search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Att hämnas för brottsoffrets räkning

Advokat Olof Öhlén reflekterar över hämndens funktion och uppgift i rättsväsendet. Han beskriver hur hämnden finns närvarande på olika sätt i olika rättsväsenden, även det svenska.

I Payback, the case for revenge (The University of Chicago Press, 2012) pläderar  den amerikanske rättsprofessorn Thane Rosenbaum för att rättsväsendets egentliga uppgift är att hämnas för brottsoffrets räkning – inte att upprätthålla allmänprevention. Allmänpreventionen är en (vacker) konstruktion, medan hämnden är lika viktig för människan som mat och dryck. Den som kräver hämnd men nekas till den far illa och tillgriper självhjälp, så kallad privatjustis.

Rosenbaum exemplifierar sin tes med fall ur verkligheten, där brottsoffer nekats hämnd. Han menar att människors åtrå efter hämnd inte tillfredsställs i tillräcklig utsträckning av det amerikanska rättsväsendet, som saknar fokus på offret. Vad Rosenbaum främst vänder sig emot är de så kallade plea bargains, som amerikanska åklagare i stor utsträckning använder sig av och som innebär att straffet sätts ned eller uteblir helt för den brottsling som på olika sätt samarbetar med åklagaren, i Sverige benämnt som ”kronvittnen”. Rosenbaum uppger att plea bargains förekommer i 90 procent av alla brottsmål i USA och menar att ett straff genom plea bargains blir så utspätt att offret inte får hämndbegäret tillfredställt. Rosenbaum pläderar också starkt för dödsstraff, som är den ultimativa tillfredsställelsen av brottsoffrets krav på hämnd. Han beklagar att så få av de till döden dömda blir avrättade. Rosenbaum föredrar den gammaltestamentliga hämnden framför det nya testamentets budskap om att vända andra kinden till. Överhuvudtaget lovordar Rosenbaum den rättfärdige hämnaren, som han – märkligt nog kan det tyckas – tilltror samma ädla egenskaper som en objektiv domstol. Och om staten misslyckas med att tillgodose offrets behov av hämnd så är privatjustis berättigad.

Rosenbaum gör en nog så sann iakttagelse när han påpekar att det i det forna samhället fanns en uttrycklig rätt att privat hämnas en oförrätt av det enkla skälet att det inte fanns någon annan som gjorde jobbet. Det fanns för länge sedan ingen centralmakt som genom domstolar utövade rättskipning mot brott. Enväldiga härskare tillvällde sig ofta makten att hämnas i stor skala. I och med upplysningstiden kom en reaktion mot den typen av barbari och ett legalt system för att förhindra det inrättades. Den ideologiska grunden för att straffa uttyddes av utilitarismen, det vill säga straffet blev en nyttighet för hela samhället, inte bara för brottsoffret. Allmänpreventionen, den allmänna nyttan av straffrättskipning, inte omtanken om enskilda brottsoffer, blev förhärskande. Och så har det förblivit, in i modern tid. Resultatet har alltså blivit att staten försummat sin roll att se till det enskilda brottsoffrets bästa genom att inte erkänna och promovera hämnden. Rosenbaum föreslår en del reformer för att återinföra offret och hans hämndbehov till den rättsliga processen. Han föreslår till exempel att offret skall få ett eget rättsligt biträde, som inte finns i USA, och att offret skall få ett finger med i skuldbedömningen, inte bara vid straffmätningen. Rosenbaum går så långt att han vill tillerkänna offret vetorätt i vissa frågor.

Rosenbaum har en viktig poäng, när han betonar hämndmotivet som en grund för brottmålsdomstolarnas existens. Alltför sällan hörs det i debatten att statens roll i straffrättskipningen – visserligen bakom kulisserna – egentligen är att hämnas för brottsoffrens räkning. Den civiliserade människan rynkar gärna på näsan åt hämnd som något primitivt. Allmänpreventionen i all ära, men kanske är den verksam mest för oss välordnade. Den kanske viktigaste orsaken till att staten straffar är kanske trots allt att staten till varje pris vill undvika privatjustis och vendettor iscensatta av brottets närmaste omgivning. En sådan privatjustis är naturligtvis inte önskvärd från ett samhälleligt perspektiv. Det är därför viktigt för staten att inofficiellt upprätthålla åtminstone ett sken av att vara en ställföreträdande hämnare.  Staten är den som är bäst lämpad för hämnande verksamhet – inte brottets anhöriga eller klaner. Hämnden blir objektivt bedömd, proportionell och likformig i en lugn och sansad rättssal. Men den centralmakt som straffar måste på något sätt ändå framstå som den oförskräckta hämnaren för att dämpa hämnande tendenser hos offret och dennes omgivning, vilket visserligen sker men anständigtvis i den förnuftiga allmänpreventionens lånta fjädrar.

I sitt idealiserande av hämnden och den rättfärdige hämnaren medger Rosenbaum att privatjustis kan leda till tragedier. Han tar ett exempel från Nya Guineas bergstrakter, där en gris, som råkade böka i fel trädgård, resulterade i 47 dödsfall bland människor. Han nämner också fall från Albanien, där det praktiserats privatjustis sedan årtusenden med tusentals offer som resultat, och som inte ens den centralmaktssträvande kommunismen kunde rå på. Rosenbaum inser också att det i USA finns kulturer, där privatjustis frodas, till exempel bland gatugängen i Los Angeles, med många dödsfall som följd. Men alla dessa avskräckande exempel hindrar inte Rosenbaum från att i närmast panegyriska ordalag prisa den rättrådige hämnden och döma ut de amerikanska domstolarna som dåliga hämnare.

Hur är det då med det svenska rättsväsendet? Hur beaktas hämnden av oss? I den allmänna debatten beaktas den inte alls som något önskvärt. Men i vissa konkreta avseenden i den praktiska rättskipningen är vi i vårt land ändå bättre på att ”se” brottsoffren än i USA. Vi har ingenting som liknar plea bargain. Vi har målsägandebiträden. Vi har målsägandeförhör, som har direkt bäring på skuldfrågan och vi erkänner straffvärdet av själva brottet som i huvudsak bestämmande vid utdömandet av straffet. Därmed är inte sagt att svensk rättväsende öppet och oförbehållsamt erkänner hämnden som en verksam del i något led av rättsprocessen. Hämnden flyter som ett isberg under ytan och vi ser på sin höjd toppen.

Annons
Annons