search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Det krävs ömsesidig respekt för rättens aktörer

Stockholms tingsrätt avkunnade den 8 mars dom i det mycket omskrivna ”Kokainmålet”. Målet har varit synnerligen omfattande. 

Det har rört ett antal tilltalade, varav vissa har suttit häktade i över två år. Det har varit en ovanligt stor och i tiden utdragen förundersökning med internationella förgreningar. Förundersökningsmaterialet omfattar över 15 000 sidor. Huvudförhandlingen har tagit 71 dagar i anspråk.

Detta till trots konstaterar tingsrätten inledningsvis att ”Några frågor av komplicerad juridisk natur har knappast förekommit. Målet har till övervägande del handlat om bevisvärdering. Målet har också (min kursivering) haft en särprägel såtillvida att den centrala bevisningen utgjorts av avlyssnade telefonsamtal och analys av e-mail, snarare än de muntliga utsagorna”.

När man läser detta kan man inte underlåta att fundera över hur domstolen ser på sin egen, på åklagarens och på advokatens uppgift. Man undrar över vilka tankar och slutsatser som ligger till grund för en dylik sammanfattning av målet. Vad man kan notera är att argumentationen är närmast identisk med vad Domstolsverket anförde i NJA 1993 s. 237. Det resonemanget vann inte HD:s gillande. Målet handlade om ersättning utöver den så kallade timkostnadsnormen till offentlig försvarare.

Enligt 21 kap. 10 § rättegångsbalken är försvarare berättigad till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg. Huvudregeln är att arvodet ska bestämmas med tillämpning av den så kallade timkostnadsnormen. Denna tar sin utgångspunkt i de allmänna advokatbyråernas kostnadsläge 1999. Vid fastställandet av normen har man utgått från en normal arbetstid om 1 640 arbetade timmar, varav cirka 1 200 har ansetts debiterbara i en normal advokatverksamhet. Normen utgör en timersättning och uppgår för 2013 till 1 242 kronor plus moms. (Denna ersättning utgör inte lön till advokaten utan ska täcka dennes samtliga kostnader förenade med advokatverksamheten.) Lagstiftaren har angivit en möjlighet att frångå timkostnadsnormen, om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till detta.

Tingsrätten konstaterar att ”ingen av försvararna visat någon sådan skicklighet i utförandet av uppdraget att det av den anledningen skulle finnas skäl att tillämpa en högre timersättning än normen”. Också detta ansluter nära till vad Domstolsverket för tjugo år sedan utan framgång hävdade som grund för att inte frångå timkostnadsnormen. Till skillnad från vad som då anfördes från Domstolsverkets sida saknas något närmare resonemang om grunden för denna domstolens bedömning av visad skicklighet i detta konkreta fall, förutom att bevisvärdering inte förefaller ingå som en parameter vid skicklighetsbedömningen. Till detta tydliga besked från Stockholms tingsrätt har jag givetvis inte någon uppfattning eftersom jag inte följt målet och därför saknar kunskap om graden av försvararnas skicklighet vid utövandet av sitt uppdrag. Frågan om skäl för förhöjd ersättning på grund av visad skicklighet föreligger eller inte är till sin natur sådan att den diskretionärt måste bedömas av den domstol som iakttagit advokaternas arbete. Min kritik avser främst något annat.

Tingsrätten har även att ta ställning till om det finns andra omständigheter av betydelse, som skulle kunna ge anledning till att frångå normen. Tingsrätten hänvisar också i detta sammanhang till rättsfallet NJA 1993 s. 237. Av detta bekräftas att högre ersättning kan utgå om målet varit omfattande och krävt genomgång av ett synnerligen omfattande material. HD uttalar vidare att detta kan leda till ekonomiska återverkningar såväl vad gäller det löpande arbetet som möjligheten att bibehålla andra klienter, liksom möjligheten att åta sig nya uppdrag. Advokaten beviljades ersättning utöver timkostnadsnormen med bortseende från de argument som Domstolsverket anfört. Det är oklart hur tingsrätten tolkat detta avgörande som man stöder sitt beslut i ersättningsfrågan på.

Tingsrättens slutsats av detta rättsfall är, något förvånande måhända, att det i försvararuppdraget ingår en skyldighet att begränsa kostnaderna och insatserna i möjligaste mån. Det är oklart varå tingsrätten grundar denna för mig och, vågar jag påstå, flertalet advokater, helt obekanta regel. Av 8 kap. 4 § rättegångsbalken framgår tvärtom att det åligger en advokat att redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god advokatsed. Enligt god advokatsed är advokatens främsta plikt att visa trohet och lojalitet mot klienten. Det åligger vidare advokaten att utföra uppdraget med omsorg, noggrannhet och tillbörlig skyndsamhet. Advokaten ska vidare enligt vägledande regler om god advokatsed se till att klienten inte förorsakas onödiga kostnader. Det är klientens intressen som sätts i förgrunden. Redan här har alltså domstolen allvarligt gått fel. Men, som om inte detta principiellt betänkliga fel skulle räcka, så kommer det mer.

Tingsrätten lutar sig i sitt fortsatta resonemang mot åklagarnas yttranden över advokaternas ersättningsyrkanden. Åklagarna har hävdat att den av advokaterna angivna tidsåtgången för inläsning är ”väl tilltagen”. Vad som närmare avses med den lokutionen kan man bara spekulera i. Men, inte heller i det hänseendet kan jag ha någon som helst uppfattning i sak. Bedömningen vad som är skälig tidsåtgång saknar jag underlag att göra. Detsamma gäller åklagarnas påpekande att utformningen av arbetsredogörelserna inte tillgodoser föreskrivna krav. Jag saknar också här den kunskap om förhållandena som krävs för att kunna ha en välgrundad uppfattning i sakfrågan. Vad åklagarna tycker i dessa frågor har dock mer perifert intresse. Avgörande bör vara hur domstolen bedömer dessa frågor. Såsom än mer anmärkningsvärd framstår emellertid en annan punkt. Det gäller åklagarnas av domstolen återgivna argumentation om att ”vissa av försvararna har yrkat ersättning för högre antal arbetstimmar än som anses vara debiterbara i en normal advokatverksamhet (1 200 timmar per år)” därmed insinuerande att detta skulle vara felaktigt eller klandervärt. På detta har jag mycket bestämda synpunkter.

Tingsrätten fastslår att denna norm utgör en rimlig utgångspunkt för bedömningen av advokaternas yrkanden om ersättning. Till grund för denna analys hänvisar tingsrätten ånyo till NJA 1993 s. 237, varav det påstås följa att debiterbar tid i normal advokatverksamhet uppgår till 100 timmar per månad och att advokater inte ska få betalt för mer än 1 200 timmars arbete oberoende av hur mycket de arbetar. Denna uppfattning kan inte vara riktig. Den bygger i själva verket på ett tankefel.

På fullt allvar synes tingsrätten anse att advokater, även om de, såsom mycket ofta är fallet, arbetat mer än 1 640 timmar eller av olika skäl kan debitera mer än cirka 70 procent av arbetad tid, inte ska vara berättigade till ersättning med mer än 1 200 timmar årligen. Grunden för denna intellektuella kullerbytta uppges vara att timkostnadsnormen utgår från att endast cirka 1 200 timmar av en normal heltidstjänst utan övertid, det vill säga 1 640 arbetade timmar, är debiteringsbara i en ”normal” advokatverksamhet. Här går domstolen fel.
Vad det handlar om är att normens storlek, som årligen uppräknas med utgångspunkt i olika kostnadsindex, inte har något som helst att göra med hur många timmar enskilda advokater faktiskt arbetar. Det varierar givetvis stort. En stor del av kårens medlemmar arbetar avsevärt mer än 1 200 debiterbara timmar. Att advokater ska få betalt för den tid de lägger ned utöver 1 200 timmar är givetvis en självklarhet. Endast i fantasin kan konsekvenserna av tingsrättens resonemang förstås. HD har heller inte i det refererade målet prövat hur många timmars arbete som ska ersättas utan endast i frågan om det arbete som faktiskt utförts ska ersättas med frångående av normen eller ej. Tingsrätten synes ha blandat ihop beräkningsmodellens utgångspunkt med de insatser som faktiskt erfordrats i det enskilda fallet. Och om kartan och terrängen inte stämmer överens måste givetvis verkligheten ta över. Domstolens resonemang minner om de forna öststaternas planekonomiska tänkande. Det blev som bekant inte så bra.

Det här med försvarares rätt till ersättning för nedlagt arbete handlar inte bara om pengar. Det handlar på ett principiellt plan om respekten för den enskildes rätt till en försvarare och om rättssäkerhet. Även den mest förhärdade brottsling har rätt till ett fullgott försvar. Och – som vi alla vet – rättssäkerhet kostar ofta pengar. Men den kostnaden måste rättssamhället ta. Om en fullgod försvararinsats kräver mer arbete än som motsvarar 1 200 årstimmar – then so be it! Att till exempel då som tingsrätten ifrågasätta behovet av försvararnas närvaro vid huvudförhandlingen (till vilken de för övrigt kallats), är rätt magstarkt. Det måste vara försvararens sak att pröva om han bedömer att närvaro vissa rättegångsdagar kan avvaras. Gör han bedömningen att så inte är fallet är det hans plikt att inställa sig. Sedan kan det i efterhand visa sig att advokaten viss dag inte hade behövt närvara. Han skall då likväl ha ersättning.
En slutsats man kan dra, av detta och andra stora mål som havererat, är att domstolens ansvar är tungt. Det är på domstolen det ankommer att hålla ordning och reda under förhandlingen. Misslyckas man med det riskerar det att leda till allvarliga konsekvenser. Det är särskilt angeläget när rättegången är en följd av en lång, omfattande och ständigt pågående förundersökning, utökad användning av hemliga tvångsmedel och extremt långa häktningstider. Det påverkar givetvis såväl de tilltalades frustration som åklagarens och advokatens arbetssituation. Vad som krävs är en ömsesidig respekt för rättens aktörer. Men, då måste alla leva upp till en lägsta professionell nivå. Var och en på sitt sätt. Det förefaller tveksamt om Kokainmålet handlagts så att dessa krav innehållits.
Annons
Annons