search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

När samhället tar ett barn

Tvångsomhändertagande av barn är ett av de största ingreppen en stat kan göra i en familj och måste omgärdas av största möjliga rättssäkerhet.

Omhändertagandena styrs av LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, som ska garantera rättssäkerheten. Men hur fungerar det i praktiken? Advokatens undersökning visar att socialtjänstens utredningar ofta har brister. Barnens och föräldrarnas åsikter beaktas inte alltid och lagen är inte anpassad till nya kunskaper och ett samhälle i snabb förändring.

En fjärdedel av alla omhändertaganden av barn i Sverige sker mot barnens och föräldrarnas vilja. Socialstyrelsens senaste rapport Barn och unga – insatser 2012 visar att cirka 20 800 barn var omhändertagna i en så kallad heldygnsinsats den 1 november 2012. Av dessa hade 15 300 frivillig vård med stöd av socialtjänstlagen, SoL, 5 200 hade tvångsvård enligt LVU och knappt 300 blev omedelbart omhändertagna enligt LVU, vilket tillåts före lagprövningen i akuta lägen.

Orsaken till beslutet om tvångsvård är i 70 procent av fallen brister i hemmiljön och i 25 procent av fallen den unges eget beteende. För 5 procent var orsaken en kombination av brister i hemmiljön och det egna beteendet. När det gäller yngre barn är orsaken vanligtvis bristande omsorg och för ungdomar handlar det oftast om missbruksproblem eller kriminalitet. Tvångsomhändertagandena ökar i antal ju äldre barnen blir, och den största gruppen är 15–17 år.

Den här nationella statistiken tas sällan upp i medierna och det kan ha flera orsaker. Socialstyrelsens redovisning är svårtolkad, eftersom ett barn kan få flera olika insatser under ett år och därför finns med på flera ställen i statistiken. Därför tittar forskarna ofta på ett speciellt datum för att se hur många barn som får olika insatser. Jämförelser mellan kommuner är också besvärlig eftersom få barn omhändertas i mindre kommuner. En problemfamilj med fyra barn som omhändertas kan rubba statistiken. Ett annat problem med statistiken är att det är svårt att göra jämförelser över tiden eftersom redovisningen ändrades 1998.

Sverige sticker ut

Omhändertas fler barn i Sverige än i andra länder? Frågan är svår att besvara eftersom det är vanskligt att göra jämförelser med andra länder där systemen för barnavården skiljer sig från Sverige. En viktig skillnad är att i den svenska statistiken räknas barn som omhändertas både på grund av brister i hemmiljön och eget beteende, men utomlands bygger ofta statistiken enbart på barn som omhändertas på grund av brister i hemmiljön och den andra gruppen hamnar i någon form av ungdomskriminalvård. Det är också svårt att göra jämförelser med länder där släkt och närstående hjälper till att ta hand om barnen i högre grad än hos oss.

En annan skillnad är att Sverige i jämförelse med många andra länder tar emot en stor grupp ensamkommande flyktingbarn som placeras på HVB-hem, hem för vård eller boende. Men då handlar det nästan uteslutande om frivillig vård. Hur stor denna grupp är särredovisas inte i Socialstyrelsens statistik, men för pojkar i åldersgruppen 13–17 år har andelen i befolkningen som placerats på HVB-hem femdubblats 2004–2012. Ökningen utgörs till största delen av pojkar med annan vårdnadshavare än förälder eller en särskilt förordnad vårdnadshavare och det är därför sannolikt att det handlar om ensamkommande flyktingbarn.

Anna Hollander, professor i rättsvetenskap med inriktning på socialt arbete på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, konstaterar att det finns många skillnader mellan Sverige och andra jämförbara länder när det gäller tvångsomhändertaganden.

– Misshandelsrekvisitet i LVU tillämpas sällan i Sverige, men det är vanligare i anglosaxiska länder, abuse, även om gränsdragningen mellan aga och misshandel är svår att göra också i länder där barnaga är tillåtet som uppfostringsmetod, säger Anna Hollander.

Fler barn omhändertas

Antalet barn som omhändertas och vårdas utanför hemmet i Sverige ökade kraftigt under 1990-talet, samtidigt som den slutna institutionsvården delvis ersattes av familjehemsvård och HVB-hem. Sedan 2004 har barnen som omhändertas fortsatt öka i antal, men ökningen består nästan bara av ensamkommande flyktingbarn. Om man bara tittar på barnen som får tvångsvård eller blir omedelbart omhändertagna har den gruppen inte förändrats i storlek under perioden 2004–2012. Pojkarna är fler än flickorna, men deras majoritet är inte lika stor som i den frivilliga SoL-gruppen.

De flesta av de omhändertagna barnen placeras i familjehem. Det gällde för 61 procent av dem som hade placerats enligt SoL och 69 procent av dem som placerats enligt LVU den 1 november 2012. Den näst vanligaste placeringen är HVB-hem där 37 procent av SoL-barnen och 24 procent av LVU-barnen var placerade. LVU-barnen kan också placeras på sjukhus eller i det egna hemmet. Hur länge LVU-vården pågår kan variera, men medianvårdtiden för barn som fick vård under 2012 var 16,4 månader.

Fattiga familjer

Finns det något som utmärker de omhändertagna barnens familjer? Ja, det är dokumenterat i forskningen att det finns en koppling mellan ekonomiskt utsatta föräldrar och omhändertagna barn. Många av föräldrarna saknar arbete och är bidragsberoende. En grupp som är överrepresenterad i statistiken för omhändertagandena 2012 är invandrarnas och flyktingarnas barn. När det gäller frivillig SoL-vård har cirka två tredjedelar av de vårdade barnen och ungdomarna en eller två föräldrar som är födda utomlands. Och när det gäller LVU-vård har nära hälften av de vårdade en eller två föräldrar som är födda utomlands.

Tommy Lundström, professor vid institutionen för socialt arbete på Stockholms universitet, gjorde 1999 en studie där han visade att högt socialbidragstagande i en kommun korrelerar med många omhändertagna barn.

– Det är flera socioekonomiska förhållanden som korrelerar med antalet vårddygn. Problemet med alla sådana här analyser är att sambanden kan vara komplexa. Många socialbidragstagare kan finnas i fattiga förorter, men också i fattiga norrlandskommuner där det finns mycket få barn och mycket få omhändertaganden. Trots det blir det ändå ett visst samband. Detta är ju som sagt gamla data, men inget talar för att det har förändrats, säger Tommy Lundström.

Marie Berlin, utredare på Socialstyrelsen, ser också en korrelation mellan olika typer av problem i kommunerna.

– När det till exempel gäller regionala skillnader i dödlighet så har mönstret varit ungefär detsamma i 100 år och det visar att det finns skillnader mellan olika kommuner. Medellivslängden sammanfaller väldigt bra med socialbidragsnivån i kommunerna. Tvångsomhändertagandet är den mest ingripande sociala insatsen som samhället gör och den är vanligare i kommuner med hög social utsatthet, säger Marie Berlin.

Föregångsland med brister

Sverige beskrivs ofta som ett föregångsland i arbetet för barns rättigheter. Bland annat var Sverige 1979 det första landet som införde förbud mot barnaga. Samtidigt har Sverige kritiserats för brister i rättssäkerheten vid tvångsomhändertaganden. Vanvårdsutredningens avslöjanden om övergrepp och vanvård vid institutioner och familjehem har också fläckat vårt goda rykte.

Regeringen tillsatte 2012 Utredningen om tvångsvård för barn och unga som ska göra en översyn av reglerna i LVU och redovisa sina förslag den 15 oktober 2014, men redan den 10 februari kommer ett delbetänkande. Syftet är att stärka barns rättigheter och rättsäkerheten för barn och unga som vårdas enligt LVU samt att bidra till kvalitetsutveckling inom den sociala barn- och ungdomsvården, med särskilt fokus på tvångsvård.

Medierna uppmärksammar ofta LVU-målen, men advokat Ghita Hadding Wiberg, som har 20 års erfarenhet av LVU-mål i förvaltnings- och kammarrätten, menar att rapporteringen inte speglar hur verkligheten ser ut för flertalet barn som omhändertas.

– Man kan alltid hitta några enstaka mål med hemskheter i, men det som är allvarligt är att vi omhändertar väldigt många barn i Sverige. Har vi en annan norm eftersom vi har så många barn som är omhändertagna? Det ställs ganska höga krav på de föräldrar som kommer under luppen, säger Ghita Hadding Wiberg.

Kräver allvarliga situationer

Anna Kaldal, docent i processrätt med inriktning mot barnrätt och en av initiativtagarna till Stockholms barnrättscentrum, har i sin forskning tittat på vilka utredningsbefogenheter socialtjänsten har, hur man kan vara säker på att beslutet blir materiellt riktigt, vem som har bevisbördan, vilka beviskrav som ställs och hur allvarlig situationen ska vara för att samhället ska kunna gå in och tvångsomhänderta ett barn.

– Jag har konstaterat att det ställs höga krav, säger hon. För att man ska kunna omhänderta ett barn måste det röra sig om en allvarlig situation. Vi tvångsomhändertar inte barn bara för att vi inte tycker föräldrar är lika bra som du eller jag, utan det kräver allvarliga situationer.

Ur ett historiskt perspektiv utvecklades den svenska socialvården under 1900-talet från att vara kontrollerande och tvingande till att allt mer bygga på frivillighet och rättssäkerhet. Den stora förändringen i detta avseende ägde rum 1982 när socialtjänstlagen, SoL, trädde i kraft. Den ersatte bland annat den gamla barnavårdslagen och ändrade socialtjänstens inriktning till att i första hand bygga på frivilliga insatser och vara mer serviceinriktad och hjälpande. Samtidigt överfördes tvångsreglerna till den nya lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Därmed skärptes också gränsen mellan frivillig vård och tvångsvård.

Barnets position stärks

Sedan 1980-talet har LVU genomgått ett antal revideringar där barnets bästa i allt större utsträckning betonats och där barnets position i den juridiska processen stärkts. FN:s barnkonvention från 1989 har haft stor betydelse för denna utveckling. En av de viktigaste förändringarna kom 1999 då barnet fick rätt till eget offentligt biträde som automatiskt blir ställföreträdare för barn under 15 år. Det skapade en mycket starkare och mer självständig position för barnet. År 2003 implementerades principen om barnets bästa i LVU 1 §, vilket var en direkt implementering av barnkonventionens artikel 12. Dessutom förstärktes rätten att komma till tals i LVU 1 §, vilket var en ytterligare förstärkning av barnets position.

Föråldrad lagstiftning

I dag har vi när det gäller 3 §, alltså eget-beteende-problematiken, en lag som är lite föråldrad och som bättre överensstämmer med hur man såg på ungdomar för 20–30 år sedan. Det får bland annat till följd att det är svårt att fånga upp flickor med beteendeproblematik.

– Vi har en lag som är skriven för och där praxis har utvecklats med fokus på unga män med missbruk eller kriminellt beteende. Lagen är inte så könsneutral som den skulle behöva vara. I dag ser vi att flickor beter sig som pojkar och pojkar beter sig som flickor i traditionell bemärkelse i större utsträckning. I dag är vi mer medvetna om att flickor till exempel missbrukar på ett annat sätt och de är oftare våldsamma och kriminella, säger Anna Kaldal.

En annan svår fråga, som hon tar upp, är hur samhället ska hjälpa barn i gränslandet mellan psykiatrisk och social problematik. I dag vet forskarna att en bakomliggande orsak till en beteendestörning kan vara en neuropsykiatrisk diagnos som kan leda till missbruk, ett aggressivt beteende eller någon form av självmedicinering. Frågan är då om samhället ska hjälpa barnen med stöd i LVU eller ett psykiatriskt tvångsomhändertagande.

– Vi har två avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen som tyckte att beteendeproblematiken gick att koppla direkt till den neuropsykiatriska diagnosen och att det därför handlade mer om en psykiatrisk problematik varför LVU inte kunde tillämpas. Men det är en svår gränsdragningsfråga och unga med vårdbehov riskerar att falla mellan stolarna. Det är en av de frågor som är under utredning på Regeringskansliet.

Den här frågan gäller också flickor med självskadebeteende. Det här är nya grupper, som förstås alltid har funnits, men vars problematik har identifierats, vilket gör att de inte riktigt passar in i LVU-lagstiftningen. Anna Kaldal tar också upp en annan grupp som lagen inte är anpassad för. Det handlar om flickor med hedersrelaterad problematik, som har ökat i antal under senare år.

– Hedersproblematiken innebär ytterst svåra dilemman eftersom det är familjer som på många sätt fungerar bra, säger Anna Kaldal. Det är ekonomiskt ordnade förhållanden och barnen går i skolan, men där finns barn som lever under väldigt svåra förhållanden. Då blir det svårt att identifiera dem och använda LVU-lagstiftningen i en familjekontext som ser helt annorlunda ut. Barnen lever under svåra förhållanden men en del av dem vill ändå vara kvar hemma och barn som tvångsomhändertas rymmer hem gång på gång trots att de verkligen lever under hot i hemmet.

Magnus Åhammar, rådman vid Förvaltningsrätten i Stockholm med lång erfarenhet av LVU-mål, har sett en förändring i LVU-målen de senaste åren.

– Det är lite andra frågeställningar i dag, säger han. Tidigare var traditionella sociala frågor med missbruk och kriminalitet mer dominerande. Nu kommer de neuropsykiatriska diagnoserna in i många mål och de hade jag inte sett för tio eller femton år sedan. Det har också dykt upp hedersrelaterade frågor som vi inte har haft tidigare.

Advokat Lena Isaksson, som har lång erfarenhet av LVU-mål, ser också ett mönster med barn som har psykisk ohälsa.

– Barn som har psykiska problem, vilka kan yttra sig som självskadebeteenden, en ADHD-problematik eller andra psykiska problem, får sällan den tidiga psykiatriska hjälp de har behov av, säger hon. Dessa problem kommer då ibland att utvecklas till ett socialt nedbrytande beteende och först i det stadiet griper samhället in, då ibland med ett LVU-omhändertagande. Men det är en följd av att de inte har fått den hjälp de behöver tidigare. Man kan inte nog understryka vikten av att barn med sådan problematik skulle vara mycket mer hjälpta av tidiga adekvata psykiatriska vårdinsatser.

Professor Anna Hollander anser också att lagen är föråldrad. Rekvisiten har samma konstruktion som när den första barnavårdslagen antogs. Kunskap om sociala problem och förhållanden mellan barn och föräldrar och samhället har förändrats avsevärt under de senaste decennierna.

– Som lagen är konstruerad  leder den till att det snarare är symptom som angrips och inte de grundläggande eller bakomliggande problemen, säger hon. Det gäller särskilt ungdomars beteende där socialtjänsten bedömer beteendet och inte orsaker till beteendet. I dag får många barn diagnoser. Det påverkar förutsättningarna för lagens tillämpning. Tidigare skulle de ha omhändertagits på grund av sitt beteende enligt LVU, men det gäller inte i dag. Har barn en ADHD-diagnos och beter sig som om de hade ett socialt nedbrytande beteende, så kan inte LVU tillämpas.

Mer tvång i framtiden?

Anna Hollander anser att barnrättstänkandet är positivt eftersom det har lett till att samhället tar ett större ansvar för barn, men det kan samtidigt innebära att barn blir mer beroende av samhället.

– Fokus på barn har blivit en central fråga både inom juridiken och socialt arbete. Det är positivt, men problemet som kvarstår är att veta när en separation mellan barn och föräldrar kan anses vara i barnets intresse. Den frågan är fortfarande lika komplex, lika svår och lika stor oenighet kring. Det är svårt att bedöma när bristerna i omsorgen är så omfattande att det inte går att hitta andra lösningar än att omhänderta barn eftersom man vet att en separation också skadar barn. Minsta ingripandets princip är uttryckt i LVU, men jag vet inte i vilken mån den tillämpas på samma sätt som tidigare, säger Anna Hollander.

Trenden sedan 1980-talet har varit att minska tvånget. Anna Hollander kan tänka sig att den pågående utredningen tittar lite extra på den frågan i sin översyn av LVU.

– När barnen kan anses fara illa vill man stärka samhällets ansvar och där kan man kanske se att det blir ökade befogenheter för socialtjänsten att ingripa mot föräldrars och barns vilja. Det gäller främst de yngre barnen där man kan lyfta in andra omständigheter som kan leda till tvång. När det gäller de äldre barnen kan de få ökad självbestämmanderätt. Men det betyder inte att de får fatta beslut. Det är alltid vuxnas ansvar.

Otydligt riskbegrepp

Bo Vinnerljung, professor på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, är kritisk till att riskrekvisitet har en så stark ställning i LVU. Ett barn kan omhändertas enligt LVU om det finns ”en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling annars skadas”.

– Riskrekvisitet saknar helt anknytning till ett vettigt bruk av begreppet, säger han. Risk är inget annat än ökad eller minskad sannolikhet. Det är också ett kvantitativt begrepp. I praktiken används det på fall där vi av normativa skäl inte kan undvika att gripa in men omformuleras till risk. Inte lätt för föräldrar att förstå och inte särskilt förutsägbart för någon. Om man skulle ta lagtexten på allvar skulle det till exempel också – som i Norge – krävas att socialtjänsten och förvaltningsdomstolen har ett trovärdigt underlag för att bedöma om risken för oönskad utveckling verkligen minskar om samhället ingriper.

Bo Vinnerljung menar att om man ska använda riskrekvisitet måste det definieras tydligare, men han vill inte ta bort det, eftersom det ibland fyller en viktig funktion när samhället måste ingripa preventivt.

– Det klassiska exemplet är att det varje år brukar vara ett Jehovas vittne-barn som behöver en blodtransfusion. Då gör man ett tvångsomhändertagande, barnet får hjälp och sedan upphör omhändertagandet. Där kan man se att om vi inte gör någonting är det risk för barnets hälsa och till och med för barnets liv, säger Bo Vinnerljung.

Magnus Åhammar tycker inte att riskrekvisitet är ett problem eftersom förvaltningsrätten får ledning av Högsta förvaltningsdomstolens domar.

– Just det här med ”påtaglig risk för hälsa och utveckling” försöker vi göra till ett juridiskt begrepp och att lika fall behandlas lika, säger han. Jag upplever inte den delen som ett gungfly eller att vi inte har någon fast grund att stå på. Jag tycker att det fungerar som läget är nu.

Anna Kaldal sammanfattar kärnan i LVU-processen som ”legalitet och rättssäkerhet i kombination med ambitionen att verkligen skydda barn som far illa”.

– Processen måste vara ordnad så att den ger så lite utrymme som möjligt för godtycke och fördomar. Alla fall måste behandlas objektivt och sakligt, och lika fall ska behandlas lika, vilket är oerhört svårt, eftersom det rör sig om komplexa samband mellan risk- och skyddsfaktorer i barnets miljö. Vi kan inte sätta lika höga beviskrav som i brottmål eftersom LVU är en proaktiv lag som vill kunna träda in och skydda barn innan skadan har uppstått. Det handlar om att bedöma om situationen för barnet är så allvarlig att det ska tvångsomhändertas – att rätt barn får rätt vård.

Utmaningar för utredningen

Anna Kaldal tror att utvecklingen mot att barnen blir alltmer autonoma i LVU-målen kommer att fortsätta. Den stora utmaningen för rättsväsendet är hur systemet ska tillgodose barnets rätt att komma till tals, ge sitt eget perspektiv och vara en autonom aktör.

– Hur involverar vi små barn, barn som inte har svenska som modersmål och barn med neuropsykiatriska diagnoser eller intellektuell funktions­nedsättning, säger hon. Det är svårt, men vi kan inte backa när vi har sagt att barn är individer med egna rättigheter.

Andra utmaningar, som Anna Kaldal ser, är att ytterligare stärka barns position och att försöka modernisera LVU så att lagen kan hantera de nya grupperna med heders-, social- och psykiatrisk problematik som finns i dag. Hon tror också att vi kommer att få se förändringar när det gäller hur vi tar hand om placerade barn och tillgodoser deras rättigheter, till exempel genom ett ombud som följer barnet före, under och efter processen.

Ghita Hadding Wiberg tror att det kommer att bli mer insyn där barnen är placerade och att det blir andra personer som kommer att ansvara för insynen än de som har placerat barnen.

– Det kan till exempel vara ett ombud för barnen som ser hur det ser ut i familje- och behandlingshem där barnen är placerade, säger hon.

Lena Isaksson ser inga stora brister i rättssäkerheten i LVU-målen. Däremot är hon oroligare för rättssäkerheten när barnen är placerade och av det skälet menar hon att utredningens översyn fyller en angelägen funktion.

– Det är viktigt att barn och ungdomar får komma till tals och vara delaktiga i sin egen vård när den väl har inletts. Där finns en brist i dag. Det finns bra HVB-hem, men det finns all anledning att skärpa tillsynen, framför allt måste man följa upp hur barnen har det och se så att de får hjälp och att det inte dröjer för länge.

Magnus Åhammar och några andra domare och erfarna advokater framförde sina synpunkter när de 2013 träffade utredningssekreterarna i Utredningen om tvångsvård för barn och unga.

– Bland annat framförde vi att om socialtjänsten omhändertar någon omedelbart och sedan häver det omedelbara innan en vecka har gått, så finns det inga grunder för att pröva det i domstol. Man kan fundera över om det skulle finnas någon möjlighet till laglighetsprövning, säger Magnus Åhammar.

Gruppen framförde också att barn och föräldrar borde ha rätt till ett offentligt biträde när en umgängesbegränsning enligt LVU ska prövas. Lena Isaksson instämmer:

– En förälder som har missbruksproblem men som kan visa på drogfrihet får träffa sitt barn med umgängesstöd frekvent, om prövning sker enligt föräldrabalken, säger hon. En förälder som för en process om umgänge i allmän domstol kan få rättshjälp eller använda sin hemförsäkring för att på så sätt få barnets rätt till umgänge prövad, men den möjligheten finns inte i LVU-målen. Det är en stor brist. Socialnämnden kan besluta om mycket omfattande umgängesbegränsningar och det finns föräldrar som inte träffat sina barn på ett halvår. Föräldrar och barn i LVU-mål som vill ha umgängesfrågan prövad borde ha rätt till offentligt biträde.

Alternativ till LVU

Förebyggande insatser kan minska behovet av tvångsomhändertagande. Magnus Åhammar konstaterar att det är en politisk fråga om samhället ska stötta familjer på ett annat sätt.

– Om man läser LVU och socialtjänstlagen så är de mest angelägna delarna att socialtjänsten så långt som möjligt tillsammans med föräldrar och barn ska komma fram till frivilliga lösningar. Så det finns redan i systemet, men beroende på hur mycket man lägger ner på det kan det se olika ut, säger han.

– Det krävs ett annat tänk hos socialmyndigheterna, säger Ghita Hadding Wiberg. Jag skulle gärna se att de försöker ha mer samtal, möten och förslag om vad man kan göra på hemmaplan innan man omhändertar. Jag tycker det borde finnas resurser och möjligheter att ha fler insatser i hemmet. Man gör det på vissa ställen men alldeles för sällan.

– Minsta ingripandets princip gäller och kunskapen om att separationer mellan barn och föräldrar generellt har allvarliga konsekvenser innebär att satsningar på barn i samhället blir viktiga, säger Anna Hollander. Det gäller satsningar på skolan, förskolan, fritidsaktiviteter, hälso- och sjukvården, men också insatser som kan hjälpa barn och föräldrar i individuella fall. Detta mot bakgrund av de entydiga kunskaper som finns om att det är socialt utsatta föräldrars barn som får sina barn omhändertagna.

Staten snålar på rättssäkerheten

De offentliga biträdena spelar en viktig roll för rättssäkerheten i LVU-målen. Biträdena ska tillvarata sin klients intressen och ge råd och stöd under processen. För barn under 15 år är biträdet även barnets ställföreträdare och ska självständigt företräda barnet.

Ghita Hadding Wiberg anser att det svåraste med LVU-målen är när man är ställföreträdare för barn under 15 år och själv måste skapa sig en uppfattning om vad som är bäst för barnet. Ska barnet vara omhändertaget, kan det bo hos sina föräldrar eller går det att hitta en annan lösning?

– Där kan mina ord väga väldigt tungt om jag förordar att barnet ska omhändertas eller inte. Det ställer höga krav på den som företräder barn, säger hon.

Ett av de största problemen med LVU-målen är enligt henne att biträdena inte alltid får tillräckligt med tid för att göra ett bra jobb. Det kan skapa en rättslig obalans när de berörda inte ges samma möjlighet som socialtjänsten att föra fram sina argument.

– Rättssäkerheten kan komma på skam på så sätt att socialtjänsten har en hel apparat för att göra en utredning, säger hon. Sedan ska föräldrarna bemöta det i en förhandling och rent krasst får vi som offentliga biträden inte lägga ner speciellt mycket arbete, för då får vi skuret i våra kostnadsräkningar. Det leder till att de flesta biträdena inte lägger ner det arbete som de skulle vilja göra för att kunna tillvarata klientens intresse fullt ut.

Anna Hollander menar att tidsbristen kan vara en av förklaringarna till att de offentliga biträdena i de allra flesta fall bifaller socialnämndens ansökan om tvångsvård.

– I de fall de inte gör det händer det oftare att förvaltningsrätten inte heller bifaller socialnämndens ansökan, så det offentliga biträdets bedömning och granskning av socialtjänstens utredning har stor betydelse, säger hon. Många offentliga biträden lägger ner mycket jobb i de här målen, men det är förvaltningsrätten som fattar beslut om de ska få betalt för den tid som de har lagt ner. Offentliga biträdena klagar inte sällan över förvaltningsrättens beslut. Det påverkar hur mycket tid offentliga biträden kan lägga på att kritiskt granska utredningen och utforma en annan uppfattning än socialnämnden. Enligt officialprincipen är det domstolen som ska se till att målet är så utrett som dess beskaffenhet kräver, men det är sällan de kräver komplettering av utredningar.

Advokaten Lena Isaksson anser också att biträdet måste få tid att göra sitt jobb, men hon har en annan uppfattning än Ghita Hadding Wiberg och Anna Hollander beträffande ersättningen.

– När det gäller rättssäkerheten är mycket upp till oss biträden att se till att den efterlevs. Vi måste vara aktiva! Gör biträdet sitt jobb tror jag att rättssäkerheten kan upprätthållas. För att kunna göra det måste man få tid att göra sitt jobb, men jag upplever inte att det är svårt att få betalt för nedlagt arbete, säger Lena Isaksson.

Unga oerfarna jurister

Har biträdena tillräcklig erfarenhet för att kunna göra ett bra jobb? Lena Isaksson och Ghita Hadding Wiberg upplever att ställföreträdarna för barn alltför ofta är unga oerfarna jurister.

– Många gånger förordnas yngre jurister som ställföreträdare för barn och jag kan tycka att det bör vara den mer erfarna som ska vara det, säger Ghita Hadding Wiberg. Man bör vara erfaren även när man företräder föräldrarna, men där ska föräldrarnas egen uppfattning föras fram och man för bara sin klients talan. Men när man företräder barn under 15 år ställs andra krav på ombudet och då bör det vara en person som har erfarenhet av den här typen av mål och lite mer livserfarenhet. Har du ett oerfaret biträde för barnet går de ofta på socialtjänstens utredning.

Docent Anna Kaldal bekräftar att unga jurister ofta får de här uppdragen.

– Många av dem som jag träffar när jag är ute på advokatkurser, föreläsningar och i min forskning är otroligt intresserade, engagerade och kunniga personer. Men det är ändå så att det finns en tendens att man sätter en ganska ny biträdande jurist på den här typen av ärenden. Jag skulle gärna se att det krävs någon form av certifikat som ett sätt att höja kompetensen hos det offentliga biträdet och ställföreträdaren. Där tycker jag att Advokatsamfundet har en uppgift, säger Anna Kaldal.

Enormt krävande jobb

LVU är socialtjänstens svåraste arbetsuppgift. Det är kunskapsmässigt utmanande och resurskrävande att hjälpa familjer där barn far illa. Det är också en integritetsfråga, det vill säga hur mycket samhället ska tvinga familjer att ta emot insatser eller bli utredda. Ska man dela på barn och föräldrar eller finns andra alternativ? Det är många svåra avvägningar.

Anna Kaldal har undersökt vad som är reella riskmiljöer för barn och hon konstaterar att det finns ganska omfattande forskning på riskfaktorer för att barn far illa. Men det är svårt att göra den individuella bedömningen.

– För varje enskilt fall måste man väga in både risk- och skyddsfaktorer. Det kanske är en mamma med psykiatrisk sjukdomsproblematik, men å andra sidan kanske hon medicinerar och har god sjukdomsinsikt. Allt detta är kunskapsmässigt svåra bedömningar som kräver att socialtjänsten verkligen har god kunskap, säger Anna Kaldal.

Hon tycker att kunskapen om riskmiljöer för barn behöver stärkas rent generellt hos alla i rättskedjan: socialtjänst, domstol och juridiska biträden.

Även för socialtjänstens utredningar är tid en bristvara.

– Jag har förståelse för att socialsekreterare inte kan få fram så mycket information ibland, säger Ghita Hadding Wiberg. Det kan vara fråga om akuta händelser, till exempel att de träffar en narkotikapåverkad förälder med sitt lilla spädbarn i en situation där de måste göra någonting. Just då kanske det inte finns så mycket att skriva och

då får man göra en bedömning, men den utredning som följer måste vara fyllig. Men självklart är det emellanåt brister även i det här tidiga stadiet, socialen har inte tillräcklig information och tar kanske ett förhastat beslut.

Förvaltningsrätten kan förlänga tiden som socialtjänsten har på sig för att utreda i vissa fall om det är väldigt viktigt att arbetet får pågå någon vecka till för att få ett fullgott underlag. Men det ska vägas mot att barn och föräldrar inte ska hållas separerade för länge innan målet tas upp.

– Vi vill vara restriktiva med att förlänga de här tiderna. Att överväga att dela på föräldrar och barn är oerhört ingripande beslut som berör själva kärnan i familjelivet och den personliga integriteten. När det gäller barnomhändertaganden ställs myndighetsutövningen på sin spets. Det handlar om en mänsklig rättighet och vi måste under betryggande former kunna säga att vi gör avsteg från rätten till privat- och familjeliv, säger Magnus Åhammar.

Brister i utredningarna

LVU-utredningarnas kvalitet kan vara väldigt skiftande. Ghita Hadding Wiberg beskriver en del som väldigt bra och andra som erbarmligt dåliga:

– Vissa utredningar kan jag tycka är bra, men det är oftare jag ser brister i utredningen. De försöker inte belysa förhållandena ur ett bredare perspektiv. Många gånger pratar man kanske inte med personer i familjens närhet och försöker inte bilda sig en vidare bild av familjen.

Magnus Åhammar är mer positiv till utredningarna, men även han tar upp brister:

– Ibland kan de vara lite pratiga och tugga om saker och ting, men i huvudsak är de bra, säger han. Ibland ser man att de har fokuserat för mycket på brister och tillkortakommanden. De kunde vara mer måna om att lyfta fram saker som fungerar i familjen, så att man kan få en mer fullständig bild. Det är svåra frågor att utreda vad som beror på det ena och vad som beror på det andra. Men jag kan tycka att det också skulle läggas ner mer krut på att ta fram alternativa förklaringar eller ge en bredare bakgrundsinformation. En del av den här pojkens beteende kan gå att förklara med att han borde ha någon medicin för sin ADHD, medan andra delar som att han slåss med sina föräldrar kanske är ett socialt nedbrytande beteende.

Anna Hollander är kritisk mot utredningarna. Enligt henne framgår det inte vilka av barnets behov som bedöms vara avgörande för ett beslut att omhänderta barnet eller hur behoven är relaterade till föräldrarnas brister. Tidigare insatser i hemmet utvärderas sällan i förhållande till sitt syfte trots att familjerna ofta har beviljats olika former av stöd. Misslyckanden relateras till föräldrarna men det finns ofta andra förklaringar. Därför menar Anna Hollander att socialtjänsten egentligen inte bedömer barnets vårdbehov som ska vara avgörande för ett beslut om LVU.

– När domstolen ska bestämma om barnet ska placeras utanför hemmet ska olika beslutsstrategier vägas mot varandra, enligt principen om att barnets bästa ska vara avgörande för beslutet, säger Anna Hollander. Det skulle vara positivt om både risken att separera barnet från föräldrarna och risken att barnet stannar kvar relaterats till fakta, omständigheter i utredningen och kunskaper generellt om barn i liknande situationer. I dag görs ofta en sammanfattande bedömning utan redovisning av hur domstolen kommit fram till sina slutsatser.

Anna Kaldal menar att utredningarna bryter mot principen om likhet inför lagen:

– Utredningarnas kvalitet varierar och vi behöver metodutveckling på att göra goda utredningar om barns situation och föräldrars omsorgsförmåga, säger hon. Det varierar också i kvalitet från kommun till kommun eller från stadsdel till stadsdel och det är inte acceptabelt. Det ska råda likhet inför lagen.

Utredarnas ålder och erfarenhet kan ha betydelse i det här sammanhanget. Precis som när det gäller biträdena finns en tendens att det är de yngsta och mest oerfarna som ofta får dra det tyngsta lasset.

– Emellanåt är utredarna på socialtjänsten väldigt unga och oerfarna och har inte alltför gedigen erfarenhet om hur en familj fungerar och hur man kan vara som föräl­der, säger Ghita Hadding Wiberg, som menar att det kan leda till förhastade beslut, bristfälliga utredningar och att föräldrarna inte får komma till tals.

Anna Hollander bekräftar detta mönster:

– Inom socialtjänsten och socialnämnderna finns ingen specialistkunskap. Många socialsekreterare blir med tiden ganska erfarna, men barnavårdsmålen är många och det är bekräftat att det ofta är de mest oerfarna socialarbetarna som får ta svåra barnärenden.

Anna Kaldal menar att man behöver höja socialsekreterarnas kompetens i att samtala med barn.

– Det finns metoder för att intervjua barn, men dem använder man inte i sociala mål, säger hon. Varför ställer vi så höga krav på hur vi talar med barn i brottmål när vi i sociala mål faktiskt ska ta ställning till om barnet ska bo hemma hos mamma eller pappa? Är det inte jätteviktigt då att vi vet hur barnet upplever sin situation?

Har socialen alltid rätt?

Det som utmärker LVU-målen är att förvaltningsdom­stolen nästan alltid bifaller socialnämndens ansökan om vård. Det varierar mellan olika län, men ligger mellan 80 och 90 procent. Det kan tolkas som att socialnämnderna har fog för sina ansökningar, men det kan också tyda på att den rättsliga balansen är skev.

– Vi ser bara de barn som kommer till Förvaltningsrätten i Stockholm, men bifall till ansökan sker i strax över 90 procent, så i de allra flesta fall har socialnämnden haft fog för ansökan. Många överklagar till kammarrätten. Jag vet inte hur många domar som ändras, men jag kommer inte ihåg när kammarrätten ändrade någon av våra LVU-domar, så det kan inte vara så vanligt, säger Magnus Åhammar.

LVU-målen bygger på en muntlig förhandling där föräldrar och barn ska ges möjlighet att komma till tals och föra fram sina synpunkter på utredningen själva eller via sina biträden och ställföreträdare.

– Det är väldigt viktigt att föräldrarna och barnets ställföreträdare får föra fram sina synpunkter på utredningen och de brister som socialtjänsten har lyft fram, så att man kan avgöra om det stämmer eller inte. Annars blir tyngdpunkten socialtjänstens utredning, säger Magnus Åhammar.

Det är inte svart eller vitt i de här målen, utan det handlar om nyanserade bedömningar i alla led om var gränserna ska gå. Det är svåra frågor där domstolen ska väga familjens brister och förtjänster mot varandra och ta ställning till hur det påverkar barnet att separeras från föräldrarna.

– Det kan vara en självklarhet att föräldrarna inte kan ha hand om barnet just nu eller att barnet själv har börjat missbruka, rymmer hemifrån och beter sig på ett sätt så att man är tvungen att omhänderta det, säger Ghita Hadding Wiberg. Sedan kan det finnas fall där man kan tycka att den här mamman är kanske lite lustig och hon har sina problem, men jag tror ändå hon fungerar som mamma. Då kan man ha delade uppfattningar om det. Vad är rätt och fel, hur tokig får man vara för att ha hand om sina barn. Det finns ingen mall att stoppa in de olika föräldrarna i och det är det som gör de här målen väldigt svåra emellanåt.

Anna Hollander påpekar att de offentliga biträdena kommer in sent i omhändertagandeprocessen och att det är svårt i det skedet att ifrågasätta uppgifterna i utredningarna. Att förvaltningsrätten nästan alltid bifaller socialnämndens ansökan tolkar Anna Hollander som att föräldrarnas och barnens uppfattningar sällan beaktas av domstolen, men framförallt förklaras detta av att domstolen är beroende av socialvetenskapliga och medicinska bedömningar av barnets vårdbehov och förlitar sig på dem. Hon menar att domstolen egentligen inte granskar eller ifrågasätter utredningens innehåll och de bedömningar socialnämnden gör.

– Det blir verkligen en obalans och det är nästan en renodlad tvåpartsprocess. Domstolen kan fortfarande ingripa till den svagare partens skydd, men det händer sällan, säger hon.

Ghita Hadding Wiberg tycker också att socialnämndens utredning får för stor betydelse i den muntliga förhandlingen.

– Det är en skev balans helt enkelt, säger hon. Sociala myndigheter har mer resurser och vi som är ombud för klienterna har inte möjlighet att tillvarata våra klienters intressen på rätt sätt eftersom vi inte har möjlighet att ta betalt för vårt arbete och man kan inte kräva att advokater och biträdande jurister ska lägga ner extremt mycket arbete om man inte får betalt för det.

Magnus Åhammar har en annan uppfattning. Han påpekar att socialtjänsten inte bara ska göra en partsinlaga, utan måste se till barnets bästa och vara opartisk. Därför spelar det ingen roll att socialtjänsten har större resurser. Det kan ändå bli en opartisk och objektiv process.

– Risken är självklart upp­enbar att den enskilde föräldern och vårdnadshavaren kan komma i ett underläge. Men med engagerade och duktiga biträden blir processen inte på något sätt ensidigt belyst från socialtjänstens sida. Min känsla är att det vägs upp, säger Magnus Åhammar.

På ett formellt plan ser det ut som om rättssäkerheten är väl tillgodosedd i de här målen. Föräldrarna får ett offentligt biträde som bekostas av staten, socialnämnden har objektivitetsplikt i sin utredning och LVU-beslutet måste föregås av en domstolsprövning.

– Det som gör det svårt är att när det kommer till själva rättsfrågan kan den vara så utmanande och ställa så höga krav på både utredare och bedömare att det ibland kan bli fel åt båda hållen. Forskningen visar att ju svårare och mer komplexa frågor vi ställs inför, desto större risk är det att våra personliga preferenser och övertygelser färgar av sig på den objektiva bedömningen, säger Anna Kaldal.

Källor

  • Socialstyrelsen, Rapport, Barn och unga – insatser år 2012, vissa insatser enligt socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
  • Socialstyrelsen, Rapport, Barnets rätt och LVU, om barnet i rätts­processen, 2009
  • Barnskyddsutredningen (SOU 2009:68)
  • Barnombudsmannen, Artikel i samband med årsrapport, I’m sorry, 2010
  • www.lagen.nu
  • Utredningen om tvångsvård för barn och unga (SOU 2012:07)
  • Sveriges domstolar, Faktasida, Vård av unga
  • Barnombudsmannen, artikel, Bakom fasaden, barn och ungdomar i den sociala barnavården berättar, 2011
  • Socialvetenskaplig tidskrift, Artikel, Barnomhändertaganden – en analys av kommunala variationer, Tommy Lundström, 1999
  • Socialstyrelsen, Socialtjänstens arbete med ensamkommande barn och ungdomar – en vägledning, 2013
  • Barnombudsmannen, Artikel, Från insidan, barn och ungdomar om tillvaron i arrest och häkte, 2013