skatteprocessen, övervakning, barnens rättigheter, kränkningarna på nätet eller de långa häktningstiderna med ingripande restriktioner?

Den största och viktigaste rättspolitiska frågan handlar enligt min mening inte om någon enskild sakfråga. Den stora frågan gäller vilket samhälle vi önskar leva i och vilket samhälle vi vill ge i arv till våra barn. Dess centrala problematik gäller den tydliga förskjutning i synen på rättsstaten och dess grundvalar som regering och riksdag under senare tid har infört. Det vore därför naturligt om det politiska ledarskapets vilja och förmåga att vidmakthålla rättsstatens grundbultar finge ökad uppmärksamhet detta supervalår. Ty politiken håller alltmer på att utvecklats till en principlös maktkamp där populistiska utspel avlöser varandra. Det leder till att rättssamhället försvagas. Men det leder också till medborgarna tappar respekt för politiken och dess företrädare. Detta kommer, på sikt, att utgöra ett allvarligt hot mot demokratin.

På det nya årets första dag skrev utrikesminister Carl Bildt en debattartikel i Expressen om betydelsen av friheten på nätet och hur FRA-lagstiftningen i själva verket utgör en garanti för denna frihet. Denna svårt grumliga tanke får väl anses innefatta ett retoriskt grepp av det mer djärva slaget, även för att komma från utrikesministern. Han indikerade, som man får förstå budskapet, att de som var kritiska till FRA-lagstiftningen också förespråkade begränsningar på nätet. Storebror som frihetskämpe är inte för alla en självklar bild. Det finns de som skulle anse den rent absurd. Föga överraskande uttryckte statsrådet sin tillfredsställelse med FRA-lagstiftningen, rättstillämpningen och kontrollen härav. Han påstod sig till och med ha fått beröm för den svenska modellen. Frågorna var fyllda ”av viss beundran över våra tydliga lagar, institutioner och begränsningar”. Hur Sverige har hanterat FRA håller enligt Bildt på att utvecklas till ett internationellt föredöme. Han hoppas att ”demokrati efter demokrati ska komma fram till lösningar längs våra principer”.

Det är oklart med vilka Sveriges utrikesminister samtalat i denna fråga. I ljuset av den utomordentligt starka kritik som i dagarna kommit från EU-parlamentets utskott för mänskliga rättigheter, hade det varit av intresse att få närmare uppgifter om vilka dessa beundrare av svensk underrättelselagstiftning är. I EU-parlamentet tycks förtjusningen splittrad. Ty i den rapport som utskottets ordförande presenterade uppmanas Sverige uttryckligen att se över sin lagstiftning på övervakningsområdet för att säkerställa att den står i överrensstämmelse med Europa­konventionen. Rapporten kritiserar den omfattande, systematiska och urskiljningslösa insamlingen av personuppgifter från personer som inte är misstänkta för brott. I rapporten ifrågasätts vidare att insamlingen av data endast skulle vara styrd av och begränsad till terroristbekämpande syften. Belysande för den svenska självbelåtenheten är att Sverige genom FRA och dess generaldirektör underlåtit att besvara de frågor som ordföranden i EU-utskottet funnit sig böra ställa till Sverige. Det är inget annat än generande för Sverige att maktfullkomliga tjänstemän tillåts agera på detta sätt i relation till allvarliga frågor från ett EU-organ. Det skall dock sägas att konstitutionsutskottets ordförande tog sig tid att lojalt medverka. Det får man vara tacksam för. Rapporten ska behandlas i utskottet och EU-parlamentet under våren.

Den svenska regeringen har vid ett fåtal tillfällen kommenterat de skandaler som uppenbarades genom Edward Snowdens avslöjanden. Man har då envist hänvisat till den svenska lagstiftningen, med tillägget att man utgår ifrån att myndigheterna följer lagen. Det ankommer dock på regeringen att också genom vederbörande kontrollorgan kontrollera lagarnas efterlevnad. Här har regeringen gått fel. Den kritik av försvarsunderrättelseverksamheten som framförts av SIUN och Datainspektionen har veterligen inte fått några påtagliga effekter. Allt fortgår som förut, kritiken obeaktad. Men kritiken handlar inte bara om bristande lagenlighet hos FRA och den bristande kontrollfunktionen. Den handlar också om regeringens egna avvikelser från lagstiftningen.

En viktig del av kontrollen av FRA utförs av Försvarsunderrättelsedomstolen. Och i den delen fuskar man. Exempel på detta är följande.

Regeringen har, sedan utgången av november månad, underlåtit att utse det antal integritetsskyddsombud vid domstolen som lagen föreskriver, det vill säga minst sex. Regeringen har i vart fall ännu inte när denna text skrivs utsett de av Advokatsamfundet föreslagna tre personerna. Man har istället uppdragit åt kanslichefen vid Försvarsunderrättelsedomstolen att, med förbigående av Advokatsamfundet och i strid med vad som följer av lag, tillfråga de tre tidigare ombuden, vars mandattid nu gått ut och vilka Advokatsamfundet, trots förtjänstfulla insatser under fyra år, av principiella skäl ej föreslagit till omval. Advokatsamfundet anser nämligen det vara ett värde i att samma integritetsskyddsombud inte tjänstgör för länge. För långa mandattider riskerar att skada förtroendet för ombudens oberoende och integritet.

Regeringen har således i själva verket, medvetet, i strid med lagens föreskrifter sökt obstruera gällande lagstiftning, som föreskriver att integritetsskyddsombuden ska utses på förslag av Advokatsamfundet och Domarnämnden. De av Domarnämnden föreslagna ombuden har emellertid förordnats. Från en konstitutionell utgångspunkt måste det betraktas som högst anmärkningsvärt att de av Advokatsamfundet nominerade ledamöterna inte har förordnats. Det säger sig självt att det inte är lämpligt att regeringen i hithörande frågor inte agerar så att dess vilja att tillförsäkra en oberoende kontroll av FRA-verksamheten kan ifrågasättas. Men, dessvärre, ska nog regeringens agerande ses i ljuset av andra utspel med tydligt syfte att försvaga kontrollmekanismerna. Följande är illustrativt.

Vid årsskiftet skulle regeringen utse en ny ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen. I de ärenden som typiskt sett handläggs av domstolen står på den ena sidan – i själva verket den enda sidan – FRA, som agerar på uppdrag av andra myndigheter, till exempel Försvarsdepartementet. Det kunde då tyckas självklart att ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen inte bör vara en person med starka lojalitetsband till Försvarsdepartementet. Poängen med domstolen var ju att den skulle agera oberoende och kritiskt pröva inkomna ansökningar. När man då finner att Försvarsdepartementet aktivt verkar för att på posten som ordförande i domstolen få tillsatt sitt eget folk, den nuvarande rättschefen vid Försvarsdepartementet med ansvar för FRA, baxnar även den som inte i övrigt har anlag för paranoia. Försvarsdepartementet tog sig i denna fråga för att agera, genom att den nuvarande statssekreteraren, liksom den tidigare statssekreteraren, till Domarnämnden uttalade sitt mycket starka stöd för rättschefen och uttryckte att de fann henne mycket väl lämpad på posten. Den förre chefen för FRA, det vill säga chefen för den myndighet som på regeringens uppdrag ansöker om inriktning av signalspaningen med mera hos Försvarsunderrättelsedomstolen fann henne synnerligen lämpad.

Det som inträffat i dessa frågor åskådliggör minst två saker. Det visar på en alarmerande omdömesbrist hos såväl de högsta politiska tjänstemännen på Försvarsdepartementet, rättschefen som sökte ordförandetjänsten liksom hos den tidigare FRA-chefen. Förfarandet antyder därtill en total brist på respekt för domstolens oberoende och ordförandens integritet. Detta bekräftar den förändrade syn på rättsstatliga principer som kännetecknar utvecklingen på senare tid.

I en nyligen utkommen doktorsavhandling ”För din och andras säkerhet” av Markus Naarttijärvi analyseras hur lagstiftaren förhåller sig till rikets säkerhet, personlig integritet och teknisk utveckling. Han identifierar förändringar i lagstiftarens syn, proportionalitetsavvägningar över tid, samt hur dessa förhållanden påverkar den personliga integriteten och upprätthållandet av rättsstatliga principer. Analyserna leder fram till fyra slutsatser.

Författaren slår fast att lagstiftaren har förändrat sin syn på personlig integritet. Från att vara ett individuellt uttryck för ett samhällsintresse, har den personliga integriteten kommit att förskjutas till ett rent individuellt intresse. När det gäller säkerhetsintresset har lagstiftaren övergivit etablerade rättssäkerhetsprinciper, krav på misstanke om brott, för att göra intrång i privatlivet. Man har i stället övergått till ett ”riskfokuserat preventionsperspektiv” – en i sig minnesvärd eufemism. Vidare fastslås att lagstiftaren har låtit tekniken styra lagstiftningen, istället för tvärtom. Dessa tendenser har enligt författaren tillsammans bidragit till att tidigare grundläggande principer för samhällets intrång i den privata sfären gradvis frångåtts i lagstiftningsprocesserna rörande preventiv avlyssning, inhämtning av elektronisk kommunikation och signalspaning. Lagstiftningsprocesserna har istället ”präglats av en inkonsekvent hantering av viktiga konstitutionella och demokratiska värden, bristande helhetssyn och ensidiga proportionalitetsanalyser”. Forskaren drar slutsatsen ”att varken regering eller riksdag närmat sig sin konstitutionella uppgift ifråga om de preventiva tvångsmedlen på ett sätt som inger förtroende”. Författaren ifrågasätter vidare om tilltron till lagstiftaren som garant för fri– och rättigheter är lämplig och om den kan upprätthållas i längden. Detta är som framgått en mindre upplyftande skildring över hur regering och riksdag har underlåtit att ta sitt konstitutionella ansvar på allvar.

När statsministern och andra berörda statsråd hänvisar till att vi på detta område har en god lagstiftning är det svårt att ta detta på allvar. Ty för att fylla de rättsstatliga kraven räcker det inte med att lagstiftningen i formell mening tillkommit på rätt sätt. Den måste också ha visst innehåll och hålla en viss kvalitet för att kunna betraktas som rättsstatligt godtagbar. Och lagen måste dessutom tillämpas enligt vedertagna principer. Det är det som är skillnaden mellan ”rule of law” och rule by law. Att den svenska regeringen stundom synes vara anhängare till den senare principen är minst sagt bekymmersamt och antyder precis som Markus Naarttijärvi kommer fram till, en allvarlig förskjutning i synen på rättsstatliga principer.

Jag tror och hoppas därför att 2014 kommer att präglas av frågor om politiskt ledarskap och förtroendet för rättsstaten. För, alldeles oavsett vad man må tycka i enskilda rättspolitiska frågor, handlar politiskt ledarskap ytterst om att identifiera en principiellt hållen, icke händelsestyrd, långsiktig politik, och att stå upp för den, få andra att verka för samma mål och att genomdriva den. Det förutsätter politiker som inte har som främsta syfte att behålla eller fånga makten, utan politiker med ett äkta engagemang för rättsstaten och dess invånare. Allt här i världen handlar inte om pengar! Ibland måste man engagera sig även för annat än jobbskatteavdrag. Till exempel för rättsstaten.

Annons
Annons