search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Reseförbud i stället för häkte

Advokat Alf Lindqvist tycker att försvarare i högre utsträckning bör argumentera för möjlighet för domstolen att inte häkta den misstänkte.

I ett internationellt perspektiv har kritik riktats mot Sverige för långa häktningstider. Under sommaren 2013 har även SR P1 i programmet Vetenskapsradion Forum tagit upp frågan om svenska domstolars praxis i häktesfrågan. Programmet som gått i tre delar har kritiskt granskat svensk häktningspraxis och behandlingen av häktade. Programmet har särskilt belyst den tilltalades försämrade möjlighet att försvara sin sak efter lång tid i isolering.

Översyn av bestämmelserna om häktning har senast skett genom prop. 1995/96:21 och dessförinnan genom prop. 1986/87:112. Den allvarliga kritik som riktats mot de svenska reglerna om häktning och tillämpning av dessa har i huvudsak kommit därefter.

Den lagstiftning som är relevant är, förutom Europakonventionen, 24 och 25 kapitlet i rättegångsbalken. Europakonventionen föreskriver kortfattat att ingen får vara frihetsberövad utan att det finns lagligt stöd för frihetsberövandet, artikel 5 punkterna 1, 3 och 4. Artikel 6 behandlar dessutom varje medborgares rätt till ”fair trial”. I det begreppet ligger bland annat att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar.

Rättegångsbalkens regler om häktning bygger som bekant på att någon ska vara på sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver samt att det ska föreligga flyktfara, kollusionsfara eller risk för fortsatt brottslighet. Dessutom finns regler om obligatorisk häktning för brott som har lägsta straff om två år och att häktning undantagsvis kan ske då någon endast är skäligen misstänkt för brott.

Oavsett om sannolika skäl och en eller flera av de särskilda häktningsgrunderna föreligger ska domstolen alltid göra en proportionalitetsbedömning. Häktning får endast ske om skälen för häktning uppväger det intrång eller men ett beslut att häkta medför för den misstänkte. Domstolen gör alltid den avvägningen och den leder ibland till att den misstänkte släpps. Det händer även då och då att häktade personer frikänns från det åtal som väckts, vilket särskilt ger anledning att diskutera frågan om alternativ till häktning innan en grundlig prövning av brottsmisstanken ägt rum. Det är bland annat i belysning därav som jag vill väcka frågan om våra domstolar kan undvika frihetsberövanden i högre grad än som nu sker.

Domstolen tillämpar alltför sällan bestämmelserna i RB 25 kap. om reseförbud och anmälningsskyldighet. Dessa innebär kortfattat att det räcker med reseförbud eller reseförbud om syftet med inskränkningen av den personliga friheten kan uppnås utan frihetsberövande. Bestämmelsen kan enligt min uppfattning tillämpas i många av de fall där misstänkta idag häktas. Naturligtvis är reseförbud med anmälningsskyldighet inte lika effektivt som att häkta någon när det gäller risk för fortsatt brottslighet, men det har troligen en starkt avhållande effekt. Samma gäller säkerligen även flyktfara, i vart fall där människor har hela sin sociala vardag i riket.

Om den särskilda häktningsgrunden är kollusionsfara kan det möjligen i det enskilda fallet vara svårare att enbart meddela reseförbud med anmälningsskyldighet. Detta gäller dock enbart i en inledande fas av förundersökningen.

Det är min uppfattning att försvarare i högre utsträckning bör argumentera för möjlighet för domstolen att inte häkta. Det kan lättast ske genom att försvararen argumenterar för reseförbudet som ett hållfast alternativ till häktning. RB har en verktygslåda som finns beskriven i 25 kap. 2 §. Ett antal villkor kan ställas om vistelse på arbetsplats och andra ingrepp som behövs för den misstänktes övervakande.

De lege ferenda borde en översyn göras av alternativ till frihetsberövande av personer som ännu inte fått sin sak prövad. En sådan översyn skulle lämpligen innefatta komparativa studier av andra rättssystems sätt att hantera tiden från kvalificerad brottsmisstanke till rättsligt avgörande genom dom. Direktiv till den tänkta utredningen skulle kunna ges om så vitt skilda ting som frågan om borgenssystemet är något för oss, till spörsmål om fotboja, vilket i praktiken skulle utgöra husarrest, skulle kunna vara en väg? Frivården skulle antagligen kunna bidra med olika former av kontroll av sådana inskränkningar som kan bli aktuella.

Ett så utvecklat rättssamhälle som vårt ska inte negligera den kritik som framförts.

Annons
Annons