search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Rätt till resning i en rättsstat

Internationellt har Sverige ett gott anseende som en stabil rättsstat med ett välfungerande rättsväsende. I den rättspolitiska debatten är emellertid bilden delvis en annan. Inte minst kritiska advokater har pekat på allvarliga brister i rättssäkerheten – att det i praktiken är närmast omöjligt att få resning även i sådana fall där det kan finnas misstanke om felaktiga domar.
Det konstaterar advokat Anders Frigell.

Grundprincipen i en rättsstat är att det är viktigare att en oskyldig inte straffas än att flera skyldiga går fria. Rättssäkerheten för den tilltalade är av central betydelse.
För att ett åtal skall leda till fällande dom krävs därför att domstolen finner att det står utom allt rimligt tvivel att den åtalade är skyldig.
Men efter en fällande dom gäller i Sverige inte längre skyddet att åklagaren skall visa att den dömde ”utom allt rimligt tvivel” är skyldig. Bevisbördan går över på den dömde. För att få resning krävs nu att den dömde kan åberopa omständigheter eller bevis som inte tidigare lagts fram och som sannolikt skulle ha lett till frikännande. Resning kan också beviljas om det finns synnerliga skäl att ompröva frågan om den dömdes skuld.
Vad menas då med ”sannolikt skulle ha lett till frikännande”? Rent logiskt utifrån ordalydelsen borde det betyda att så fort bevisvärdepunkten flyttas om än bara en hundradels millimeter från ”utom allt rimligt tvivel” i riktning mot berättigat tvivel skall resning beviljas.
Jag diskuterade ett resningsfall med en namnkunnig jurist, som hade möjlighet att verka för att resning beviljades. Denne medgav att mycket talade för att den fällande domen var felaktig, men att det inte var ”uppenbart” att så var fallet.
Och där tror jag vi får svaret på hur domstolen resonerar när man skall bedöma frågan om huruvida resning skall beviljas. Det räcker inte med att de omständigheter som åberopas endast medför ”rimligt tvivel” på att den dömde verkligen är skyldig.  I praktiken krävs att det ska vara ”uppenbart” att domen är felaktig, för att resning ska beviljas. Konsekvensen blir att resning i vissa fall inte beviljas, trots att det saknas övertygande bevisning för att den dömde är skyldig.
Bedömningsfrågor är naturligtvis svåra att analysera med någon grad av exakthet. Diskussionen blir ett tyckande. Men att resning beviljas i så extremt få fall beror enligt min övertygelse på att det finns ett inneboende motstånd mot resning hos domare och åklagare. Det handlar om prestige och ibland förmodligen också om missriktad kollegialitet.
Självklart är det ett lika stort misslyckande för rättsstaten att en oskyldig har blivit dömd, som att en oskyldig döms. Lagen måste därför ändras så att resning skall beviljas så snart det finns minsta tvivel om att den dömde är skyldig.

Genom ändring i rättegångsbalken från den 1 januari 2013 har en person som anser sig felaktigt dömd numera under vissa förutsättningar rätt till offentlig försvarare. Men förutsättningen är att ”förundersökning återupptagits eller kan återupptas eller att det annars finns synnerliga skäl”. Och villkoren för att en förundersökning skall återupptas är att det framstår som sannolikt att nya bevis eller omständigheter kan ge resning. Förordnande av offentlig försvarare skall vidare göras av den domstol som är behörig att pröva resningsansökan.
Det här innebär i praktiken att den som söker resning får rätt till en offentlig försvarare på ungefär samma grunder som krävs för att få en resningsansökan beviljad. Lagändringen om rätt till offentlig försvarare är helt enkelt inte tillräcklig för att ge den som anser sig vara felaktigt dömd möjlighet till en rättssäker prövning av sin sak, trots att detta måste anses vara ett fundamentalt skyddsvärt intresse i en rättsstat.
Mot detta intresse står den så kallade orubblighetsprincipen. Förtroendet för rättsväsendet kräver att domar som vunnit laga kraft i princip inte skall kunna rivas upp. Orubblighetsprincipen står mot det som kallas sanningsprincipen, som är det starka kravet på att rättsstaten alltid måste slå vakt om den enskildes rättssäkerhet. Tyvärr visar erfarenheten att rättssäkerhetskravet i verkligheten ofta får stå tillbaka till förmån för orubblighetskravet.
Ett justitieråd säger i ett särvotum, när HD inte beviljar resning i ett omskrivet rättsfall, där en dömd söker för tionde gången: ”På grund av omständigheter och bevis som har förebragts i de olika resningsärendena kan tillförlitligheten ifrågasättas beträffande väsentliga uppgifter från flera av måls­ägandena. Om allt material hade lagts fram i ett sammanhang hade det enligt min mening funnits synnerliga skäl att på nytt pröva ”NN:s” skuld. De omständigheter och bevis som är nya i den nu aktuella resningsansökan är emellertid av så marginell betydelse att de inte hade kunnat inverka på bedömningen om de hade prövats tillsammans med det material som har förekommit tidigare”.
Justitierådet säger sig med andra ord inte vara övertygad om den dömdes skuld men beviljar inte resning av formella skäl och anser sig då bunden av HD:s praxis och HD:s avgöranden i de tidigare resningsmålen.

Om man  eftersträvar ett materiellt riktigt beslut, måste domstolen i resningsmålet göra en förutsättningslös prövning av skuldfrågan, i vilken alla omständigheter och bevis som åberopats i den ursprungliga processen och i tidigare resningsmål skall vara underlag för prövningen. Ett vittnes utsaga eller ett bevis som åberopas i den ursprungliga rättegången eller i en tidigare resningsansökan kan ju vid en jämförelse med ett annat vittnes utsaga eller ett bevis som åberopas i en senare resningsansökan visa att domen är felaktig, även om de enskilda utsagorna eller bevisen inte gör det.
Justitierådets särvotum strider enligt min mening mot gällande rätt. Det är den fällande domen som skall prövas, inte tidigare resningsansökningar. Men det förhållandet att ställningstagandet gjorts utifrån HD:s praxis visar på nödvändigheten av att lagstiftaren inför tvingande regler, som garanterar att den som begär resning verkligen får en rättssäker och förutsättningslös prövning av alla omständigheter och all bevisning. Liksom rätten till resning aldrig preskriberas, prekluderas aldrig omständigheter och bevis.
Redan misstanken att HD, hovrätten eller HFD, stödda på orubblighetsprincipen, kan vara alltför restriktiva med beviljandet av resning på grund av kollegiala hänsyn till de domare som tidigare dömt i saken, gör att det är olämpligt att dessa domstolar avgör resningsmålen.
Att de som deltagit i den ursprungliga processen kan vara helt obenägna att göra en förutsättningslös omprövning visas av polisens, åklagarens och försvararens kritik mot att Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) beviljats resning. De ser resningarna som angrepp mot domarna, som de medverkat till och går i försvar i egen sak. Även tidigare JK Göran Lambertz har gått i försvar för sitt beslut att inte vidta någon åtgärd för att få domarna där Quick fälldes omprövade.

Quick fälldes huvudsakligen på grund av sina erkännanden, och de fel i domarna som åberopats i resningsmålen ligger inte hos domstolarna utan hos polis, åklagare och försvarare. Domstolarna undanhölls omständigheter och bevisning som talade för att Quick kunde vara oskyldig. Det är värt att notera att det i sådana fall, där resning inte medges, ofta finns påståenden om brister hos domstolarna. Det finns med andra ord en uppenbar risk för att resning inte beviljas i sådana fall där domstolen utsatts för kritik. 
Särskilt olämpligt är det att HD och Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) avgör resningsmål, där dessa domstolar tidigare dömt i den ursprungliga processen eller beslutat i resningsmål. Detta kan inte anses vara förenligt med att den dömde skall få en förutsättningslös och objektiv prövning av sin sak.
För att komma bort från denna stötande rättspraxis måste vi i Sverige skapa ett rättsligt organ, som likt Gjenopptakelsekommisjonen i Norge är fristående från de domstolar som dömt i den ursprungliga processen. Liknande system finns i England och Skottland, dock med den skillnaden att Gjenopptakelsekommisjonen kan bevilja resning, medan motsvarande kommissioner i England och Skottland endast kan rekommendera domstolen (Appeal Court) att bevilja resning.
En sådan fristående resningskommission måste också – som i Norge – ges utredningsmöjligheter och kunna knyta polis, åklagare och sakkunniga i exempelvis vittnespsykologi till sig. Kommissionen bör kunna besluta att förundersökning skall återupptas och det bör vara kommissionens sak att besluta om resning skall beviljas.
På debattsidan i Svenska Dagbladet har förts en debatt mellan professor Claes Sandgren, journalisten Per Lindeberg och riksåklagaren Anders Perklev. Sandgren och Lindeberg argumenterar för en fristående resningskommission, medan Perklev anser att en sådan inte behövs. Perklev redogör också för vissa ändringar i åklagarorganisationen och hur dessa enligt hans mening skulle garantera en rättssäker prövning. Men på grund av det inneboende motstånd mot resning som finns hos åklagare och domare räcker det inte med att enbart ändra organisation eller justera resningsregler. Kravet på rimlig rättssäkerhet kan inte uppfyllas utan en fristående resningskommission.
Naturligtvis måste den dömde även efter införandet av en sådan kommission kunna framlägga en väl underbyggd ansökan och på ett övertygande sätt visa att det finns omständigheter eller bevis som kan anses vara grund för resning alternativt att det föreligger synnerliga skäl. Det är alltså den dömdes sak att ta fram den utredning som krävs för att en resningskommission skall ta upp saken.
Detta förutsätter emellertid att den dömde redan i inledningsskedet kan få hjälp av sakkunnigt biträde. Även efter de nyligen införda lagändringarna om rätt till offentlig försvarare och även om vi får en resningskommission i Sverige, tvingas den som anser sig vara felaktigt dömd att åtminstone inledningsvis själv betala en advokat, om inte någon enskild advokat (som flera gånger hänt) ställer upp pro bono.
Ett rimligt krav är därför att den dömdes rätt till offentlig försvarare utökas, så att det närmar sig den rätt till försvarare som den misstänkte har i den ursprungliga brottmålsprocessen.

En vanlig åsikt i diskussionen om resningsregler är att tilltron till rättsväsendet kan luckras upp om en fristående kommission medför ett stort antal ogrundade resningsmål. Så blir dock med stor sannolikhet inte fallet. Brottmålsdomarna är oftast välgrundade, när en dömd person anses utom allt rimligt tvivel vara skyldig. Det är endast i undantagsfall som det finns anledning att ifrågasätta en lagakraftvunnen dom. Ett observandum är att det i dessa tveksamma domar nästan alltid saknas teknisk bevisning. Det är vanligt att dessa domslut i huvudsak bygger på vittnesutsagor och att det finns anledning att ifrågasätta domstolarnas bedömning av dessa. Rätten har inte sällan endast gjort en egen trovärdighetsbedömning och inte inhämtat någon kvalificerad bedömning av vittnesutsagans tillförlitlighet.
Värt att notera är att införandet 2004 av Gjenopptakelsekommisjonen i Norge inte lett till ett markant ökat antal resningsmål. Däremot har resning beviljats och lett till frikännande domar i rättsfall där domstolarna tidigare inte beviljat resning. Före 2004 beviljades i Norge resning i 14 % av fallen och detta ledde sedan till frikännande i 60% av målen. Gjenopptakelsekommisjonen har beviljat resning i 16 % av fallen och domstol har sedan frikänt i 82 %. De flesta resningsansökningar visar sig sakna tillräckliga skäl och Gjenopptakelsekommisjonen kan på samma sätt som svenska domstolar utan vidare utredning besluta att inte bevilja resning.
Genom att tillskapa en från domstolarna fristående kommission får de felaktigt dömda en chans till kvalificerad prövning av sin sak, utan att det redan hårt belastade rättsväsendet ytterligare ansträngs. Det är också värt att påminna om att införandet av en sådan kommission skulle avlasta HD och HFD ett tidskrävande arbete och därigenom ge större utrymme för deras centrala uppgift att döma i saker som har prejudiciellt intresse.
Sverige är en rättsstat. Rättsstatens kärna är regler som skyddar medborgaren. Reglerna skall skydda medborgaren för att utsättas för brott. Det kallar vi rättstrygghet. Reglerna skall så långt som möjligt garantera att endast den skyldige döms för brott. Det kallar vi rättssäkerhet. Tyvärr visar erfarenheten att våra politiker med flera justitieministrar i spetsen är rätt ointresserade av rättssäkerhetsproblematiken, medan man däremot gärna engagerar sig i frågor som har med rättstryggheten att göra. Mer pengar till polisen, effektivisering av rättsprocesser, skärpta straff och säkrare anstalter är politiskt mer intressanta än riskerna för att enskilda människor får sina liv förstörda genom dåliga polisutredningar, åklagare som negligerar objektivitetskravet, diskutabla vittnesmål, jäviga sakkunniga och felaktiga domar. Många väljares problem har politiskt intresse. En människas livskatastrof har det inte.

I den här diskussionen, som är så central för rättssamhället har advokaten en viktig roll. Det är vår uppgift att värna rättssäkerheten och det är viktigt att Advokatsamfundet och vi advokater även i politisk snålblåst verkar för att resningsinstitutet reformeras, så att den dömdes skyddsvärda intresse tillvaratas. Självklart är det viktigt att människors oro för att själva bli utsatta för brott tas på stort allvar, men det är inte på den punkten som sprickorna i den svenska rättsstatens fundament blivit uppenbara. Det stora problemet är att de som är felaktigt dömda har så små möjligheter att få upprättelse. Det är hög tid att vi gör något åt det.


Advokat   

Annons
Annons