search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Advokatdagarna

Huvudförhandling i internationella skiljeförfaranden – vad är best practice?

Vid sitt seminarium gick advokat Johan Sidklev igenom hur huvudförhandlingen i ett internationellt skiljeförfarande kan skilja sig från vad en svensk processförare är van vid, särskilt när det gäller bevisupptagning och slutanförande. Det kan hända att huvudförhandlingen inskränker sig till bevisupptagning i form av korsförhör eller vittneskonferens.

Johan Sidklev tog sin utgångspunkt i ett skiljedomsfall från verkligheten, där förfarandet ägde rum i Stockholm enligt SCC:s regler, och parter och skiljemän kom från flera europeiska länder.

Vid förfarandets första case management conference – ett slags muntlig förberedelse – ville nämnden att parterna skulle skriva på ett avstående från att klaga på skiljenämndens kostnadsanspråk, eftersom ordföranden hade hört talas om ett svenskt rättsfall där nämnden blev återbetalningsskyldig för kostnaderna.

Nämnden beordrade också parterna att inkomma med skriftliga vittnesattester från alla vittnen och experter innan de kallades för att höras. I dag är det vanligt att skriftliga vittnesutlåtanden används i internationella skiljeförfaranden. IBA:s regler utgår från att attester finns. Till nackdelarna hör att utlåtandena oftast skrivs av ombuden, vilket innebär att innehållet påverkas av hur ombuden har lagt upp tvisten och att kostnaden blir hög. Men tillvägagångssättet har fördelar. Utlåtandena ”destillerar fram” de tvistiga frågorna före huvudförhandlingen och förutsägbarheten i processen ökar. Det gör korsförhören effektivare och sparar dyr förhandlingstid – med upp till 50 procent.

I exempelförfarandet önskade nämnden hålla vittneskonferens, där vittnena skulle höras i grupper utifrån ämne. Vittneskonferenser kan effektivisera och spara tid – återigen upp till 50 procent – och pengar. Man får också tvistefrågorna samlade på ett ställe i protokollet. Johan Sidklev menade att vittneskonferens kan fungera bra med faktavittnen, förutsatt att en noga överlagd gruppering av vittnen och tvistefrågor har gjorts.

– Men det kräver en påläst och kompetent nämnd, som är moderator – inte inkvisitor. Och ombuden måste få ställa frågor, sade han.

En gemensam frågesession med experterna under ledning av nämnden, så kallad hot tubbing, är också vanligt förekommande.

 

I skiljeförfarandet i Stockholm skulle en stenograf (court reporter) anlitas för att transkribera huvudförhandlingen i realtid. I internationella skiljeförfaranden är det numera vanligt att man använder en stenograf.  Kostnaden är cirka 20 000 euro för en veckas förhandling. Det är viktigt att ha i åtanke att om så kallad remote realtime transcript används, innebär det att förhandlingen kan följas via dator var som helst i världen – till exempel av ett vittne, som kan ta del av vad ett motpartsvittne har sagt.

Nämnden i exempelförfarandet ville inte ha långa sakframställningar, utan förelade parterna att ge in ”skeleton arguments” före målet. Men parterna insisterade, och fick en halv dag vardera för sakframställan. Det finns inga bestämda regler för sakframställan i internationella förfaranden. Johan Sidklev rekommenderade att inte avstå från muntlig sakframställan. Den muntliga framställningen ger en möjlighet att klargöra missuppfattningar och felaktigheter från inlagor och att övertyga nämnden.

– Men plädera inte! rådde Sidklev.

Det är också viktigt att noga avväga detaljnivå och tid för sakframställningen.

 

Parterna i Johan Sidklevs exempel var överens om att de inte ville använda ”post-hearing briefs”. Men vid huvudförhandlingen begärde ändå nämnden att få in slutskrifter efter förhandlingen.

Ibland ifrågasätts om slutanföranden behövs. Johan Sidklev tyckte absolut att svaret är ja, och citerade Iain Morleys bok The Devil’s Advocate: ”The closing speech is the very reason the advocate exists. It is their weapon, their art, their moment of persuasion …”

– Muntligt slutanförande är ett gyllene tillfälle att påverka nämnden medan fakta och bevisning är helt färska, sade han.

Skiljenämnden håller oftast sin viktigaste – och kanske enda – överläggning direkt efter förhandlingens slut. Johan Sidklev framhöll att det är mycket vanligt att nämnden drar generella slutsatser och fattar inriktningsbeslut vid den första överläggningen.

Post-hearing briefs tar längre tid och är dyrare, men ger ombudet tid att strukturera argumenten och möjlighet att ge nämnden en sammanfattning av målet och att koppla ihop rättsfrågorna med bevisningen. Om man har använt en stenograf, kan man citera direkt från förhandlingsutskrifterna.

– Skriftligt slutanförande ger dig som ombud möjlighet att formulera nämndens dom, sade Sidklev.

 Johan Sidklevs praktiska råd var att både hålla ett muntligt slutanförande och ge in en post-hearing brief – men i begränsad omfattning, 50–70 sidor.

Johan Sidklev sammanfattade vad som är ”best practice” i internationella skiljeförfaranden: 

  • Skriftliga vittnesutlåtanden
  • Vittneskonferens med experter – men ännu inte med sakvittnen
  • ”Court reporter” för större tvister
  • ”Post hearing briefs”.
Annons
Annons