search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Recension: God advokatsed?

Advokatsamfundets generalsekretare Anne Ramberg recenserar den nyutkomna boken God advokatsed. Hon konstaterar bland annat att det var med onda aningar som hon började läsningen av boken. Och dessvärre besannades de.

Jures förlag gav i december 2013 ut en vackert röd och inbunden bok på över 300 sidor med titeln God advokatsed – i guld. Professor emeritus Lars Heuman, med processrätten som sitt specialområde, är författare. För den som dagligen sysslar med frågor rörande god advokatsed framstår boken till sitt yttre som förföriskt intressant. Men jag hade mina aningar redan innan jag öppnade pärmarna.

Bokens utgivning sammanföll i tiden med ett seminarium anordnat av Stockholm Centre for Commercial Law vid juridiska fakulteten vid Stockholms universitet. Det hade titeln ”Advokatens lojalitetsplikt mot klienten och motparten vid avtalsskrivning. Disciplinärt och civilrättsligt ansvar”. Seminariet tog sin utgångspunkt i Heumans skrift. Inledningstalare var professor Jan Kleineman och Heuman. Moderator var professor emeritus Lars Gorton. Jag fann ämnet minst sagt intresseväckande. Frågor om hur rådgivaransvaret förhåller sig till advokatetiken aktualiseras i många sammanhang. Eftersom jag inte hade mottagit någon inbjudan inbjöd jag mig själv att delta! Intresset för seminariet var stort och betingades säkerligen inte minst av titeln. Det blev också en livaktig debatt. Till Kleinemans heder måste sägas att han, till skillnad från Heuman, avhöll sig från att göra anspråk på att kunna göra advokat­etiskt auktoritativa uttalanden, utan höll sig till sin mammas gata. Sådan självbehärskning kunde däremot inte förmärkas i Heumans presentation, som på goda grunder mötte såväl förvåning som kritik. Inte bara från advokathåll.

Det var alltså med onda aningar som jag började julläsningen av boken. Och de besannades dessvärre.

Huvudbudskapet är att disciplinnämndens beslutsskäl är alltför kasuistiskt utformade. På sådana skrivfrågor kan man naturligtvis ha olika synpunkter. Och som vanligt är det lättast att döma från läktaren. För den som deltar i nämndens beslutsfattande framstår kritiken delvis som något verklighetsfrämmande. Nämndens beslut är skrivna för det konkreta fallet. Att det kan göra det svårt för den som liksom Heuman vill utvinna rättsliga eller etiska principer ur nämndens praxis är närmast en självklarhet.

Inte desto mindre delar jag i viss mån Heumans principiella kritik. Jag vet att också många inom kåren är av samma uppfattning. Motiveringarna kan ibland uppfattas som torftiga och brista i sina principiella resonemang. Detta gäller inte minst vid friande avgöranden. Detta skrivsätt kontrasterar ofta mot det faktum att reciterna ofta är mycket utförliga. Väl utförliga kan jag ibland tycka. Men också vid fällningar skulle en mer principiell inriktning av nämndens motiveringar vara önskvärd. Det finns en betydande skillnad mellan en legalistisk tillämpning av lag och den normbildning som äger rum vid prövningen huruvida en advokats handlande är förenligt med god advokatsed eller inte. Etiska normer och lagregler skiljer sig åt. Frågan om utformningen av nämndens beslut har diskuterats under lång tid. Det råder heller inte, som Heuman synes tro, någon motsättning mellan kasuistiska avgöranden och nämndens uppdrag att fastställa vad som är god advokatsed i det ärende man har att pröva.  Detta sagt tycker jag att besluten skulle vinna på att ges en mer principiell utformning. Men jag har ändå problem med författarens tämligen pretentiösa angreppsvinkel att ”undersöka om nämndens avgöranden är oförenliga med de vägledande reglerna eller om de ger uttryck för tolkningar som strider mot syftena med den etiska regleringen”. Utgångspunkten synes mindre vetenskapligt objektiv än vad man kunnat förvänta. De vägledande reglerna är nämligen just vägledande och utgör inte ett för nämnden tvingande regelverk som kan jämställas med tvingande lagstiftning. Den insikten hade måhända föranlett Heuman till ett annat och bättre angreppssätt.

Utanförskapet blir mer påtagligt och besvärande när Lars Heuman kommer in på frågor som enligt bokens titel skulle utgöra dess huvudtema. Med den metodologiskt inriktade kritik som Heuman består nämndens praxis lyckas han inte fånga vare sig begreppet god advokatsed eller dess mer konkreta innehåll i de centrala och problematiska frågor som en advokat kan behöva förhålla sig till. Bokens titel är kort sagt vilseledande.

I de delar som Heuman försöker tolka begreppet god advokatsed hamnar han inte sällan fel. Hans syn på advokatens möjligheter att låta klienten utföra vissa handlingar, liksom på förbudet mot direktkontakter med motparten är exempel på mindre insiktsfulla analyser. Andra exempel är hans försök till analys av advokatens tystnadsplikt. Vidare saknas viktiga delar av advokatetiken, inte minst vad gäller de kanske svåraste och mest aktuella etiska problemen idag, nämligen intressekonflikterna. Dessa behandlas högst styvmoderligt. En någorlunda djupgående diskussion av intressekonflikternas problematik saknas. Jag inser samtidigt att en sådan diskussion kräver mycket kontakter med den praktiska verkligheten. Lösandet av denna typ av problem kräver en avvägning av intressen som är svårförenliga. Kompromisslösningar tarvas ofta. Men närmar man sig verkligheten bara på basis av vad man läst i böcker går man oundvikligen fel. Vad gäller Heumans metod framgår det dessutom av källförteckningen att flera av de insiktsfulla artiklar som har skrivits på området saknas och uppenbarligen inte har fångat författarens intresse. Det var synd.

God advokatsed grundas på ett antal kärnvärden. De mest grundläggande är oberoende, lojalitet och tystnadsplikt. För att kunna upprätthålla dessa uppställs regler i syfte att förhindra intressekonflikter. Advokater är reglerade i rättegångsbalkens kapitel 8. Där framgår att advokat i sin verksamhet redbart och nitiskt ska utföra de uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god advokatsed. Det framgår vidare att tillsynen över advokatväsendet ska utövas av Advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd, som har att tillse att advokaten vid utförande av talan inför domstol och i sin övriga verksamhet fyller de plikter som åvilar honom. Vad som är god advokatsed bestäms av samfundet. Detta sker genom att styrelsen fastställer vägledande regler om god advokatsed (VRGA) och avger vägledande uttalanden, samt genom disciplinnämndens avgöranden.

Disciplinnämnden har att tillämpa VRGA och styrelsens vägledande uttalanden. De vägledande uttalandena tillkommer inte sällan som ett svar på fråga från advokat och syftar till att ge vägledning i ett konkret fall. Men styrelsen avger också uttalanden, normalt på initiativ från generalsekreteraren, när ett behov till vägledning uppmärksammas.  Då många av de skrivna reglerna emellertid är av principiell och generell art, har nämnden vid sin prövning på samma sätt som en myndighet eller en domstol ett relativt sett stort tolkningsutrymme inom ramen för regelverket.

Advokatsamfundet har under mycket lång tid upprättat och tillämpat etiska regler om god advokatsed. Jag påstår att samfundet är skickligt på att pröva etiska frågor och att göra det med hög integritet. Den disciplinära tillsynen har i olika sammanhang bedömts fungera väl. Detta hindrar givetvis inte att den kan utvecklas och förbättras eller att välgrundad kritik inte ska bemötas med respekt.

Advokatsamfundets legendariske generalsekreterare advokaten Holger Wiklund har i sin omfattande monografi från 1973 God advokatsed insiktsfullt analyserat begreppet god advokatsed, det advokatetiska regelverket, samt styrelsens och disciplinnämndens tillämpning av desamma. Wiklunds bibel är en alltjämt relevant kunskapskälla för alla praktiserande advokater och deras biträdande jurister. En senare generalsekreterare, Lars Bentelius, har därefter, tillsammans med Kristian Agneklev, gett ut en sammanställning över disciplinnämndens avgöranden under perioden 1987–1997. Disciplinnämndens ordförande under sexton år, Claes Peyron, utkom 2010 (med supplement 2011) med en praktisk och ändamålsenlig bok med titeln Advokatetik – En praxisgenomgång.  Den beskriver nämndens disciplinverksamhet under åren 1992–2010. Denna bok ger en god bild av nämndens rättstillämpning under denna tid. En tid som för övrigt präglats av mycket stora förändringar inom advokatvärlden. Alla dessa verk ger en samlad och verklighetsförankrad bild av advokatens vardag och disciplinnämndens verksamhet.

En stor del av förlaget Jures reklambrev till Heumans bok behandlar ett disciplinnämndsavgörande som rör en av Sture Bergwalls tidigare försvarare. Det var ett ärende som jag hänsköt till styrelsen eftersom jag fann skäl ifrågasätta om advokaten brustit i sin lojalitetsplikt mot sin förre klient. Styrelsen beslöt också att i enlighet med förslaget överlämna ärendet till disciplinnämnden för dess prövning.  Nämndens majoritet fann dock inte anledning att klandra advokaten. Det hade möjligen från sakliga utgångspunkter varit hederligt att i detta sammanhang redovisa att beslutet togs av en oenig nämnd. Ordföranden, en allmän ledamot och generalsekreteraren var skiljaktiga. Att förlaget behöver använda sig av den numera rätt uttjatade Quickskandalen för att öka intresset för boken är inte självklart. Ansatsen är inte alldeles förtroendeingivande.

Boken innehåller en ambitiös sammanställning av nämndavgöranden, domstolsavgöranden och litteratur, om än inte alltid relevant för frågan.

Det är svårt att skriva om ämnen man saknar praktisk erfarenhet ifrån. Läsefrukter blir därför sällan särskilt insiktsfulla. De saknar nämligen den naturliga förankring och förståelse för verksamheten som krävs för att göra en verklighetsanpassad och relevant analys. Heumans bok hade vunnit på om författaren, i avsaknad av egen erfarenhet från verkstadsgolvet, besvärat sig med att fråga någon med kunskap i de advokatetiska frågorna, liksom om hur handläggningen av disciplinärenden går till. Advokatsamfundet hade varit en lämplig samtalspartner. Då hade svar kunnat lämnas på många av de frågor där Heuman istället tvingas anta, spekulera och därtill i sak i vissa stycken hamna helt fel. Därför kommer Wiklunds och Peyrons böcker också fortsättningsvis att vara de naturliga rättskällorna för advokater, disciplinnämnden, Justitiekanslern och Högsta domstolen. Vad som är viktigt med Heumans bok är något helt annat. Boken ger en bild av samfundets disciplinära självreglering som inte svarar mot hur vi som dagligen och i praktiken kommer i beröring med verksamheten ser på denna och dess materiella innehåll. Det ger dock besked om att vi från samfundets sida måste bli bättre på att förklara vad god advokatsed är och hur vi säkerställer dess efterlevnad.

Anne Ramberg
Generalsekretare
Sveriges advokatsamfund

Annons
Annons