search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

En känslostyrd finansminister

Efter införande av de så kallade 3:12-reglerna för fåmansföretagare 1991, har såväl den socialdemokratiska som den borgerliga regeringen vidtagit lättnader i detta komplicerade och svårtillämpade regelverk.

Efter ändringen som trädde ikraft den 1 januari 2006 kan delägare som är verksamma i ett fåmansföretag uppbära utdelning upp till ett visst gränsbelopp och för denna åtnjuta förmånen av en jämförelsevis låg kapitalbeskattning om 20 procent. Den del som överstiger gränsbeloppet beskattas som inkomst av tjänst med upp till 57 procent. Denna förändring har varit gynnsam för delägarägda fåmansföretag med många anställda och höga lönekostnader. En utveckling som i och för sig kunde förutses redan i propositionen 2005.

Men, ibland blir effekterna av en lagstiftning ändå inte vad man har tänkt sig. Då är det naturligt att lagstiftaren ändrar reglerna. Att en förändring skulle komma att föreslås var väntat.

Inför vårbudgeten presenterade finansdepartementet ett nytt förslag om ändringar i den så kallade löneunderlagsregeln i 3:12-reglerna. Delägare med en låg ägarandel skulle inte längre få tillämpa den så kallade löneunderlagsregeln som innebär att ju högre lönekostnader ett företag har ju större belopp kan delägarna ta ut som kapitalbeskattad utdelning. Härutöver föreslogs bland annat att kravet på eget löneuttag skulle öka.

Förslaget skickades ut på remiss med en, i förhållande till komplexiteten i förslaget och i ljuset av den redan komplexa lagstiftningen, extremt kort remisstid. Remissutfallet innefattade en förödande kritik från tunga remissinstanser med undantag för Skatteverket som, föga förvånande, ville skärpa reglerna ytterligare i förhållande till förslaget. Den kraftigaste kritiken mötte förslaget att begränsa möjligheten att utnyttja den så kallade löneunderlagsregeln till ett femprocentigt innehav av kapitalet. Skatteverket förordade för sin del krav på ett tioprocentigt kapitalinnehav.

En lagrådsremiss som, med undantag för kosmetiska ändringar, i alla principiella delar överensstämmer med det ursprungliga förslaget har nu överlämnats till Lagrådet. Den innebär att det lönebaserade utrymmet endast ska få tillgodoräknas, om delägaren äger andelar i företaget som motsvarar minst fyra procent av kapitalet i företaget. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2014 och tillämpas på det beskattningsår som börjar efter den 31 december 2013. Detta innebär att löneuttagskravet påverkas redan under 2013.

Lagstiftningsprocessen fram till nu påminner om när finansministern för något år sedan skulle slå till mot de så kallade räntesnurrorna. Även då fanns det en förståelse för regeringens önskan att få till stånd en ändring. Remissutfallet blev emellertid då, liksom nu, förödande. Till detta kom Lagrådets yttrande som höggradigt kritiserade såväl innehållet i förslaget, som att beredningskravet inte uppfyllts. Förslaget uppfyllde inte ens lågt ställda krav på rättssäkerhet. Det återstår nu att se vad Lagrådet kommer att säga om denna senaste produkt och dess beredning. Det skulle förvåna mig om inte Lagrådet skulle ha invändningar mot såväl innehåll som beredning, också i detta fall.

Lika litet som med räntesnurrorna handlar kritiken mot förändrade 3:12-regler om ett motstånd mot att betala skatt. Även om regeringen i lagrådsremissen försöker antyda motsatsen. Kritiken tar sin utgångspunkt i att vedertagna berednings– och rättssäkerhetsprinciper ska gälla, också på skatteområdet. Exempel härpå är allas likhet inför lagen, förutsebarhet, konkurrensneutralitet, bara för att nämna några exempel. Därtill handlar det om missriktade ändamålsöverväganden och dåliga lagtekniska lösningar.

Förslaget kommer, om det genomförs, att allvarligt skada företag genom att negativt påverka strukturen inom väl fungerande branscher. Skattelagstiftning ska inte vara strukturpåverkande. Förslaget leder till att konkurrensen mellan företag inom samma bransch snedvrids. Det motverkar tillväxt av medarbetarägda företag och rekryteringen försvåras. Det skapar snedvridningseffekter internt mellan delägare eftersom alla inte har samma andelsägande. Någon riskerar att hamna utanför, medan andra kan åtnjuta en förmånlig skattebelastning. Generationsskiften kommer även att försvåras eftersom benägenheten att ta upp nya delägare kommer att påverkas negativt. Förslaget riskerar därför att leda till splittring av väl fungerande verksamheter. Det är också skadligt ur ett internationellt konkurrensperspektiv. Skadeverkningarna gäller alla småföretag med flera delägare. Inte bara advokater och revisorer som lagrådsremissen antyder.

Vad den övervägande majoriteten av remissinstanserna efterfrågar är konkurrensneutralitet. Men, det är ingenting som regeringen anser relevant. Tvärtom. Regeringen hävdar i stället att det föreligger ett större behov av kompensation i form av den skattelättnad som följer av de nuvarande 3:12-reglerna i företag med ett koncentrerat ägande, än i företag med ett spritt ägande. Enligt regeringen är löneunderlagsregeln en kompensation för risk. I större fåmansföretag med mer än 25 delägare är enligt regeringens bedömning risken alltid mindre, oavsett antalet anställda. Regeringen understryker att behovet av ändrade regler är proportionellt till den risk ägaren tar. Reglerna ska inte försämras för övriga delägare! Hur regeringen kommit fram till denna analys kräver en närmare förklaring. Likaså inställer sig en stilla undran hur det kommer sig att risktagandet upphör vid 25 delägare, allt annat lika. Det är givetvis en svårartad missbedömning. Och det vittnar om bristande insikt i företagens villkor.

De mycket allvarliga och negativa tröskeleffekter som förslaget skulle få väljer regeringen uttryckligen att bortse ifrån. I ett retoriskt försök att hävda att rekryteringsproblem och konkurrensproblem endast drabbar de företag som väljer att prioritera storlek och organisation efter den mest gynnsamma beskattningen för delägarna, avfärdas den starka och välmotiverade kritiken från ett stort antal tunga remissinstanser. Det är inte en verklighetsförankrad utgångspunkt.

Även om finansministern har mycket att hålla reda på förefaller minnet vara oroväckande kort. I en debattartikel på SvD Opinion skrev Anders Borg tillsammans med dåvarande näringsministern och två andra statsråd inför höstbudgeten 2011:

Goda villkor för små och medelstora företag är avgörande för att jobben ska bli fler. Därför föreslår vi också ytterligare förenklingar i de så kallade 3:12-reglerna. Schablonbeloppet i förenklingsregeln höjs till 2,75 inkomstbasbelopp (vilket gör att 143 275 kronor kan tas ut som utdelning, att jämföra med 2006 då motsvarande siffra var 64 950) samtidigt som vi inför ett tak på 90 inkomstbasbelopp för hur mycket utdelning som behöver beskattas som inkomst av tjänst.

I ljuset av lagrådsremissen och den retorik som där förs framstår det som om Anders Borg även i denna fråga bytt fot. Eller hur ska man annars förstå finansministerns argumentation?

Det är något märkligt med skattelagstiftning. Statens rätt att beskatta sina invånare tenderar allt oftare att styras av moralism och populism. När det gäller skattelagstiftningen tar känslorna ofta över. Den enskilde må härvidlag vara förlåten. Men, att finansministern låter sina känslor styra är mindre lyckat. Skattelagstiftning är en komplicerad historia. Det förutsätter en saklig analys som bygger på fakta.

Trots att Advokatsamfundet och andra remissinstanser presenterat underlag som tydligt visar att andelen delägare inte ökat sedan 2005, utan tvärtom sjunkit, hävdar regeringen att anställda erbjuds delägarskap i syfte att omvandla arbetsinkomster till kapitalinkomster. Detta riskerar enligt regeringen att undergräva legitimiteten i skattesystemet. Detta är väl magstarkt för att komma från en regering. Jag vågar påstå att det, i vart fall inom advokatkåren, inte förekommer att enskilda erbjuds delägarskap på den av regeringen anförda grunden. Att advokater och revisorer i likhet med andra tillämpat lagstiftningen precis som den var tänkt finns inte någon anledning att kritisera dem för. Regeringen får ensam ta ansvar för de eventuella ofullkomligheter och icke avsedda effekter som den lagstiftning man beslutat om må ha inneburit. Det duger inte att skylla ifrån sig och hänvisa till vad man oprecist uppger vara ett överutnyttjande av reglerna från främst revisorer och advokater. Det är inte en hederlig argumentation. Det ankommer faktiskt på lagstiftaren att själv ta ansvar för konsekvenserna av sin lagstiftning. Inte på de skattskyldiga som tillämpar regelverket.

Finansministern har i media hävdat att han tagit till sig av kritiken och backat. Detta är ett inkorrekt påstående vad gäller förslagets centrala delar. För hade finansministern lyssnat på den massiva och, med undantag för Skatteverket, eniga kritik som anförts, får det förmodas att han också skulle ha förstått. Lagrådsremissen antyder dessvärre motsatsen.

Många remissinstanser har med rätta framfört att ett redan svårtillämpat regelverk blir ännu mer komplicerat. Regeringen vidgår detta, men anser att förändringarna är nödvändiga för att upprätthålla 3:12-reglernas ”legitimitet”. Vad som menas härmed är oklart. Den inkomstomvandling som regeringen tillskriver advokater och revisorer leder enligt regeringen till minskad effektivitet i skattesystemet, samtidigt som 3:12-reglernas effektivitet undergrävs. Därtill ökar inkomstskillnaderna, samtidigt som den ”horisontella rättvisan” uppges minska. Endast vissa, informerade personer, har enligt regeringen möjlighet att sänka sin skatt på detta sätt. Det finns mycket att säga om denna flummiga retorik.

Jag kan inte annat än förvånas över en finansminister som under de senare åren gjort sig osams med stora delar av de grupper som utgör motorn i svenskt näringsliv och aktivt bidrar till Sveriges välfärd. Det är egenartat att en finansminister opåkallat tar sig för att läxa upp banker, finansmän, företagare, industriföreträdare och nu senast revisorer och advokater. Jag tror att herr Borg skulle vinna på att vara något mer saklig och betydligt mindre känslosam.

Annons
Annons