search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Regleringen av advokatens tystnadsplikt är komplicerad

Allan Stutzinsky adresserar många viktiga frågor angående regleringen och omfattningen av advokatens tystnadsplikt. Jag delar dock inte Allan Stutzinskys uppfattning i alla delar och finner därför anledning att lämna min syn på regleringen av dessa mycket centrala och viktiga frågor. Det skriver Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare.

Inledningsvis är det viktigt att skilja mellan den straffrättsliga och den etiska regleringen av advokatens tystnadsplikt. Det är dock inte en alldeles enkel uppgift.

När det gäller den straffrättsliga regleringen fanns för advokater vid de allmänna advokatbyråerna sedan tidigare en på visst sätt straffsanktionerad tystnadsplikt och också i den numera upphävda sekretesslagen (1980:100) intogs en sådan bestämmelse. Enligt dåvarande 9 kap. 9 § sekretesslagen gällde sekretessen för advokater vid allmänna advokatbyråer i ärende om rättsligt biträde eller rörande förvaltning i konkurs

 1) _för uppgift som det kunde antas att den rättssökande hade förutsatt skulle bli behandlad förtroligt och

2) _för uppgift i övrigt om någons personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kunde antas att han led skada eller men om uppgiften röjdes.

Brott mot bestämmelsen bestraffades enligt 20 kap. 3 § brottsbalken (BrB), som brott mot tystnadsplikt.

Enligt departementschefen skulle emellertid en otillfredsställande situation uppstå om advokater i enskild tjänst inte skulle omfattas av en motsvarande reglering. För att bota denna brist infördes i 8 kap. 4 § första stycket tredje meningen rättegångsbalken (RB) en skyldighet för ”annan advokat” att förtiga vad han får kännedom om i sin yrkesutövning när god advokatsed kräver detta. I andra meningen i samma bestämmelse intogs en hänvisning till 9 kap. 9 § sekretesslagen beträffande sekretessen för advokater vid de allmänna advokatbyråerna.

Formuleringen av bestämmelsen hämtades från 34 § andra stycket i stadgarna för Advokatsamfundet. Konsekvensen av lagändringen blev att också brott mot tystnadsplikten för advokater i enskild tjänst omfattades av det straffrättsliga ansvaret i 20 kap. 3 § BrB.

I fråga om sekretessens omfattning uttalade departementschefen att den omständigheten att olika bestämmelser reglerade sekretessen för advokater i enskild respektive allmän tjänst inte skulle innebära någon skillnad (se prop. 1979/80:2 del A s. 395 f.). Så som detta uttalande måste förstås är det de särskilda rekvisiten i 9 kap. 9 § sekretesslagen som kvalificerar till ett straffrättsligt ansvar för advokater.

Detta vinner stöd av att det i fråga om tillämpningen uttalades att ingripande i disciplinär ordning fortfarande skulle vara det normala sättet att beivra advokaters brott mot tystnadsplikten. Det angavs vidare att möjligheten att väcka åtal borde utnyttjas i de fall där fråga var om advokat brutit mot tystnadsplikten genom att meddela uppgifter för publicering eller genom att offentliggöra uppgifter i massmedia. För att framhålla att det straffrättsliga ingripandet var av undantagskaraktär föreskrevs dessutom att Justitiekanslern skulle ha exklusiv kompetens som åklagare i mål angående brott mot tystnadsplikt av advokat. Som förutsättning för åtal angavs dessutom att detta skulle vara påkallat från allmän synpunkt.

Bestämmelsen i 9 kap. 9 § sekretess­lagen upphävdes, sedan de allmänna advokatbyråerna lagts ned, i de delar som avsåg advokater och den avser numera enbart notarius publicus. I lagstiftningsärendet anmärks att ändringen enbart är redaktionell (prop. 1999/2000:26 s. 45). Bestämmelsen är numera överförd till 40 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen.

Någon grund för att anse att det straffrättsliga ansvaret för advokatens brott mot tystnadsplikten enligt

20 kap. 3 § BrB omfattar åsidosättande av alla de fall då advokaten har en skyldighet att förtiga vad han eller hon har erfarit i sin yrkesutövning enligt god advokatsed finns inte. Advokatens straffrättsliga ansvar för brott mot tystnadsplikten måste i stället anses omfatta endast de särskilda omständigheter som omfattas av den ursprungliga regleringen i 9 kap. 9 § sekretesslagen. Denna lagstiftningsteknik framstår självfallet som mindre lyckad. Något stöd för uppfattningen att advokatens brott mot tystnadsplikten enligt god advokatsed skulle medföra ett straffrättsligt ansvar finns dock inte.

För de fall en undersökningsledare beslutar om yppandeförbud enligt

5 kap. 4 § RB finns det en straffbestämmelse i 9 kap. 6 § RB. Såvitt gäller advokater kommer regelmässigt ett avslöjande av uppgifterna också att utgöra en överträdelse av tystnadsplikten enligt redovisningen ovan. JK har i ett avgörande (14/5 2004 dnr 1708-04-71) ansett att, för det fall att brott mot flera tystnadsplikter har förekommit varav en sanktioneras genom bestämmelsen i 20 kap. 3 § BrB, den bestämmelsen bör ha företräde framför bestämmelsen om brott mot yppandeförbud. Advokatsamfundet delar inte denna uppfattning och anser att den kan ifrågasättas med hänsyn till ordalydelsen av 20 kap. 3 § BrB, som anger att bestämmelsen är subsidiär om gärningen annars är belagd med straff.

För att undvika missförstånd vill jag framhålla att jag instämmer i att en advokat aldrig är bunden av förundersökningssekretess.

När det gäller den etiska regleringen av advokatens tystnadsplikt och frågan om vad som utgör god advokatsed, har Högsta domstolen i NJA 2003 s. 403 uttalat att detta utvecklas i första hand genom Advokatsamfundets regler och genom praxis i ärenden från disciplinnämnden. Innebörden i begreppet styrs således i endast begränsad utsträckning av föreskrift i lag.

Den etiska regleringen av advokatens tystnadsplikt tar sin utgångspunkt i 8 kap. 4 § RB. Här framgår bland annat att en advokat är skyldig att förtiga vad han fått kännedom om i sin yrkesutövning när god advokatsed kräver detta. Motsvarande bestämmelse finns även i 34 § Stadgar för Sveriges advokatsamfund. Advokatens tystnadsplikt enligt god advokatsed preciseras i Vägledande regler om god advokatsed. Enligt 2.2.1 har en advokat tystnadsplikt avseende det som anförtrotts advokaten inom ramen för advokatverksamheten, eller som advokaten i samband därmed fått kännedom om. Undantag från tystnadsplikten gäller i vissa särskilt angivna fall.

Det ligger i sakens natur att de förfaranden som kan föranleda disciplinär påföljd enligt 8 kap. 7 § andra stycket RB i regel har skett i vederbörandes verksamhet som advokat och under utövande av denna verksamhet. Avgränsningen av de omständigheter som kan anses falla inom detta område har i praxis bedömts vara vidsträckt. Advokatens tystnadsplikt är exempel på en omständighet som alltid måste respekteras av advokaten. Detta även vid tillfällen då han eller hon inte i egentlig mening kan anses vara verksam som advokat. Om advokaten utanför advokatverksamheten bryter sin tystnadsplikt, måste advokaten ändå anses åsidosätta en plikt som tillkommer denne i advokatverksamheten. Detta innebär att en handling utan direkt koppling till advokatverksamheten således trots allt kan innebära ett brott mot de plikter som åvilar advokaten.

Möjligheterna för Advokatsamfundets disciplinnämnd att ingripa mot en advokats brott mot tystnadsplikten är således betydligt mer vidsträckt än det straffbara området som beskrivits ovan.

Regleringen av advokatens tystnadsplikt är komplicerad. För er som är intresserade av ytterligare information, kan jag rekommendera Advokatsamfundets Vägledning om advokatens tystnadsplikt (cirkulär nr 15/2012). Läs mer på www.advokatsamfundet.se.

Annons
Annons