search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Komplex bild av utvecklingen för de mänskliga rättigheterna och den internationella straffrätten

2013 års SHRA-pristagare M. Cherif Bassiouni ser dystert på utvecklingen för de mänskliga rättigheterna. Men han är alls inte pessimist, bara realist, menar han.

Vi ska träffas på förmiddagen samma dag som prisutdelningen äger rum. Strax efter klockan tio anländer M. Cherif Bassiouni punktligt till Advokatsamfundet. Han gör en bländande entré och charmar alla han möter. Vänlig och full av tålamod låter han sig fotograferas och intar vant och medvetet olika poser.

När M. Cherif Bassiouni får första frågan, som handlar om vilken betydelse priset kan ha för arbetet för de mänskliga rättigheterna, dröjer svaret. Han ser upp mot taket, tar sats och börjar omsorgsfullt formulera sig.

– Den naturliga reaktionen är en omedelbar känsla av tillfredsställelse. Men jag måste säga att för mig är det inte så viktigt att få personlig tillfredsställelse som det är att veta att det finns organisationer som uppmärksammar andra, säger han på bred amerikansk engelska.

Bassiouni konstaterar att när en organisation hedrar en viss person så hedrar organisationen på sätt och vis sig själv eftersom den visar att genom att erkänna någons arbete så visar den att det arbetet är viktigt för organisationen. Den förmedlar ett erkännande av det goda arbete som utförs av andra människor. Och det uppmuntrar människor som kanske överväger att ge sig på att börja arbeta för de mänskliga rättigheterna. Priset förstärker och uppmuntrar.

– Det allra viktigaste budskapet är att alla kan göra en skillnad. Alla borde sträva efter att göra en skillnad. Priset uppmuntrar människor över hela världen att försöka åstadkomma en skillnad, slår han fast.

M. Cherif Bassiounis yrkesliv är intimt förknippat med hans insatser för att stärka de mänskliga rättigheterna och att utveckla den internationella straffrätten. Att hans liv kom att utvecklas i den riktningen hör samman med en rad händelser som påverkade och styrde hans liv åt det hållet. Bassiouni säger att hans morfar var en avgörande inspirationskälla för honom. Morfadern, en av ledarna för Egyptens revolution mot britterna 1919, var en övertygad pacifist som även reste till Indien för att träffa Gandhi på 1930-talet.

– Min morfar var en viktig förebild som förmedlade tron på betydelsen av integritet och respekt för människan, sammanfattar han.

Bassiouni övervägde aldrig att bli affärsadvokat eller karriärdiplomat. Redan i barndomen kände han sig hängiven att arbeta för det goda.

Vad är din drivkraft?

– Jag är en djupt troende person. Det är axiomatiskt att våra liv är korta. Och för dem som likt mig tror på Gud och tror att vi får möta vår skapare en dag vill jag kunna träffa vår skapare och säga att jag gjorde mitt allra bästa. Till skillnad från mina företrädare faraonerna vet jag att man inte kan ta någonting med sig till nästa värld. Det enda du kan ta med dig är det goda du har gjort och det är vad jag hoppas kunna åstadkomma i livet.

Det finns två händelser som var särskilt ljusa, känslomässigt, i hans långa karriär. Det ena var då han personligen bidrog till att fem kvinnor från Bosnien som utsatts för våldtäkt kunde få upprättelse i och med att de ytterst ansvariga dömdes att utbetala skadestånd.

– Det var en extraordinär känsla för mig att se hur människor som varit så utsatta fick göra ett slags bokslut. Att få erfara hur rättvisan till slut hade segrat. Trots att de aldrig skulle få några pengar. Det berörde mig väldigt mycket. Jag kanske inte har gjort något för universum men för de här fem kvinnorna har jag gjort något, berättar han.

Den andra händelsen var i februari 2004 när han, som FN:s oberoende expert för mänskliga rättigheter i Afghanistan, upptäckte att 852 män­niskor hölls fängslade under fruktansvärda förhållanden. Det var nästan tio minusgrader och det saknades uppvärmning i fängelset. Människorna frös och for illa och dessutom var åtskilliga allvarligt sjuka på grund av de usla förhållandena.

När han återvände till sitt hotell den kvällen var det iskallt eftersom ledningarna frusit i hotellet så han frös liksom fångarna. Bassiouni gick till sängs med kläderna på under dubbla täcken. Men han kände kylan tränga igenom och kunde inte sluta tänka på fångarnas öde. Mitt i natten gick han upp ur sängen eftersom han inte kunde sova.

– Jag stod i mörkret och föll sedan ned på knä och la huvudet mot golvet och bad. ”Gud om jag inte gör något annat i livet. Om detta är det enda jag gör i livet. Låt mig bli ditt instrument för att försöka få de här människorna frigivna.” Jag insåg ju att jag inte hade någon makt. Men med Guds hjälp skulle det vara möjligt.

Sedan började M. Cherif Bassiouni arbeta för att få dem fria. Tre månader senare fick han ett telefonsamtal och det meddelades att Afghanistans president Karzai hade beordrat frisläppandet av fångarna.

– Jag lämnade mitt kontor och gjorde exakt samma sak som i Kabul: jag föll ned på knä och bad. Jag la pannan mot marken och tackade Gud och sa att även om jag måste dö nu så har jag gjort vad jag vill göra. Så detta var de två ljusa händelserna i mitt liv då jag känt att jag gjort något värdefullt, säger M. Cherif Bassiouni som menar att den som gör något måste alltid se till att handlingen har en mänsklig förankring. Vi måste inse att saker och ting inte är abstrakta. Ytterst handlar det om människors liv och hälsa.

Enligt Bassiounis synsätt är de mänskliga rättigheterna en sköld vars syfte är att skydda människor. Men ibland räcker det inte med enbart en sköld utan det behövs även ett svärd. Svärdet är kriminaliseringen och att utkräva ansvar av dem som kränker de mänskliga rättigheterna, den internationella straffrätten.

När Bassiouni tecknar den stora bilden av den världsövergripande utvecklingen för de mänskliga rättigheterna och den internationella straffrätten är det inte med bjärta färger.

– Tyvärr går utvecklingen inte åt rätt håll, slår han fast direkt och fortsätter:

– Vi rör oss mot en nedgång vad gäller de mänskliga rättigheterna och den internationella straffrätten.

Under de senaste tjugo åren har den internationella straffrätten kännetecknats av tydlig utveckling med flera internationella krigstribunaler. Men nu har i stort sett samtliga avslutats och frågan är vad som blir arvet efter dem.

Enligt Bassiouni finns det en utbredd uppfattning att tribunalerna har åstadkommit en hel del. Men kostnadseffektiviteten kommer att hamna mer i fokus än tidigare, bedömer han. Enligt honom är kostnaderna alldeles för höga. Han är starkt kritisk till kostnadsbilden för ICTY (Internationella krigsförbrytartribunalen för det före detta Jugoslavien) och ICC (Internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court).

– Min känsla är att orsaken framförallt är byråkratiseringen av FN. FN:s byråkrati är värst i hela världen. Det fortsätter år efter år. Den inneboende styrkan i byråkratiseringen verkar vara större än staternas samlade politiska vilja. Det i sig är ett allvarligt problem, men vi måste inse att vi träder in i en ny era av globaliseringen vars krafter påverkar staterna på ett sätt som vi inte hade förutsett.

Terroristattackerna den 11 september 2001 i USA innebar att världens stater i högre utsträckning kommit att prioritera sin nationella säkerhet. Man kan se hur terroristattackerna ledde fram till fånglägret på Guantánamo, en rad extraordinära åtgärder och till och med tortyr.

En tillbakagång för de mänskliga rättigheterna?

– Absolut! Och det utan att människor ens bryr sig. Som ett resultat av det här har du också NSA, som spionerar på oss alla utan att någon på allvar säger ifrån, konstaterar Bassiouni som tycker att åtgärder som ”anses” öka den nationella säkerheten har fått högre prioritet än de mänskliga rättigheterna och mänskliga värden. Dessutom har vi flera andra samverkande globala faktorer.

– Vi har ett stort antal stater, 40–50 stater, där samhället inte fungerar eller håller på att förfalla, så kallade ”failing states”. Av världens 193 stater gäller det alltså en fjärdedel.

Till det kommer alla de stater som har en bristande styrbarhet, governability, det handlar om stater i Afrika, arabvärlden och i Europa. Regeringarna är inte längre kapabla att styra länderna. Det handlar till exempel om Tunisien, Egypten, stater som är i krig som Syrien, men också stater som Grekland eller Spanien. Till och med i Västeuropa kan man se hur förväntningen på att staten ska leverera enligt det historiska sociala kontraktet inte nödvändigtvis förverkligas.

Till bilden kommer en ny faktor som träder in och blir allt tydligare: de allt mäktigare multinationella bolagen. Enligt Bassiouni är vissa av dem utom räckhåll för lagen. Till exempel bolag som ägnar sig åt genmanipulering, och därigenom orsakar genetiska skador på världen utan att någon kommer åt företagen. Eller oljebolagen som motarbetar minskningar av utsläppen av växthusgaser. Eller de finansiella instituten som är för stora för att de ska tillåtas gå under. De fattiga och svaga får betala kostnaderna.

Det finns inget enat världssamfund som kan motverka denna utveckling, anser Bassiouni.

– Det finns ett antal faktorer som påverkar stater men stater har alltid styrts av motiv som makt och välstånd. Det har stater alltid strävat efter.

I den utsträckning som globaliseringen bidrar till ökad makt och välstånd för staterna så accepterar staterna den. Om handel bidrar till detta så tycker staten att det är bra med WTO. Detsamma gäller IMF-regleringar. Å andra sidan om det handlar om något som inte bidrar till en ökad makt eller ökat välstånd för en stat, som till exempel humana värderingar, eller R2P, alltså ett lands skyldighet att skydda sin befolkning och stoppa folkmord, som i Syrien, då blir svaret nej.

– En stat kan gå med i WTO eftersom det handlar om det gemensammas bästa och bidrar till ett ökat välstånd. Men gör vi detsamma för att bidra till det bästa för människan. Då blir svaret nej!

Det var inte ett positivt perspektiv?

– Det är inte fråga om att ha ett optimistiskt eller pessimistiskt perspektiv utan om att ha ett realistiskt perspektiv på saker och ting. Vi som arbetar för mänskliga rättigheter behöver vara realistiska och uppmärksamma riskerna som vi ser. Det är endast genom att göra det som vi kan utveckla strategier som är nödvändiga för att motverka den negativa utvecklingen.

Enligt Bassiouni krävs flera strategier och inom respektive strategi ett flertal taktiker för att vända den negativa utvecklingen på MR-området. För olika samhällen krävs olika strategier för att påverka regeringarna att agera för globala miljöfrågor. Det behövs samma typ av strategier med olika taktiker för att tvinga regeringarna att bättre kontrollera de multinationella företagen, särskilt på energiområdet, GMO-området och det finansiella området eftersom det är dessa tre områden som påverkar människor mest.

När det gäller den internationella straffrättens område så menar Bassiouni att strategin bör vara att domesticera och nationalisera den, inte internationalisera den. Det handlar om att hjälpa stater att i det nationella rättssystemet införa en större förståelse för den internationella straffrätten så att de nationella systemen börjar ta på sig sitt kompletterande ansvar och lär sig att ta sig an åtal på en nationell nivå.

Bassiouni förutsåg redan 1973 i boken ”Storm over the Arab world – a people in revolution” dagens våldsamma och blodiga utveckling i arabvärlden. I boken utvecklade han en teori som går ut på att arabvärlden befinner sig i en historisk revolution som skulle utvecklas under ett antal kommande år. Varje enskilt arabiskt land har sin egen karaktär, historia och sin egen revolution. Den analogi som Bassiouni gör är att tänka sig ett seismiskt landskap där det inte finns en utan flera vulkaner som får olika utbrott vid olika tidpunkter och med olika styrka.

– Det handlar om de egyptiska, tunisiska, jemenitiska, syriska vulkanerna och vem vet i morgon vilka vulkaner som kommer att få utbrott, säger Bassiouni.

Det är en pågående process som bottnar i att de arabiska samhällena måste komma ikapp i fråga om humanitär, social och ekonomisk utveckling. Länderna släpar efter omvärlden många år som en följd av att de gick från att vara kolonier till att bli militärdiktaturer eller monarkidiktaturer. De har varit underkuvade i åratal vilket har resulterat i stora underskott i den humanitära, sociala och ekonomiska utvecklingen.

– Det räcker inte med en revolution eller regimbyte för att de här länderna ska komma i fatt. Det tar tid för dem. Arabvärlden lär fortsätta att plågas av stor oreda under många år; ända tills dess länderna har gått igenom den här evolutionära processen och är i kapp, sammanfattar han dagens situation.

När det gäller sin egentliga hemvist i världen säger Bassiouni att han har multipla lager av identiteter.

– Lyckligtvis har jag aldrig känt att de är inkonsekventa. Jag känner mig väldigt amerikansk i frågor som handlar om pragmatism, disciplin och praktikaliteter. Jag känner också mig väldigt europeisk, framförallt fransk eftersom det var i Frankrike jag fick min utbildning. Som en följd av att jag föddes och växte upp i Egypten och är muslim känner jag att spiritualiteten och mitt kulturella intresse kommer från den källan, säger han och tillägger:

– I grunden känner jag, och det är en stark religiös övertygelse, att vi alla är en del av samma mänsklighet. Vi är alla Guds barn, säger Bassiouni som menar att inom oss har vi alla kulturella skillnader.

– Jag kan känna mig svensk i ett avseende och samtidigt afrikansk i ett annat. Vi är alla delar av samma familj, mänskligheten.

Annons
Annons