search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Vart tog våra riktiga domare vägen?

I diktaturer får domstolarna order. I Sverige placerar regeringen sina tjänstemän direkt som domare i bland annat våra tingsrätter och hovrätter. Regeringen ger inte domarna order i enskilda fall men om domarna har anknytning till regeringen framstår skillnaden inte som stor. Det menar Bo Severin, pensionerad rådman i tingsrätt.

Nyligen har lagmannen i Göteborgs tingsrätt, det vill säga regeringens tidigare rikspolischef, dessutom lagt fram förslag att domarnas rätt att självmant begära komplettering av utredningar skall tas bort. Rikspolischefens/lagmannens förslag innebär domarnas abdikation, samt skulle leda till en övergång till det engelsk-amerikanska systemet Trial by battle.

Tanken att domaryrket kräver särskild kompetens, annorlunda än att efter direktiv fullgöra statliga utredningar, har fallit i glömska. Juristutbildningen var tidigare inriktad på att träna för en domare viktiga förmågor. En jur. kand. blev först notarie i tingsrätt. Därpå aspirant i hovrätt, följt av fyra år som yngste domare på nytt i tingsrätt samt prövades ytterligare något år i hovrätt. Den som slutligen godkändes var efter drygt åtta år berättigad att söka ordinarie domartjänst. Han/hon var då tränad i allt mänskligt, hade mött människor i nöd, hade studerat bevisproblem i många rättsfall, diskuterat med andra domare samt med försvarare och åklagare. Kunde objektivt granska en förundersökning och i samråd med parterna begära kompletteringar. Då regeringen nu utnämner domare läggs all vikt på sådant som inte har med domaruppgiften att göra, till exempel mångåriga utredningar. Eller ordförandeskap i projektledning i Domstolsverkets samarbete med Ryssland och Bulgarien eller uppdrag i Integritetsskyddsrådet vid Försvarets radioanstalt. Våra domare bör ha självständigt ansvar och inte bara se till formella regler för en tvekamp. Morddomarna mot Tomas Quick är exempel på att domarna kan abdikera från sin skyldighet att granska och i stället nöjer sig med åklagarens och försvarsadvokatens framställningar.

Hur har det kunnat bli så här? Svaret är utnämningspolitiken.

Vid domarutnämningarna första halvåret 2012 nämndes inte en enda gång som merit utredningsmetodik med betydelsen att avse ett konkret faktum eller händelseförlopp, som skall bedömas. Den högsta posten, hovrättspresident, tillföll en av regeringens generaldirektörer. Hon utnämndes på grundval av starka rekommendationer från Regeringskansliet. Liknande bakgrund har också de andra som utnämndes.

Utnämningspolitiken visar att man inte förstår vad arbetet som domare kräver av sin utövare. I departementsarbetet försöker man förutse och påverka framtiden. För domaren gäller däremot att kunna se alla komplikationer som den enskilde ställs inför och som ingen lagstiftare kan förutse. Som någon klok man sagt, att granska ett ton information innan ett gram juridik tillämpas. Att förstå vad som sägs bakom orden, vad som inte sägs samt att genomskåda lögnerna, överdrifterna, inställsamheten. Det finns tekniker för sådant arbete.

Tingsrätternas egentliga uppgifter fordrar djupa insikter i grundläggande människokunskap och i bevisvärdering. Eftersom dessa förmågor inte behandlas i juristutbildningen innebar den tidigare domarkarriären en bättre grund för domarna än den nuvarande, där till och med erfarenheter från arbete i hyresnämnder, miljödomstolar eller statens förvaltningsdomstolar får meritera till domartjänst. Vidare fortsätter domare att arbeta för regeringen under sin tjänstgöring. Ett halvt yrkesliv i regeringens tjänst är inte en förberedelse för domarens roll som ett oberoende värn för medborgarna. Mera som språkrör gentemot undersåtar. Domare skall börja med att klarlägga vad som är bevisat och först därefter göra klart hur lagen siktar på den utredda situationen. Domaren skall alltså inte börja med att leta efter fall att tillämpa regeringens och riksdagens eller allmänhetens vilja på. Domstolsverket har som slogan att lika fall skall bedömas lika. Det är en uppmaning till domarna att stereotypera fallen, att leta efter någon minsta gemensam nämnare i sitt jämförelsearbete. Rättssäkerhet kräver i stället att olika fall bedöms olika. Av en utbildad, bildad, rättrådig och självständig domarkår.

En hovrättspresident har formulerat departementstjänstemännens krav:

”Avslutningsvis vill jag framhålla att jag anser att det börjar bli ett problem att konkurrensen om befordrade domartjänster på attraktiva domstolsorter nu är så stor att påfallande många duktiga och lämpliga sökande ser det som hopplöst att någonsin få en sådan tjänst. Det kan i längden bli destruktivt och nedbrytande att oerhört kvalificerade personer, som tillhör toppskiktet inom juristkåren, inte har tillräckligt många befordrade tjänster att gå vidare till. Det borde enligt min mening ske en utveckling av tjänstestrukturen så att olika typer av specialisttjänster, mellanchefsposter av olika slag m.m. inrättas i domstolarna.”

Tydligt, eller hur?

Annons
Annons