search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Access to justice låter fint. Men vad betyder det?

Advokat Nils Högström anser att ett relativt enkelt sett att öka access to justice är att införa regler om att förlorande part inte alltid behöver betala vinnande parts rättegångskostnader.

Att alla har tillgång till domstolar i betydelsen att alla kan vara parter i en rättegång är en självklarhet i en rättsstat. Begreppet syftar väl dock till att säkerställa att ingen (eller så få som möjligt) skall avstå från att söka sin rätt av ekonomiska skäl. Därför har vi en rättshjälpslag. Därför tillhandahåller försäkringsbolagen rättsskydd.

Frågan är om detta räcker.

Rättshjälpen täcker som bekant inte ansvaret för motpartens rättegångskostnader. Detta menar kanske någon är mindre viktigt i dag när rättshjälpen ofta är subsidiär till rättsskyddet. Dock undantas arbetstvister från rättskyddet – förmodligen därför att försäkringsbolagen räknar med att en arbetstagare är medlem i något fackförbund och får gratis rättsligt biträde därifrån.

Rättsskyddet har ett tak som varierar något men som i en tvist av någon komplexitet inte på långt när täcker kostnaden för både det egna ombudet och för motpartens rättegångskostnader i en instans.

Att ge sig in i en process är alltså för privatpersoner att ta en betydande ekonomisk risk. Alla advokater som biträder privatpersoner kan säkert berätta om klienter som avstått från en process även där utsikten till framgång kunde bedömas som god av det enkla skälet att klienten inte hade råd att förlora. Ett relativt enkelt sett att öka access to justice är att införa regler om att förlorande part inte alltid behöver betala vinnande parts rättegångskostnader.

En sådan regel skulle gälla i förhållande till vissa motparter.

Stat och kommun ligger väl närmast i tankarna. Staten är också i allmänhet återhållsam med att begära ersättning för sina rättegångskostnader.

Banker och försäkringsbolag kommer härnäst, i vart fall när privatpersonen är kund.

Regeln skulle kunna göras absolut. I förhållande till staten medför detta ingen rättsligt problem (staten är lagstiftare). I förhållande till övriga kanske det blir mer problematiskt.

Regeln får då utformas efter mönster från 5 kap. 2 § i arbetstvistlagen. Jag skulle dock vilja vända på den inte minst därför att det är ytterst ovanligt att regeln i arbetstvistlagen tillämpas till förmån för arbetstagaren – detta trots att det står i förarbetena att regeln tillkom för att inte arbetstagaren alltför starkt skulle påverkas att inte inleda en process inför risken att stå motpartens kostnader.

En regel skulle kunna formuleras så här.

”Om förlorande part är en fysisk person och vinnande part är en …, ett …, eller (kretsen motparter uppräknas) skall vardera part stå sina egna kostnader om det inte är uppenbart att förlorande parts talan var ogrundad.”

Man kan tänka sig att domstolen skulle kunna ge förhandsbesked i frågan. Åtminstone ett preliminärt.

Man kan vidare tänka sig att undanta personer med höga inkomster och/eller med förmögenheter. Liksom att bestämma motpartskretsen utifrån förslagsvis årsomsättning i stället för bransch.

Arbetstvistlagens bestämmelse bör omformuleras enligt ovan.

Detta ovan skrivna är särskilt viktigt i dagens situation när många tingsrätter är väldigt generösa med att godta väldigt höga arvodesanspråk från företag som anlitar ombud från större advokatbyråer.

Annons
Annons