search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Förmågan att dra slutsatser

Justitierådet Göran Lambertz skriver med anledning av advokat Svante Thorsells debattinlägg om domstolarna som dömde Thomas Quick.

Advokaten Svante Thorsell anser att det finns skäl för kritik mot de domare som dömde Thomas Quick för mord. Han utgår från en slutsats han har dragit, en slutsats som de allra flesta jurister vet att man inte kan dra. Nämligen att de friande domarna efter resning för Sture Bergwall innebär att det var fel att Bergwall/Quick åtalades och dömdes. Att journalister drar tokiga slutsatser är en sak. Advokater bör tänka efter innan de stämmer in i en sådan kör.

I senaste numret av Advokaten skriver Svante Thorsell att det faller en mörk skugga över de domare som dömde Thomas Quick för mord. Det är enligt Thorsell ”självklarheten i domarna” som skrämmer.

I domarna finns sällan den tvekan som en rättslig prövning bör innehålla, skriver Thorsell. ”Domstolarna har undergrävt sin egen autonomi och inte dömt självständigt, oberoende av varandra.” Det borde finnas avvikande meningar, reservationer och till och med nämndemannadomar. Saknas det civilkurage att ge uttryck för sådant, frågar Thorsell. Hur långt har då konsensuskulturen spritt sig vid domstolsprövningen?

Det är frestande att avfärda Svante Thorsell som okunnig. För han kan inte ha läst domarna i de sex målen, inte en enda. Den som har läst domarna vet att de inte ger minsta grogrund för hans förbluffande anklagelser om osjälvständighet, bristande civilkurage och konsensuskultur.

Men jag ska avstå från det enkla avfärdandet. Det har ju nämligen visat sig att Thorsell är långt ifrån ensam. Många tror att de friande domarna för Sture Bergwall efter resning innebär att det har slagits fast att det var fel att han dömdes, ja rentav att det var en rättsskandal. Det är nog visserligen inte många jurister som har fallit i den fällan, men desto fler andra.

Låt mig dra elementa fastän de är kända: Bergwall ska betraktas som oskyldig sedan han har frikänts. Men det betyder inte att besluten och domarna medger någon slutsats om verkligheten. Så är det med domstolars domar och beslut, och så måste det vara. Därför är det självklart att man inte av frikännandena kan veta om åtalen och domarna var en rättsskandal eller inte.

Till saken hör att skuldfrågan aldrig prövades av domstol när Bergwall frikändes. Efter resningsbesluten – som åklagarna initierade eller ställde sig bakom – lades åtalen ned. Om åklagaren argumenterar för resning till förmån för den dömde går domstolen ytterst sällan emot.

Det var alltså i praktiken åklagarna som bestämde att de enhälliga lagakraftfunna domarna skulle rivas upp. Och det skedde med det enda nya att Bergwall hade tagit tillbaka sina erkännanden, utan att åklagarna ställde de svåra frågor som ska ställas och utan att de kollade fakta med den som hade drivit åtalet.

Att det har dragits felaktiga slutsatser av resningsprocessen är det allvarligaste i det journalistiska haveri som Quickaffären har blivit. Men nästan lika allvarligt är påståendet att fakta visar att det var fråga om en rättsskandal.

Frågan om hur det verkligen förhåller sig är rimligen svår att besvara för den som inte är insatt i Quick-processerna. Jag vet inte hur insatt Svante Thorsell är, men jag vågar säga att den som är tränad att pröva och värdera bevisning knappast kan dra någon annan slutsats än att såväl åtalen som domarna var riktiga.

Det som sägs gång på gång om avsaknad av bevisning i målen är felaktigt. Det fanns massor av bevisning mot Bergwall. Mestadels rör det sig om saker han berättade som han inte kunde ha fått från någon annan. Det finns ungefär 50 sådana unika omständigheter i mordutredningarna. Men det rör sig också om teknisk bevisning, som likhundars markeringar vid flera olika tillfällen. Hur man ska förklara bort dessa reaktioner hos hunden kan jag inte förstå.

Den som tror på rättsskandalen kan ha anledning att undra över somligt hos Sture Bergwall förutom det som är känt om hans sexual- och våldsbrottslighet och hans psykiatriska diagnos som mycket farlig. Hur kunde han många år i efterhand erkänna just sådana mord där man inte vare sig tidigare eller senare har hittat någon annan starkt misstänkt? Det rör sig om 15 personer som antingen har hittats döda eller är försvunna sedan många år.

Allt detta kan man naturligtvis inte begära att Svante Thorsell ska veta. Däremot att han inte ska sprida irrläror som baserar sig på att han inte förstår enkel juridisk logik.

Annons
Annons