search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Ett skydd som har vårdats länge

Rätten för författare och andra som har medverkat vid tillkomsten av ett yttrande att vara anonym har i Sverige en internationellt sett unikt stark ställning.

Den har av lagstiftaren värnats och vårdats eftersom den ses som en av de mest centrala delarna av yttrandefriheten.

I 1912 års betänkande motiveras den med att samhället har behov av en ”fortgående självrannsakan”. Enligt utredningen behövs ett ”effektivt anonymitetsskydd” med tanke på att Sverige är ett samhälle med ”begränsade dimensioner” och att hänsynen till den ”sociala omgivningen: familj, förmän, kamrater, affärsförbindelser och så vidare, och fruktan för andligt eller ekonomiskt obehag från dess sida utövar hos oss ett övermäktigt tryck på den enskildes yttrandefrihet”.

Utredarna menar att ”falsk kåranda” och ”falsk solidaritetskänsla” utgör ”samhällsskadliga faktorer” och att anonymitetsskyddet därför utgör en ”säkerhetsventil” som ”möjliggör, att ord sägas, som böra bliva uttalade, fakta framdragas, som böra bliva framdragna”.

Skydd redan 1776

En form av anonymitetsskydd fanns redan i den första tryckfrihetsförordningen från 1776. Där ges författaren en möjlighet att vara anonym. Tryckaren måste inte sätta ut författarens namn på titelbladet. Frågan om anonymitet för författaren ansågs vara en fråga mellan författaren och tryckaren.

Boktryckaren uppmanas i de fall författaren ville vara anonym att upprätta en ”namnsedel” där författaren förklarar att han eller hon författat skriften. Om tryckaren inte kan uppvisa en namnsedel vid en rättegång eller vägrar att lämna den för att skydda författaren får tryckaren ta ansvar för innehållet. Någon skyldighet för tryckaren att uppge namnet på författaren finns alltså inte i lagtexten men inte heller något förbud att göra det.

Reglerna har sedan dess genomgått ständiga förändringar. Under 18 år i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet finns ingen anonymitetsrätt överhuvudtaget. Med den nya TF 1810 återställs ordningen. Då införs också ett förbud för domstolarna att vid lindrigare brott ens ställa frågan om vem som har författat en skrift. Anonymitetsskyddet för författare ger indirekt även dem som lämnar uppgifter till honom eller henne anonymitet. Frågan om att i lagtexten uttryckligen ge personer som lämnat uppgifter för publicering diskuteras av 1944 års tryckfrihetssakkunniga.

Ändringar vid flera tillfällen

Enligt utredarna är ett ”verksamt skydd mot efterforskningar” av särskilt stor betydelse för tidningspressens frihet. Men eftersom meddelarnas identitet indirekt är säkerställd genom ensamansvaret och rätten för författare att vara anonyma föreslår de inte någon ny bestämmelse.

Regeringen tar intryck av remissinstanserna och menar att det inte kan vara en fråga för utgivarna om en källa ska förbli anonym eller inte. Riksdagen inför därför ett förbud att röja meddelare om inte uppgiftslämnaren uttryckligen lämnat sitt medgivande.

Efter 1949 har det gjorts förändringar av grundprinciperna för meddelarfriheten och meddelarskyddet vid ett flertal tillfällen.

Införandet av brottsbalken år 1965 innebar en genomgripande förändring av meddelarskyddet. Samtidigt med lagens införande ändrades 7 kap. 3 § TF. I paragrafen, som anger undantagen från grundlagens skydd för meddelare, görs ett tillägg som innebär att ”envar” som lämnar meddelanden för publicering ska kunna åtalas enligt brottsbalkens regler för bland annat spioneri och andra brott mot rikets säkerhet.

IB-affärens betydelse

Den nya regleringen möjliggör att journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou kan dömas för spioneri för sitt avslöjande av Informationsbyrån (IB). Bratt och Guillou inkluderades i gruppen ”envar” och döms såväl för anskaffande som för att de meddelat uppgifterna.

Domen mot Bratt och Guillou leder bland annat till införandet av en ”anskaffarfrihet” som innebär att själva insamlingen av uppgifter för publicering inte kan åtalas. Anskaffarfriheten utesluter däremot inte att brottsliga handlingar som utförs för att skaffa uppgifter, till exempel inbrott eller hemlig rumsavlyssning, kan åtalas.

Hans-Gunnar Axberger skriver om följderna av IB-avslöjandet i sin avhandling Tryckfrihetens gränser. Axbergers slutsats är att den prövning som gjordes av Högsta domstolen tyder på att domstolarna har en benägenhet att inte tolka TF:s skyddsregler extensivt, efter deras syfte, utan i stället ”paragraf för paragraf tämligen strikt efter ordalydelsen”.

Orden från 1912 års betänkande har använts av flera senare utredningar. Yttrandefrihetsutredningen som lägger grunden till yttrandefrihetsgrundlagen ser meddelarfriheten och anonymitetsskyddet som ”ett yttersta medel mot obehöriga påtryckningar från förmän, kamrater och andra”.

Utredningen avfärdar riskerna med att sekretessskyddade uppgifter skulle komma i allmänt omlopp och instämmer i vad regeringen skriver i sin proposition 1975/76 att man bör i ”framtiden i stor utsträckning kunna förlita sig på massmediernas och uppgiftslämnarnas omdöme och ansvarskänsla”.

Annons
Annons
Annons