search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Advokatdagarna

Asylprocess under förändring

Vid seminariet Asylprocess under förändring diskuterades den förändrade asylprocessen i Sverige, bland annat till följd av den nya instans- och processordningen i utlänningsärenden från 2006.

Bland åhörarna fanns många verksamma asylbiträden, som deltog aktivt i diskussionen och redovisade sina erfarenheter från biträdesärenden.

Carl Bexelius, biträdande rättschef på Migrationsverket, påminde om att den nya instans- och processordningen 2006 innebar en rad förändringar i asylprocessen. Utlänningsnämnden ersättes av migrationsdomstolarna. Syftet var att öppna processen och att skapa insyn och muntlighet. Migrationsverket fick börja föra process i domstol – en helt ny uppgift. Till en början rekryterade verket nya medarbetare utifrån deras kompetens att föra process. Kunskaper i den materiella rätten kom i andra hand.

– Det hade varit bra med båda, sade Carl Bexelius.

En utgångspunkt i asylprocessen är att tyngdpunkten ska ligga i första instans, i prövningen hos Migrationsverket. Bexelius förklarade att återkopplingen från domstolarna är viktig. Fastän de tre migrationsdomstolarna inte är praxisinstanser har deras avgöranden ändå blivit vägledande för tillämpningen. Biträdets roll i processen har varierat beroende på Migrationsverkets ledning, konstaterade Bexelius. Tidvis har biträde förordnats i nästan alla ärenden, för att snabba på processen. I dag får asylsökande biträde efter ett ansökningsförfarande. När det finns stark presumtion för uppehållstillstånd, förordnas inte biträde.

Advokat Helen Westlund konstaterade att asylprocessen och biträdets roll har förändrats kraftigt genom reformerna, bland annat genom tvåpartsprocessen. Migrationsverkets projekt ”Kort­are väntan” innebär andra krav på biträdena: De är hårdare styrda än förr, och Migrationsverket bestämmer hur utredningarna ska se ut. Det begränsar biträdenas möjligheter och gör uppdraget svårare. Samtidigt är det tydligare att det är den asylsökande som har åberopsbördan och initialt bevisbördan.

– Det är ett dilemma att ha bevisbördan, men inte kunna styra processen. I domstolen är vi inte jämbördiga parter, sade Westlund.

Helen Westlund var oroad över kvaliteten på asylutredningarna. Hon tyckte att de har blivit mycket sämre genom Kortare väntan-projektet. Utredningarna görs av utredare utan erfarenhet av landet. Ett annat problem är tidsramen för ärendena. Tidsramen två veckor för att ge in en inlaga är för kort. Biträdena har i praktiken inte möjlighet att ta fram landinformation, ett arbete som tar tid.

– Problemet är att vi inte får betalt för det!

Helen Westlund frågade:

– Kan vi som biträden göra ett bra jobb? Är det rimligt att ta till vara de asylsökandes rätt under de nuvarande premisserna?

Carl Bexelius förklarade att grundtanken med Kortare väntan-projektet har varit att kapa tider då det inte händer något. Men han menade att tidsgränsen för inlagor ska vara rimlig.

– Om två veckor är för kort tid, får vi göra något åt det, sade han.

Björn Berselius är kammarrättsråd vid Migrationsöverdomstolen i Stockholm. Han hade en central roll i Utrikesdepartementets arbete med den nya instans- och processordningen. Propositionsförfattaren Berselius tyckte att genomförandet av reformen har gått bra. Men han ifrågasatte om förfarandet blev för öppet, så att det underlättar flyktingspionage.

– Kanske måste vi be lagstiftaren om en justering, sade han.

Björn Berselius medgav att problemet med jämbördiga parter i asylprocessen finns, men påminde om att biträde förordnas vid svårare frågor. Han påpekade också att biträdena skulle kunna bli mer aktiva och hitta annan information än den som finns i Migrationsverkets landinformationsdatabas Lifos, och hänvisade till att FN:s flyktingorgan UNHCR har en stor databas, att Migrationsverket på sin webbplats har en portal med rättsfall från Migrations­överdomstolens och sju utländska domstolar och att betaltjänster finns därutöver.

Helen Westlund var kritisk mot att det är först i domstolen som biträdet får tillfälle att bemöta Migrationsverkets trovärdighetsbedömningar. Helen Westlund påminde om att FN:s tortyrkommitté har fällt Sverige i fråga om tillförlitlighetsbedömningarna, och framhöll att det nu finns en struktur för hur bedömningarna ska göras:

– Grunderna finns i UNHCR:s handbok om förfarandet vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning. Där framgår till exempel av artikel 199 att oriktiga uppgifter om en sak inte ska fälla hela ansökan, sade hon.

De grunderna återges också i Migrationsverkets rättsliga ställningstagande den 10 juni 2013 om metod för prövning av tillförlitlighet och trovärdighet (RCI 09/2013). Trovärdighetsbedömningar behandlas dessutom i UNHCR:s rapport Beyond proof från maj 2013.

Carl Bexelius konstaterade att trovärdighetsbedömningen är mycket av kärnan i asylbedömningen.

– Uttrycket ”general credibility” i UNHCR:s handbok kan ha lett till tankefel, sade Bexelius.

I Migrationsverkets rättsliga ställningstagande den 10 juni har verket förtydligat att den sökandes asylberättelse är den primära bevisningen i asylärenden. Därigenom vill verket nyansera den tydliga uppdelning mellan den skriftliga bevisningen och utsagan som Migrationsöverdomstolen slog fast i domen MIG 2007:12, förklarade han.

Annons
Annons