search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Rättsligt gungfly i Saudiarabien

I Sverige blev det rabalder när det avslöjades att Ikea suddat bort bilder på kvinnor i sina saudiska kataloger. Men kvinnor från Saudiarabien ler överseende åt denna storm i ett svenskt vattenglas. De har viktigare hinder att kämpa mot, som det manliga förmyndarskapet och det rättsliga gungfly som alla landets invånare utsätts för. I Saudiarabien finns ingen skriven strafflag. Rättssystemet baseras på islamisk sharia och en ärkekonservativ tolkning av islam, wahhabismen.

Det manliga förmyndarsystemet finns det inte heller någon skriven lag för. Det bygger snarare på sedvanerätt.

En kvinna i Saudiarabien företräds av en man i alla kontakter med myndigheter. Hon får inte resa utomlands, skaffa pass, gifta sig, skilja sig, öppna bankkonto eller ta ett jobb utan medgivande från en manlig förmyndare – vanligen en far, bror eller make.

Om kvinnan råkar vara välbeställd företagare, professor eller till och med chef för ett FN-organ spelar mindre roll.

Inte ens den internationellt respekterade saudiskan Thuraya Obaid, som 2000–2010 var chef för FN:s befolkningsfond UNFPA, har kunnat flyga ut från sitt hemland utan sin manlige förmyndares medgivande, påpekar saudiska kontakter syrligt.

En förmyndare behöver inte alltid vara torr bakom öronen. På bokmässan i Riyadh våren 2011 mötte jag en kvinnlig saudisk barnboksförläggare som tagit med sin brorson som förkläde. Han var i nedre tonåren och hade inte ett fjun på överläppen. Han nådde sin faster bara till axlarna. Men han tjänade ändå som hennes legale företrädare gentemot bokmässans ledning – och de salafister som stormade in för att inskärpa sina stenhårda moralkrav bland bokmässans läshungriga publik.

Bland Saudiarabiens unga befolkning finns många som strävar efter reformer i liberal riktning. Några modiga pionjärer syns utåt.

En av dem är Samar Badawi. I mars 2012 tog hon emot International Women of Courage Award i Washington av presidenthustrun Michelle Obama och utrikesminister Hillary Clinton.

Ett knappt år senare kom Samar Badawi till Stockholm – frusen och gravid i fjärde månaden. Hon var här för att ta emot Palmepriset för sin man, advokaten och människorättskämpen Waleed Abu al-Khair. Pristagaren fick inte komma eftersom han är utsatt för utreseförbud, förhör och hot om fängelse.

Men Samar Badawi är en värdig ställföreträdare. Hon har i domstol utmanat det manliga förmyndarskapet. Hon har krävt rätt för kvinnor att ta körkort och var en av de första att offentligt kräva kvinnlig rösträtt i kommande lokalval (vilket sedermera beviljats). När hon tidigare flydde från sin misshandlande far fick hon två alternativ av domstolen: stanna i fängelse eller flytta hem tillbaka till din far. Hon valde fängelset.

Med Waleed Abu al-Khair som juridiskt ombud stred Badawi för rätten att gifta sig utan faderns medgivande. Advokaten och hans klient vann målet – och blev ett äkta par. När jag frågar Samar Badawi om hon tror att förmyndarskapet kommer att vara borta inom ett årtionde svarar hon tveklöst: Ja!

Men vägen dit är inte riskfri för saudiska medborgarrättskämpar.

I mars 2011, under den arabiska våren, träffade jag statsvetaren Mohammad al-Qahtani i Riyadh. Denne professor, som har utbildat blivande diplomater, har också grundat en  medborgarrättsorganisation, APCRA (Saudi Civil and Political Rights Association).

Vårt möte blev hela tiden avbrutet av telefonsamtal.

– Det är anhöriga till politiska fångar som söker hjälp. Kanske blir jag själv en av dem, sade Qahtani.

Advokaten Abu al-Khair och statsvetaren Qahtani är två av de saudier som har skrivit på en petition med krav på att kungariket omvandlas till en konstitutionell monarki. Båda kallas återkommande till förhör. Qahtani brukar lägga ut förhörsledarens frågor och sina egna svar på sitt twitterkonto.

Där hittar man replikväxlingar som denna:

”Förhöraren: Ni har beskrivit reformer i #saudi som politiska gimmickar. Jag: Ja, särskilt ’den nationella dialogen’ och lokalvalen.”

Enligt Qahtani ska inrikesministeriet ha erbjudit unga fängslade oppositionella nåd ifall de går med på att slåss i Syrien. ”Vi måste säga nej till ännu ett krig genom ombud”, twittrar statsvetaren.

Han fortsätter:

”I natt fick jag en kopia av #saudiska politiska #fångars dagböcker, detaljer om tortyr på underrättelsetjänstens hemliga fängelser utgör bra bevismaterial.”

Saudisk tolkning av islamisk sharia innebär att bland annat hädelse kan straffas med döden genom ett svärdshugg från en skarprättare på offentlig plats.

Den 23-årige poeten Hamza Kashgari, en klient till Abu al-Khair, sitter häktad, anklagad för hädelse. Hans ”brott” utgörs av tre korta twitter-meddelanden, vilka har stämplats som en förolämpning av profeten Mohammed. Under en brådstörtad resa till Nya Zeeland, för att söka asyl där, fastnade han i Malaysia och blev utlämnad till sitt hemland. Ärkekonservativa krafter har krävt att Kashgari döms till döden. Den unge poeten har också sagt annat ”förgripligt” som att saudiska kvinnor inte kan hamna i helvetet, ”eftersom det inte går att komma dit två gånger”.

Hans anhöriga hävdar att han ångrat sig och tagit tillbaka sina tweets. Bästa skyddet för Kashgari är internationell uppmärksamhet – och modiga advokater som Waleed Abu al-Khair.

Trots att denne försvarsadvokat, som åtagit sig andra känsliga fall, själv hotas av fängelse fortsätter han och hans hustru att varje vecka hålla salong i sitt hem för saudiska reformvänner av båda könen. 

– Men myndigheterna anklagar mig för att smäda Saudi­arabien, för att gå emot islam och för att driva en västerländsk agenda, sade Abu al-Khair till mig på telefon dagarna före utdelningen av Palmepriset i riksdagshuset i Stockholm.

Sådana anklagelser är nonsens. Men det faktum att han har talat med västmedier vänds mot honom.

Det finns många sätt att tolka islam. I exempelvis Waleed Abu al-Khairs hemstad Jidda vid Röda havskusten är långt ifrån alla wahhabiter. Många är muslimska liberaler och har ett kulturellt ursprung i andra länder, som ättlingar till pilgrimer som stannat i kungariket efter vallfärden till Mecka och Medina.

Kungariket med all sin oljerikedom behöver utländsk expertis, goda affärsförbindelser och ett hyfsat rykte. För att inte få fler fläckar på sitt anseende försöker inrikesministeriet skrämma regimkritiker till tystnad.

Saudierna lär vara världens mest twittrande folk, med över fyra miljoner twitterkonton, så inrikesministeriet har att göra när de försöker hålla koll på vad regimkritikerna skriver. 

Myndigheterna i Riyadh kan naturligtvis göra som Egyptens Hosni Mubarak under sina sista dagar vid makten, eller som den islamiska republiken Iran: försöka strypa twitterflödet. Men då hamnar Saudiarabien i det globala strålkastarljuset som förtryckarstat. Det vet saudiska reformvänner som utmanar det rigida systemet – på twitter och i domstolarna.


Frilansjournalist, bevakar Turkiet och Mellanöstern

Annons
Annons