Straffrätt och psykisk störning

Seminariet behandlade frågor relaterade till straffrätt och psykisk störning med utgångspunkt i Psykiatrilagsutredningens betänkande, där genomgripande förändringar föreslås i fråga om tvångsvård av psykiskt störda lagöverträdare.

Ordföranden i Sveriges advokatsamfund Bengt Ivarsson, som deltog som expert i Psykiatrilagsutredningen, talade om straffrätt och psykiska störningar ur ett försvararperspektiv när det finns en straffrättslig konflikt. Han tog upp några typiska advokatetiska dilemman. Ett sådant handlar om advokatens ansvar att kontrollera klientens uppgifter. Enligt de vägledande reglerna är advokaten inte skyldig till det såvida inte särskilda skäl föranleder det. Men det finns inte något specifikt skrivet i de vägledande reglerna ännu om uppgifter som lämnas av en klient som är psykiskt sjuk. Om det är så, är då kontrollskyldigheten större än annars?

– Jag tror att man måste ta hänsyn både till sjukdomens art och omfattning, men också till uppgiftens karaktär. Det kan säkerligen finnas en kontrollskyldighet i vissa fall, menade Ivarsson, som berättade att Advokatsamfundet har tillsatt en arbetsgrupp som bland annat ska se på hur man kan hantera klienter som har en psykisk störning.

Erkännande är en typ av uppgift som en klient kan lämna och då finns det en skyldighet för advokaten att kontrollera det. Men blir det annorlunda om klienten är psykiskt sjuk? Och hur hanterar advokaten ett erkännande från en klient som har en utvecklingsstörning?

– Man kan inte bara ta ett erkännande rakt upp och ner om man har en klient som har de här förutsättningarna, sa Ivarsson som menade att ett första steg måste vara att i samtal med klienten få klart för sig om klienten förstår konsekvenserna av erkännandet.

– Kan inte klienten har det erkännandet i sig, enligt min uppfattning, inte så stor betydelse, sa Ivarsson som menade att det kanske kan vara korrekt som klienten säger och då får man börja titta närmare på andra omständigheter som stödjer klientens erkännande.

Att klienten ändrar sig är ytterligare ett advokatetiskt dilemma. Ivarsson exemplifierade med målet med Anders Behring Breivik som i huvudsak handlade om Breivik var tillräknelig eller otillräknelig. Under rättegången ändrade Breivik sin inställning och ville betraktas som tillräknelig istället för det motsatta. Efter rättegången har Behring Breiviks försvarare, advokaten Geir Lippestad skrivit en bok om uppdraget. I detta sammanhang ställde Ivarsson frågorna om en klient som inte är tillräknelig överhuvudtaget kan lösa advokaten från sin tystnadsplikt? Och kan man skriva en bok om en tidigare klient?

– Jag skulle som advokat inte våga en skriva en bok om min klientrelation, oavsett om klienten är psykiskt sjuk eller inte, summerade Ivarsson.

Förutom advokatetiska frågor är uppsåtsfrågorna speciella när det handlar om klienter med psykiska störningar. Ivarsson tycker att domstolarna är lite slarviga när det gäller den här typen av klienter.

Claes Lernestedt, professor i straffrätt vid Uppsala universitet, deltog som expert i Psykiatrilagsutredningens referensgrupp för straffrättsfrågor. Lernestedt talade om det som kallas psykiskt avvikande tillstånd. Han välkomnade att kravet på tillräknelighet för straffansvar föreslås komma tillbaka.

– Detta är i sig något odelat bra, sa Lernestedt, som dock har vissa farhågor. En sådan hänger samman med att det finns en utbredd förväntan att om tillräknelighet återinförs som ett krav för ansvar så är alla problem lösta, legitimitetsproblem och andra, rörande psykiskt avvikande lagöverträdare och ansvarsreglerna.

– Det är fel, menar jag. Ett återinförande av ett tillräknelighetskrav för ansvar bör snarare ses som en minimiförutsättning för att vi ska kunna handskas bra med psykiska avvikelser i ansvarsfrågor, sa Lernestedt som betonade att det finns många, sinsemellan mycket olika tillstånd, tillfälliga eller permanenta, som i princip kan vara relevanta för de ”vanliga” ansvarsfrågorna.

Det är endast en relativt liten grupp personer som kommer att kunna bli bedömd som otillräknelig.

– Men alla de som lider av allvarliga psykiska störningar, men inte så allvarliga att de blir otillräkneliga, och de som inte lider av psykiska störningar men som ändå kan ha någon form av avvikande tillstånd vid gärningstillfället, dem har vi kvar att handskas med i ”det vanliga”, alldeles oavsett om vi får ett tillräknelighetskrav för ansvar eller ej, sa Lernestedt.

Marianne Kristiansson, adj. professor i rättspsykiatri vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet och verksamhetschef vid Rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska avdelning i Stockholm, deltog som expert i Psykiatrilagsutredningen. Kristiansson inriktade sig på att tala om den nuvarande lagstiftningen på området.

– Sverige är oerhört avvikande i det här avseendet (som saknar ett otillräknelighetsrekvisit) sedan brottsbalken kom i mitten på 1960-talet. Dessförinnan liknade vi mer världen i övrigt då hade vi nämligen ett otillräknelighetskoncept. Ändå ska vi ha varit avvikande dessförinnan eftersom vi hade rysligt många otillräkneliga per år i Sverige, sa Kristiansson som berättade att man märker en viss förändring som handlar om de fall där domstolarna, eller parterna önskar att RMV utreder hur det är ställt med förmågorna: insikt och handlingskontroll, oavsett om det finns en allvarlig psykisk störning hos den tilltalade eller ej.

– Om vi får tydliga frågor försöker vi besvara dem. Det är det viktigt att tänka på hur man ska formulera de här frågorna, sa hon tillade att förutom allvarliga psykiska störningar kan det handla om att få belyst märkliga förvirringstillstånd eller extrema stresstillstånd.

En annan grupp förutom den med psykiatriska störningar, som enligt Kristiansson, också behandlas rätt så speciellt i Sverige, är de förståndshandikappade. I princip ska de aldrig dömas till rättspsykiatrisk vård såvida det inte finns andra tydliga störningar eller att det är en extremt svår utvecklingstörning. Enligt Kristianson riskerar de som är lätt eller medelmåttligt eller utvecklingsstörda, men som inte har en allvarlig psykisk störning att falla mellan stolarna.

– En liten grupp av de personerna har tveklöst en ganska betydande nedsättning av förmågan att ta ansvar för sitt handlande. Men det är inte någon som frågar efter att få det bedömt. Oftast blir det så i vårt system att man hänger upp det här på allvarlig psykisk störning och sedan tar det stopp, konstaterade Kristiansson.

Magnus Andersson, Mats Cato och Tom Knutson

Psykiatrilagsutredningens betänkande (SOU 2012:17)

Utredningens uppdrag var att se över all psykiatrisk tvångslagstiftning. Utredningen lämnades över till Göran Hägglund i april 2012. I somras blev remissammanställningen klar. Det är oklart vad som kommer att ske med utredningen. Förslagen i utredningen går i korthet ut på att:

• Återinförande av kravet på tillräknelighet, eller ansvarsförmåga, innebär att Sverige återgår till en princip som gäller i nästan alla länder: att gärningsmannen måste ha kunnat påverka sitt handlande för att kunna hållas straffrättsligt ansvarig. Därmed blir straffansvar uteslutet för gärningar som har begåtts under en kvalificerad psykisk störning eller motsvarande tillfällig sinnesförvirring.

I Sverige har – sedan brottsbalken infördes – psykiska störningar beaktats vid domstolens påföljdsbestämning i stället för vid bedömningen av straffansvaret.

Utredningen föreslår att tre nya former av rättspsykiatriska bedömningar ska införas, bland annat ett läkarutlåtande om gärningsmannens tillräknelighet.

Psykiskt störda lagöverträdare som döms till ansvar för brott ska få sin påföljd bestämd enligt vanliga bestämmelser. Rättspsykiatrisk vård avskaffas som påföljd.

• Särskilda skyddsåtgärder införs. Det innebär att människor som har en hög återfallsrisk ska kunna vara fortsatt inlåsta. Det kallas idag särskild utskrivningsprövning. Förutsättningarna för de särskilda skyddsåtgärderna är att det ska finnas en gärning där det inte är ett lindrigare straff än sex månader och en påtaglig risk för återfall i brott och det ska vara fråga om allvarliga brott.