search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Månadens advokat Göran Ramberg: ”Det finns inget trevligare att syssla med i min ålder”

Advokaten Göran Ramberg, drygt 80 år, har nyligen kommit ut med sin andra bok. 2010 debuterade han med den kritikerrosade ”Påven hade sju barn”. Den nya boken ”Den onda vanan att mörda kungar” innehåller essäer om blodigt maktspel i medeltidens England.

Varför skrev du en bok till?

– Det finns, tycker jag, inget trevligare att syssla med i min ålder än att läsa böcker om sådant som intresserar mig, att reflektera över vad jag läst – att sila det genom vad jag upplevt och lärt mig, och läst, under mitt 83-åriga liv och min 50-åriga advokatpraktik – och att berätta om vad jag läst och om vad jag tänkt om det som jag läst. Sen är det ett stort känslomässigt plus för mig som alltid arbetat hårt att fortfarande producera något i stället för att enbart sysselsätta mig själv för sysselsättandets skull. Någon recensent skrev om min förra bok att den hade lite av karaktären av ett middagssamtal, och för mig känns det som en utmärkt beskrivning av vad jag sysslar med; jag skriver för att underhålla mig själv och läsarna, och jag skriver förvisso inte kurslitteratur eller vetenskapliga uppsatser. Men den stora fördelen för mig att skriva essäer jämfört med att prata vid middagen är att jag kan berätta hur länge som helst utan att trötta ut någon, och den stora fördelen för läsaren är att han eller hon kan stänga av mitt berättande när som helst utan att vara oartig.

Varför valde du denna epok?

– Vi, i vart fall i min generation, har växt upp med att se medeltiden som ett trist grått övergångsskede mellan, å ena sidan, en lysande klassisk antik kring Medelhavet (och en tusen år senare äventyrsfylld vikingatid hos oss nordbor) och, å andra sidan, den moderna tiden med början i renässansen i övergången från medeltiden till nya tiden. Men det är en totalt felaktig bild. Medeltiden är i själva verket i alla avseenden en oerhört färgrik tid, en tid med snabbare och mer drastiska scenväxlingar än i senare skeden när staterna blir mer institutionaliserade och en tid då de historiska skeendena mer än i senare epoker präglades av enskilda individer. Det är inte konstigt att Shakespeare fann fantastiskt råmaterial för sina dramer i engelsk medeltid.

Vad kan man lära sig av människorna som levde då?

– Jag är inte säker på att vi har så mycket att lära oss av dem. I stort sett hade de alla de dygder och laster som vi har. Men en sak som fascinerat mig (och som jag har reflekterat ganska mycket över i essän Ståndsmässiga vägar till galg­backen) är hur oerhört kortsiktiga en del stormän var när de kom upp på toppen av samhällspyramiden och inte tycks ha haft någon tanke på att de spelade ett spel som de borde kunnat se från början måste sluta på galgbacken eller på något liknande sätt. Det finns något förvånande primitivt över detta, och jag har frågat mig om det kan bero på den enorma skillnaden i information om verkligheten och om fiktiv verklighet (i böcker, filmer, tv) som finns mellan medeltidens människor och oss; deras informationsmängd var kanske någon bråkdel av en procent av vår.

Hur kom bokens titel till?

– Den kommer från Frans. G. Bengtssons essä De långhåriga merovingerna: Konung Guntchramn var en släktkär man, och han ville, säger Gregorius, ”vänja folk av med den onda vanan att mörda kungar”.

Vad var det roligaste med att skriva denna bok?

– Det var nog när jag skrev essän Ståndsmässiga vägar till galgbacken och kom fram till att vad jag tidigare trott var ett märkligt hugskott, att Edvard II inte alls dog när han officiellt dog och begravdes utan dog flera år senare som en undangömd eremit i Italien, troligen är riktigt.

Väntar nya författarprojekt?

– Det finns redan en färdig tredje bok, också med i huvudsak essäer om medeltiden. Vi får se om och när mitt förlag vill ge ut den.

Annons
Annons