search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Finlands HD-president: ”Lagstiftaren gör i vissa frågor helst ingenting”

Rättens europeisering och rollfördelningen mellan den lagstiftande och dömande makten stod i centrum vid ett föredrag av Pauliine Koskelo, president i Finlands högsta domstol.

Hon talade vid Föreningen för lagstiftningsläras välbesökta sammankomst i Högsta domstolens lokaler i Stockholm i maj. Det finländska och svenska EU-medlemskapet samt tillämpningen av Europakonventionen om mänskliga rättigheter har genomgripande påverkat rättsordningen och ställer nya krav på domstolarna.

– Det är inte bara rättskällorna som förändrats, nu måste även de nationella domarna kontrollera att normerna som tillämpas är förenliga med unionsrätten och konventionen. Dessutom ska vi medverka till en normprövning på unionsnivå, sa Pauliine Koskelo.

Maktförskjutning mot en mer betydande roll för domstolarna på bekostnad av lagstiftaren i rättssystemen är på gott och ont; bra och nödvändigt i bemärkelsen att rättighetsskyddet stärkts, samtidigt pekade hon på debatten i både Sverige och Finland kring problem med den nya maktbalansen.

– Detta är också en europeisk debatt, speciellt häftig är den i Storbritannien där man talar om ”unelected European judges” som ett hot mot demokratin. Men debatten är oundviklig då domstolarna har att utgå från allmänt hållna regler och de ska inte bara tolka dessa utan ge dem innehåll.

Enligt presidenten har det även i Sverige och Finland funnits en rädsla att för mycket inflytande går till domstolarna och att dessa ibland velat roffa åt sig sådan makt som tillhör demokratiskt valda institutioner.

Men föredraget fokuserade på myntets andra sida: hur lagstiftaren undandrar sig från att hantera samhällsproblem. Denna passivitet tvingar domstolarna att agera i frågor som egentligen borde hanterats i andra forum. Europeiseringen har inneburit en ökad styrning av rättsordningen

genom synnerligen allmänt formulerade rättsliga principer, vilka konkretiseras genom rättspraxis på europeisk nivå.

– Detta skapar tolkningsrisker på det nationella planet och ökar oförutsägbarheten. De politiska instanserna vill undvika att en europeisk domstol säger att de gjort en felbedömning – och de blir allt mer avvaktande. Inget händer.

Då allt mer styrning på rättsområdet sker via europeisk rättspraxis – som växer enormt – blir det svårare att hålla sig uppdaterad.

Enligt Koskelo är i Finland medvetenheten på detta område dålig bland dem som borde känna till den. Hon pekade på den dynamik av styrningen som rättspraxis utgör och snöbollseffekten, när och hur ska lagstiftaren då reagera när tåget rör sig hela tiden?

– Vi ser en minimalism på många områden från lagstiftarens sida. Helst gör man inget, i tvingande fall endast det absolut nödvändiga.

En annan orsak till passiviteten kan vara ovanan eller oviljan att argumentera utifrån ett rättighetsperspektiv när frågor inte hanteras i sakdebatter på samma sätt som tidigare. Resultatet blir sämre rättssäkerhet och mindre transparens.

Hon belyste några problem med praktiska exempel på värdekonflikter där politikerna abdikerat till juristerna. Den finländska Högsta domstolen hade 2008 att ta ställning till huruvida omskärelse av unga pojkar på religiösa och icke-medicinska grunder är att betrakta som misshandel. Åtalet ogillades och domstolen fick såväl beröm som kritik för detta.

– Lagstiftaren och inte domstolen borde skapa klarhet i det här fallet. Men inget har hänt på fem år. Politikerna undviker sådant som de oavsett hur de gör får kritik för och låter hellre domstolen ta smällen.

Koskelo betonade också att systemfrågor kräver systemlösningar som endast lagstiftaren kan utforma. Problematiken kring förvaltningssanktioner som jämställs med straff är ett exempel på det. Hela påföljdssystemet och processerna påverkas och måste konstrueras om.

Rätten till en mans umgänge med ett barn som han ensidigt påstår är sitt är en annan värdekonflikt. Ett avgörande från Europadomstolen i Strasbourg visar detta. Mannen hade ett kärleksförhållande med en gift kvinna som födde ett barn. Kvinnan och hennes make anser att barnet är deras och skiljer sig inte. Mannen vill ha umgängesrätt med barnet som han påstår vara sitt. Alla instanser i det tyska domstolsväsendet stödjer det äkta paret. Mannen vänder sig till Europadomstolen, som konstaterar en rättighetskränkning för att rätten till hans ”intended family life” (inte faktiska familjeliv) ska skyddas då detta är en del av hans privatliv. Umgängesfrågan måste kunna prövas också i ett sådant fall.

– Det här är exempel på sådant jag anser borde debatteras demokratiskt. Vid den här typen av värdekonflikter behövs en bredare bedömning.

Ett annat exempel är instrumentet med stadgar för de grundläggande rättigheterna, artikel 47 som handlar om rättsskydd. Där kom EU-domstolen tidigt med en tolkning vilken innebär att rättshjälp från allmänna medel inte kan begränsas till fysiska personer, sedan lämnar de över till nationella myndigheter att bedöma på vilka villkor och på vilken nivå detta ska omfatta juridiska personer. Avgörandet har emellertid inte föranlett något från den finländska lagstiftarens sida.

– Jag väntar bara på den dag när det dyker upp en firma i domstolen som begär rättshjälp. Då måste vi göra en egen bedömning, men det är svårt för enskilda domstolar att skapa kriterier för detta.

Pauliine Koskelo avslutade med att lyssna på synpunkter från några i publiken. Bland andra Olof Ruin, professor i statsvetenskap, som påpekade att lagstiftningen oavsett EU-medlemskap blivit mer generell, att EU-frågor alltid är politiskt känsliga då de fortfarande splittrar partierna och att problematiken är komplicerad. Koskelo instämde, men underströk att familjerättsfrågor som umgängesrätt bäst löses genom lagstiftning där domstolarna får en mer rätts­tillämpande roll.

Jacob W.F. Sundberg, juris professor emeritus, undrade hur hon såg på besparingsåtgärder som medför att domar enbart meddelas på franska.

– Det är givetvis ett reellt problem när rättskällorna inte finns på ett inhemskt språk, eller den engelska versionen kanske kommer senare efter påstötning, svarade Koskelo.

Stig von Bahr, bland annat tidigare domare i EU-domstolen, pekade på den skepsis som finns inom EU-kommissionen och andra EU-institutioner mot införandet av ett lagråd för att undvika de värsta misstagen i den unionsrättsliga lagstiftningsprocessen.

Torkel Gregow, f.d. justitieråd och ordförande i Högsta domstolen, noterade att det finns oändligt många frågor som kan uppstå; många av personlig natur – att vissa måste komma upp i domstol och att i praktiken är det omöjligt att lagstiftaren i fråga om alla sådana fall skulle kunna ingripa på förhand.

Stefan Lindskog, justitieråd och tidigare ordförande i Sveriges advokatsamfund, frågade vad som händer om någon som krävs på skattetillägg i en förvaltningsdomstol säger att han vill ha en försvarare med argumentet att han enligt Europakonventionen har rätt till det eftersom skattetillägget har straffrättslig karaktär.

– Jag försöker påpeka för våra tjänstemän och domare att i den här typen av frågor måste man vakna upp till det faktum att sanktionsprocesser betraktas som en straffprocess, kommenterade Koskelo.

Annons
Annons