search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Advokat Claes Borgström: ”Advokatsamfundets ledning på villovägar”

Advokat Claes Borgström ger här sin syn på handläggningen av Advokatsamfundets disciplinnämnd i ett disciplinärende mot honom, som har sin bakgrund i Quick-rättegångarna.

Advokatsamfundet inledde, på initiativ av generalsekreteraren Anne Ramberg, i oktober 2012 ett disciplinärende mot mig. Bakgrunden var Quick-rättegångarna. Prövningen avsåg om jag i mina kontakter med Göran Lambertz varit illojal mot min tidigare klient Thomas Quick, numera Sture Bergwall.

Jag har väntat på att disciplinnämndens avgörande skulle publiceras i tidskriften Advokaten. Så har inte skett. Eftersom ärendet rymmer flera principiellt intressanta frågor vill jag redogöra för hur handläggningen gått till och redovisa majoritetens beslut och minoritetens förslag till beslut.

Ärendet inleddes med att jag i september 2012 uppmanades att yttra mig över tre mail från mig till Lambertz och över två artiklar i Svenska Dagbladet. Därefter skulle Advokatsamfundets styrelse besluta huruvida ett disciplin­ärende skulle upptas.

I de aktuella mailen uttrycker jag att Lambertz skrivit två utmärkta artiklar och att han haft bra synpunkter i en radiointervju.

I den ena SvD-artikeln påstår tidningen att Lambertz ”peppats och fått hjälp” av bland andra mig när han skrev sina artiklar. I den andra artikeln hävdar advokaten Thomas Olsson i en intervju att jag deltagit i en ”sammansvärjning” mot Bergwall, att det är upprörande att jag deltar i något som är direkt skadligt för min tidigare klient och att jag berömt en artikel där Bergwall påstås vara skyldig, något som strider mot alla grundläggande värderingar för en advokat. 

I mitt svar hävdade jag att Advokatsamfundet inte hade anledning att ha några synpunkter på vad jag skriver privat till en annan person. Jag kommenterade likväl mailen med att säga att det som jag berömde var att Lambertz inlägg motsäger att utredningarna och lagföringen av Bergwall är en ”rättsskandal”. Om jag hade vetat att mailen skulle bli offentliga skulle jag särskilt ha anmärkt det.

Vad beträffar artiklarna svarade jag bland annat att jag inte deltagit i någon sammansvärjning mot Bergwall och att jag inte orsakat honom någon skada. Jag underströk att jag anser att det föreligger ett kvardröjande krav på lojalitet med en tidigare klient och att jag mot den bakgrunden i själva verket varit återhållsam när det gällt att försvara mig mot alla befängda och kränkande angrepp som jag utsatts för.

I brev den 9 oktober uppmanades jag att yttra mig över ”innehållet i samtliga bifogade mail”. Det rörde sig om drygt 230 mail, kopierade på 94 sidor.

Jag ombads också att uppge huruvida det fanns ytterligare mailkorrespondens i samma ämne och, i så fall, inkomma med kopia av den.

Jag skulle också yttra mig över uppgifter som Göran Lambertz lämnat i en intervju i Aftonbladet.

Den 11 oktober kontaktade jag per telefon styrelsens ordförande, Claes Zettermarck, och berättade att jag kän­de mig trakasserad av Advokatsamfun­det, något som han informerade styrelsen om vid sammanträde den 11 okto­ber. Vid sammanträdet beslutade styrelsen att ett disciplinärende skulle upptas mot mig.

Den 23 oktober yttrade jag mig till Advokatsamfundet enligt följande.

1. Jag hävdade att det är en orimlig begäran att jag ska yttra mig över drygt 200 mail där jag varken är avsändare eller mottagare. Jag var avsändare eller mottagare av 11 mail. Några av dessa var från 2010 och handlade om att Leif GW Persson ville få till stånd en lunch tillsammans med mig och Lambertz. Två mail hade jag redan kommenterat i mitt tidigare yttrande till samfundet. Ytterligare några mail innehöll också synpunkter på Lambertz artiklar och jag hänvisade beträffande dessa till mitt tidigare yttrande. Jag var omnämnd i fem mail mellan Lambertz och andra.

I yttrandet skrev jag bland annat att jag utgår från att Advokatsamfundet inte anser att jag skulle vara förhindrad att tala med Lambertz om frågor som rör ”Quick-affären”.

2. ”Jag finner inte anledning att redovisa huruvida det finns ytterligare mailkorrespondens i samma ämne.”

3. ”Det saknas anledning att jag till Advokatsamfundet ska yttra mig över en tidningsintervju i Aftonbladet.” Jag lämnade likväl den kommentaren att jag inte, som påstods i artikeln, hade hjälpt eller på annat sätt haft med Lambertz artikelförfattande att göra.

Disciplinnämnden fattade beslut den 13 december 2012. Nämnden gör följande bedömning.

”Nämnden konstaterar att Claes Borgström i kontakterna med Göran Lambertz varit skyldig att iaktta lojalitet med sin tidigare klient Sture Bergwall.

Claes Borgström har uppgivit att han, när han i sina mail till Göran Lambertz uttryckte sitt gillande över Göran Lambertz artikel och intervjuer, avsåg att instämma i Göran Lambertz åsikt att utredningarna och lagföringen av Quick (numera Bergwall) inte är någon rättsskandal. Det saknas anledning att ifrågasätta detta. Mot denna bakgrund är det inte visat att Claes Borgström brustit i sin lojalitetsplikt mot sin tidigare klient. Vad som förekommit i ärendet föranleder därför inte någon åtgärd.”

Nämndens ordförande Lena Frånstedt Lofalk och ledamoten Eva Eriksson, liksom Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, var av skiljaktig mening enligt följande.

”En advokats främsta plikt är att tillvarata klientens intressen på bästa sätt och efter bästa förmåga. Lojalitetsplikten är långtgående. Claes Borgström har genom de kontakter som förevarit med Göran Lambertz allvarligt brustit i lojalitet mot sin tidigare klient Sture Bergwall.

Därutöver har Claes Borgström, genom att inte efterkomma Advokatsamfundets begäran om att inkomma med uppgift huruvida ytterligare mailkorrespondens förekommit i samma ärende, försvårat Advokatsamfundets tillsyn. Även härigenom har Claes Borgström allvarligt åsidosatt sina plikter som advokat.

Nämnden tilldelar därför Claes Borgström varning enligt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.”

Ärendets handläggning och minoritetens beslut väcker många frågor och har i vissa delar ett innehåll som är värt allvarlig kritik.

Varför ombads jag att yttra mig över en tidningsintervju med Lambertz? Varför ombads jag yttra mig över Thomas Olssons i SvD framförda uppfattning, att jag ingick i en sammansvärjning mot Bergwall?

Vem hittade på att jag skulle yttra mig över innehållet i drygt 200 mail där jag varken var avsändare eller mottagare?

Hur kan minoriteten föreslå att jag ska tilldelas en varning med anledning av ”de kontakter som förevarit med Göran Lambertz”? Jag har visat beslutsförslaget för en hovrättslagman som uttryckte att ingen domare skulle sätta sitt namn under en sådan motivering. Avser minoriteten samtliga kontakter? Betyder det att jag över huvud taget inte får diskutera ”Quick-affären” med någon annan människa eller gäller det bara Lambertz? Och om man inte syftar på alla kontakter, vilka gäller det då och vad i innehållet i dessa kontakter är i så fall illojalt mot min förre klient?

Det är ett grundläggande rättssäkerhetskrav att ett för individen negativt beslut motiveras så hon eller han förstår vad som har bedömts som klandervärt.

Men ännu allvarligare är följande. Att jag inte inkom med uppgift om huruvida det förekommit ytterligare mailkorrespondens i samma ämne skall enligt minoriteten föranleda en varning. Mitt svar till Advokatsamfundet, att jag inte fann anledning att besvara frågan, var noga genomtänkt. Det är en grundläggande rättsprincip att ingen under hot om sanktioner ska förmås att kompromettera sig själv eller avtvingas ”bevisning” som kan användas mot en själv.

I EU-kommissionens Grönbok om oskuldspresumtion av den 26 april 2006 sägs, med avseende på det straffrättsliga förfarandet, att den tilltalade kan vägra att svara på frågor eller lägga fram bevis. Denna rätts existensberättigande består i att den skyddar den tilltalade från att utsättas för tvång från myndigheterna för att få fram bevismaterial.

Det disciplinära förfarandet är inte utformat som det straffrättsliga men vissa paralleller föreligger.

Enligt stadgarna (43 § andra stycket) är advokat, mot vilken anmärkning framställts, pliktig att efter anmaning avge skriftligt yttrande, att förete de handlingar som disciplinnämnden eller generalsekreteraren ålägger honom att tillhandahålla. Bestämmelsen måste emellertid tolkas i ljuset av den ändring som 2009 gjorts i de etiska reglerna vad gäller förhållandet till Advokatsamfundet. Till skillnad från tidigare 52 § innehåller bestämmelse nr 8 ingen skyldighet att fullständigt besvara framställda frågor och lämna begärda uppgifter till Advokatsamfundet. I kommentaren till bestämmelsen hänvisas till artikel 6 i Europakonventionen som bland annat slår fast ”the right not to contribute to incriminating oneself”.

I boken ”Advokatetik – En praxis­genomgång” (Sveriges Advokatsamfund 2010) skriver Claes Peyron, ordförande i disciplinnämnden 1992–2008, (s. 180) att de uppgifter advokaten lämnar ska vara sanningsenliga och fortsätter: ”Det finns dock inte längre – det gjorde det enligt tidigare vägledande regler – ett krav på att lämnade uppgifter är fullständiga. Ett sådant krav står knappast i samklang med grunderna för Europakonventionens krav på rättvis rättegång. En advokat skall inte för att uppfylla god advokatsed vara tvungen att yttra sig och lämna uppgifter, som kan läggas honom till last.”

Advokatsamfundet ska i alla relevanta sammanhang framhålla att förekomsten av principer som är ägnade att garantera rättssäkerhet utgör en förutsättning för ett rättssamhälle värt namnet.

Det är uppseendeväckande att Advokatsamfundets generalsekreterare och disciplinnämndens ordförande hävdar en uppfattning som står i strid med grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Deras inställning väcker frågan om de är lämpliga att företräda Advokatsamfundet. Men än allvarligare är att de undergräver förtroendet för Advokatsamfundets förmåga att driva grundläggande rättssäkerhetsfrågor. 

Annons
Annons