search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Folkrätten och Syrienkonflikten

Folkrätten har en grundläggande betydelse för hur Syrienkonflikten ska kunna lösas. Said Mahmoudi varnar för en övertro på vad våldsanvändning kan åstadkomma i dag.

Syrienkonflikten inleddes i februari 2011 med fredliga demonstrationer. Det fanns en utbredd förväntan att det skulle gå som i flera andra arabiska länder, att härskaren skulle lämna över makten. Men president Assad avgick inte utan tog till våld mot landets befolkning. Tusentals civila har sedan dödats och fortsätter att dödas.

– Vår förhoppning var att säkerhetsrådet skulle intervenera som det gjorde i Libyenfallet 2009. Men Kina och Ryssland valde att lägga in sina veton mot varje försök att ge tillstånd att använda våld eller andra åtgärder mot regimen i Syrien. Därmed har inbördeskriget kunnat fortsätta, konstaterar Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet.

En central fråga som experter på folkrätt och politiker diskuterat i Syrienfallet handlar om länders skyldighet att skydda civilbefolkningen i konfliktdrabbat land, responsibility to protect, R2P.

Det är ett begrepp, inte en princip, som diskuterats flitigt under 2000-talet. Diskussionen har sin bakgrund i en kommissionsrapport som presenterade en ny tanke inom folkrätten med anledning av bombningen av Kosovo 1999; då Nato bombade Jugoslavien utan tillstånd av säkerhetsrådet och helt emot FN-stadgan. Formellt sett stred bombningen mot FN-stadgan, som förbjuder användning av våld förutom när det är fråga om självförsvar eller det finns tillstånd från säkerhetsrådet. Det kan dock finnas ett behov av en rättslig möjlighet att agera i den situation när världen står handfallen och det ändå behöver göras något för att rädda människor.

Kofi Annan, som arbetade hårt för att reformera FN, ville att R2P skulle övergå från att vara ett begrepp till att bli en rättslig princip. 2005 när FN:s generalförsamling diskuterade hur en reformering av FN kunde ske togs frågan om R2P upp. De flesta länderna var emot att det skulle bli en gällande rättslig princip eftersom de befarade att mäktiga länder kunde få ett carte blanche att själva bestämma när de vill eller inte vill använda våld. Begreppet diskuterades sedan mycket inom folkrättsdoktrinen de kommande tre, fyra åren.

Libyen visar en ny väg
– Så inträffade Libyenfallet. Och det var enormt viktigt, eftersom säkerhetsrådet lyckades anta en resolution (Ryssland och Kina la ner sina röster). Resolutionen tillät visserligen inte användning av våld men däremot att det upprättades en flygförbudszon över Libyen och vissa andra åtgärder, säger Said Mahmoudi och fortsätter:

– Här stod för första gången begreppet: ”responsibility to protect”. Vi var väldigt glada att för första gången hade begreppet använts i en resolution. Det höll på att bli en princip!

Diskussionen i säkerhetsrådet gick ut på att man skulle vidta åtgärder för att Khadaffi inte skulle använda våld mot den egna befolkningen. Men utvecklingen på marken blev något helt annat när länder som Storbritannien och Frankrike gav vapen och bistod med rådgivare. De bidrog aktivt till att landets regering störtades, något som inte hade stöd i säkerhetsrådets resolution.

– Ryssland och Kina kände sig lurade efteråt. De ansåg att dessa länder agerat utanför det mandat som säkerhetsrådet hade gett. Det är en tolkningsfråga, men jag tycker att både Storbritannien och Frankrike gjorde en extensiv tolkning av mandatet, men det var en tolkning som inte var utan grund, säger Said Mahmoudi.

Våld hjälper inte
Händelserna i Libyen gjorde att när frågan om Syrien aktualiserades 2011 så satte Kina och Ryssland, bland annat men inte enbart på grund av Libyen-erfarenheten, käppar i hjulet för säkerhetsrådet och ville inte gå med på användning av våld. Det som hände i Syrienfallet visar att R2P inte är en princip utan fortfarande bara ett begrepp.

För två år sedan kritiserade Mahmoud Ryssland eftersom han tyckte att det då var dags att ge tillstånd till våldsanvändning, som man gjorde i Libyen i enlighet med R2P.

– Men i dag med tanke på vad som har hänt så vet jag att det är en omöjlighet. Även om säkerhetsrådet eller några andra länder bestämmer sig för att använda våld, så är situationen i Syrien sådan att användningen av våld inte leder till något bra. Det kan bli värre med tanke på alla grupperingar, säger Said Mahmoudi.

För två år sedan var det två tydligt avgränsade parter: civilbefolkningen och regimen. Mahmoudi konstaterar att i dag stöder Qatar, Saudiarabien, Iran, USA, Frankrike och Storbritannien aktivt olika grupperingar i Syrienkonflikten. Den folkrättsliga frågan är om det är lagligt och möjligt för andra länder att lägga sig i ett lands inre angelägenheter?

– Svaret är att enligt folkrätten får andra länder bidra när folket i ett land står emot en diktatorisk regim, säger Said Mahmoudi.

Bidraget kan vara i form av pengar, politiskt stöd, rådgivning, information/underrättelsebidrag, men inte soldater eller vapen.

– Vi vet dock att Iran skickar vapen till Assad helt i strid med en FN-resolution. Iran har även soldater och befäl som strider och utbildar civilbefolkningen, säger Said Mahmoudi och tillägger att USA, Storbritannien och Frankrike bistår med underrättelser och ekonomiskt stöd.

– Men de gör inte något som strider mot folkrätten vad jag vet. De har inte marktrupper men om de har säkerhetsagenter som strider är det mot folkrätten, men det vet jag inte.

Om kemiska vapen
Användning av kemiska vapen är totalförbjudet enligt folkrätten. Förbudet gäller dock inte tillverkning eller lagring. Den konvention, som förbjuder tillverkning, lagring och användning av kemvapen, har ratificerats av 160 länder. Syrien hade inte skrivit under och därför var landet inte rättsligt bundet av avtalet. I september 2013 upptäcktes att någon använt kemiska vapen i Syrien. På ryskt initiativ anslöt sig Syrien till avtalet och landet tvingades att börja förstöra arsenalen.

– USA agerade klokt som accepterade den här lösningen. I stället för att acceptera det tryck som skapats av att med våld slå till var president Obama tillräckligt cool. Även om omvärlden slår till och dödar president Assad så är regimen kvar. Då är det bättre att ta tillfället i akt att bli av med de här hemska vapnen.

Mediernas rapportering
När avtalet om de kemiska vapnen blev offentligt rapporterades genomgående i medier om besvikelse över den poli­tiska lösningen i stället för en våldslösning.

– ”Väst har givit upp för Rysslands påtryckningar”, hette det. Man blir förvånad över den inställningen, att det på så många tidningars ledarsidor krävs att man ska ta till våld, säger Said Mahmoudi som menar att 1945 när FN-stadgan skrevs och man hade de bistra krigserfarenheterna så ville man undvika att använda våld som en lösning i internationella relationer och konflikter. Därför skrevs att våld endast får användas i självförsvar eller när säkerhetsrådet ger tillstånd. Allt annat är otillåtet. Men från 1990-talet och framåt så finns det en tendens i internationella relationer att vilja mjuka upp det här förbudet att använda våld.

– Vi har ett dilemma. Personligen tycker jag att det är bra att omvärlden reagerar, men samtidigt tycker jag att öppnar man för ökad våldsanvändning så finns det en risk att den bristfälliga ordningen gör det sämre än vad det är i dag.

Annons
Annons