search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Fattigdom, korruption och mänskliga rättigheter

I takt med att avståndet mellan rika och fattiga i världen ökar, går det inte att undvika att se sambandet mellan korruption, skatteundandragande och mänskliga rättigheter, skriver Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg.

Jag är nyligen hemkommen från Boston och International Bar Associations, IBA, årliga möte. Denna gång samlades över sex tusen advokater från etthundratrettiotre länder för att under en vecka diskutera allt från materiell rätt till ”rule of law” och mänskliga rättigheter.  Jag bär med mig många intryck hem. De anknyter alla till det som var fokus inte bara för IBA-konferensen utan vad som konstituerar grunden för vårt samhällsbygge, nämligen rule of law.

Konferensen inleddes med att Madeleine Albright, utrikesminister under president Clintons administration, talade över ämnet ”Shaping rule of law”. ”It is in short a cornerstone of civilization”, sammanfattade hon. Hon beskrev sambandet mellan lag, fattigdom och mänskliga rättigheter. Hon framhöll vikten av att lagarna från en materiell utgångspunkt är rättvisa. Albright talade också om betydelsen av legal identitet och vad som händer när människor upplever sig sakna sådan. Hon talade om fattigdomen som hotar rättsstaten genom att de som känner sig utanför också känner sig mindre bundna av lagstiftningen. Det är lätt att hålla med om denna analys.

Ett samhälle som inte tar hand om dem som bäst behöver det och som känner sig utanför, riskerar på sikt att brytas sönder. Även om lagen utgör själva grunden för samhällsbygget krävs för att lagen ska uppfattas som legitim, att folket i sin helhet har tillgång till det skydd lagen ska ge. Den arabiska våren är ett sådant exempel. Människorna reagerade på vad de på mycket goda grunder ansåg vara ett korrupt samhälle, som inte skyddade sina medborgare och inte tog tillvara deras intressen.

Årets mottagare av Stockholm Human Rights Award, professor M. Cherif Bassiouni, beskrev insiktsfullt de näst intill oöverstigliga problem som Nordafrika står inför, och särskilt gäller detta Egypten. Landet har idag åttiofyra miljoner invånare, ett antal som beräknas stiga till hundra miljoner om tjugo år, med en arbetslöshet på närmare tjugofem miljoner. Hur dessa hundra miljoner människor ska kunna försörjas framstår som mycket oklart. Hur fattigdomen ska kunna undvikas framstår därför som svårbegripligt. Förutsättningarna inger således inte goda förhoppningar för utvecklingen av en demokratisk rättsstat i Egypten. Fattigdomen är inte bara djupt tragisk från ett mänskligt perspektiv. Den är också ett av de största hoten mot den demokratiska rättsstaten.

Över 400 miljoner människor har avlidit av fattigdomsrelaterade orsaker sedan 1990. Antalet överstiger mängden av alla dem som avled till följd av krig och konflikter under hela 1900-talet.  Av de 57 miljoner dödsfall som inträffar årligen, är inte mindre än 18 miljoner hänförliga till fattigdom. Till detta kommer att 90 procent av världens intäkter intjänas av endast en fjärdedel av befolkningen. Härtill har de 10 procent av världens befolkning som är allra fattigast fått vidkännas en minskning av sin andel av världens tillgångar, med över 25 procent under åren 1988–2008. Dessa siffror förskräcker.

IBA presenterade under veckan en mycket intressant rapport rörande skatter, fattigdom och mänskliga rättigheter. Den innehåller utöver fakta en rad förslag på hur stater, bolag, advokater och advokatsamfund kan bidra till att bekämpa olagliga finansiella transaktioner ur ett människo­rättsperspektiv. Ett redskap mot fattigdom, särskilt i utvecklingsländer, är nämligen att effektivt angripa otillåtna skatteundandraganden. Det finns faktiskt en direkt koppling mellan offshore-konton och skatteparadis och hur utvecklingsländer går miste om nödvändiga inkomster. Enligt en rapport från OECD 2009 uppgick värdet av undanhållna skatteintäkter till 120 miljarder dollar per år. Detta motsvarar det bistånd som lämnas årligen till utvecklingsländerna. OECD:s beräkning bedöms vara långt under de verkliga siffrorna. Institut som Tax Justice Network bedömer att siffran är fyra gånger så hög. Vilka är det då som undandrar utvecklingsländerna deras rättmätiga tillgångar?

Medborgare från utvecklingsländerna står själva för den alldeles övervägande delen av skatteundandraganden. En jämförelse visar att cirka 2 procent av Nordamerikas förmögenhet och 8 procent av Europas privata tillgångar återfinns i offshore-konton, medan motsvarande siffra är 30 procent för utvecklingsländerna. Det innebär att nästan en tredjedel av utvecklingsländernas privata tillgångar återfinns utanför det land där ägarna bor. En stor del av dessa tillgångar härrör från korruption.

Korruption kan ta sig många olika former och är utbredd i hela världen. Att maktmissbruk av tjänstemän och politiker för privat vinning underminerar grundvalarna för ett rättssamhälle är känt. Transparency International publicerar årligen ett index utvisande tillståndet i olika länder. Vad som är särskilt bekymmersamt är att korruptionen i länder som USA och UK, liksom många andra utvecklade industriländer, är utbredd och därtill att utvecklingen ser ut att gå åt fel håll, i vart fall om man följer Transparency Internationals index. Men också organisationer som FN har varit föremål för omfattande korruption.

Mutorna med koppling till FN gäller det så kallade Oil-for-Food Programme och beräknas ha uppgått till 110 miljarder dollar. Saddam Hussein fick 240 miljoner dollar i mutor bara för att köpa vete från Australien. Det säger en del om våra västerländska demokratiers hycklande förhållande till korruption.

På samma tema höll förre FED-chefen Paul Volcker ett intressant anförande om korruptionens negativa effekter på demokrati och utveckling. Han adresserade en fråga som är aktuell också i Sverige, nämligen de politiska kampanjbidragens betydelse för ”the rule of law”. Man kan fundera över var gränserna går för (obehörig) påverkan. Detta särskilt i ljuset av bristande transparens. Volcker var också enig med företrädare för Transparency International, advokater, oljebolag och Världsbanken om nödvändigheten av att avskaffa straffriheten för korruption i syfte att komma till rätta med dess allvarliga effekter på samhället.  Shells chefsjurist Peter Rees talade om nödvändigheten av att ”follow the money”.  Det är en väg som såväl EU som Sverige redan anammat. Även om denna väg är nödvändig så är den förenad med inte obetydliga rättssäkerhetsproblem.

En annan intressant föredragshållare var professor John Ruggie, författare till UN Guiding Principles on Business and Human Rights. Han pekade på advokaternas stora betydelse när det gäller att ta ansvar för best practice och iaktta advokatetiska principer vid rådgivning, kontraktskrivning, företagsförvärv, risk management och så vidare. Inte minst finns det enligt Ruggie skäl att bli bättre på ”human rights due diligence” som ett led i att genom corporate social responsibility, CSR, respektera mänskliga rättigheter. CSR håller, från att ha varit ett frivilligt åtagande, på att utvecklas till bindande regler. Ett exempel på denna utveckling är när OECD 2011, som ett svar på UN Guiding Principles on Business and Human Rights, i sina Guidelines for Multinational Enterprises införde ett helt kapitel om mänskliga rättigheter.

I takt med att avståndet mellan rika och fattiga i världen ökar, går det inte att undvika att se sambandet mellan korruption, skatteundandragande och mänskliga rättigheter. Det finns alltför många exempel på hur mänskliga rättigheter åsidosätts till följd av ekonomiska intressen.

Ett sådant område, där de svagaste i samhället blir offer, är trafficking eller slavhandel. Denna industri beräknas årligen omsätta 32 miljarder dollar. Det är groteskt. Det är mycket glädjande att IBA:s ordförande har tillsatt en kommitté som ska behandla denna allvarliga och akuta fråga.

Att det är de fattiga och svaga i samhället som nästan alltid kommer i kläm är en dyster sanning. Ett mindre uppmärksammat exempel härpå är de över 650 miljoner människor i världen som lever med någon form av handikapp. De löper betydligt större risk att marginaliseras och hamna utanför samhället än vad andra, inte handikappade, gör. Detta är särskilt påtagligt när det gäller unga flickor och kvinnor. Kvinnor med handikapp blir runt om i världen nämligen ofta offer för en dubbel diskriminering. Åttio procent av världens handikappade personer lever i utvecklingsländer. I dessa länder utsätts kvinnor inte sällan för övergrepp. På många ställen förpassas också handikappade till att framleva sitt liv på institution under ovärdiga former. Här krävs inte bara lagstiftning, utan kanske framförallt en förändrad kulturell syn på de drabbade. Samma förändrade inställning krävs inte bara i förhållande till handikappade. Den gör sig med styrka också gällande i fråga om fängelsepopulationen, inte minst interner på amerikanska fängelser i allmänhet och Guantánamo i synnerhet.

På en mycket välbesökt debatt om Guantánamo tydliggjordes de ofattbara och närmast olösliga problem som inrättandet av fängelset Guantánamo 2002 på Cuba innebär. Av de ursprungliga över 700 fångarna kvarstår nu ca 160 personer. Av dessa har ett femtiotal befunnits inte vara misstänkta för något som helst brott. Vissa har överhuvudtaget inte varit i närheten av något al-Qaida-läger och har helt enkelt bara haft simpel otur. Att överföra dessa tillfångatagna personer till andra länder har visat sig, försiktigt uttryckt, problematiskt. Om inte det politiska USA tar sitt ansvar så måste man med glädje konstatera att USA:s Supreme Court gör motsatsen. I det numera välkända rättsfallet Hamdi mot Rumsfeld fastslog domstolen att regeringen i och för sig har rätt att hålla så kallade enemy combatants, men att fängslade amerikanska medborgare har rätt till en rättvis rättegång inför en oberoende och opartisk domstol, det senare rätt självklart kunde man tycka.

Veckan avslutades med att förre ”Master of the Rolls”, tillika tidigare ordföranden i Storbritanniens högsta domstol, Lord Phillips of Worth Matravers, och Justice Stephen G. Breyer från USA:s högsta domstol talade om Magna Charta och the rule of law. Det är ju nästan 800 år sedan kung Johan av England tvingades att skriva under det dokument som är en viktig grundsten till vad vi idag kallar mänskliga rättigheter. Breyer påminde om betydelsen av att oupphörligen utbilda alla från skolbarn till pensionärer om vikten av the rule of law. Som Martin Luther King lär ha sagt: ”The rule of law cannot make anyone love me.  But it can prevent me from getting lynched.

Annons
Annons