search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Om att se sig själv i spegeln

Juridiken utgör en ram för samhällsbygget. Den sätter gränser. Den anvisar lösningar. Den är en förutsättning för att civiliserade samhällen ska utvecklas.

Viktigt är att minnas att det rättsliga systemet i ett demokratiskt rättssamhälle inte bara måste uppfylla vissa krav på form utan också på innehåll. I ett alltmer komplext samhällsbygge får juridiken och därmed juristerna ett ökat inflytande. I ett rättssamhälle måste politikerna med nödvändighet underkasta sin maktutövning vissa begränsningar och viss kontroll. Några kanske ser detta som att juristerna tar makt från politikerna och därmed från folket. Att juristerna därmed inkräktar på folkets bestämmanderätt. Det är både rätt och fel. Fel därför att i normalfallet kan politikerna oftast köra över juristerna genom ny normgivning. Rätt i den meningen att rättsreglerna inte kan ändras hur som helst. För sådant krävs form som i sig innebär viss tröghet. Men i ett utvecklat samhälle krävs dessutom att rättsreglerna till sitt innehåll alltid harmonierar med vissa övergripande normer. På nationell basis grundlag. På supranationell bas av universella regler om mänskliga rättigheter.

Vem bär då ansvaret för att juristerna lever upp till det stora ansvar som ålagts dem? Vem granskar att det juridiska systemet fungerar? Domstolarna har här en central roll att spela. Övervakningsorgan som JK och JO likaså. Överhuvudtaget har förvaltningsmyndigheterna ett övergripande ansvar för att garantera den goda förvaltningen och rättstill-

lämpningen. Advokaternas roll i detta är att de ska fungera som rättsstatens vakthundar. Vi ska skälla och larma så fort rättsstatliga principer riskerar att åsidosättas.

Men, ytterst är det medborgarna som i allmänna val anger inriktningen på den politik som ska föras. Och därmed den lagstiftning som beslutas. Det är den enskilde medborgaren som genom sin kunskap och sitt engagemang i sista hand ansvarar för vårt samhällsbygge. Det ansvaret är individuellt. Det bör inte gömmas bakom ett kollektiv. Varje individ har en skyldighet att inte vara likgiltig. I detta ligger bland annat att i vardagen våga stå upp för sin familj, sina vänner och grannar, men också för medmänniskor i allmänhet. Förmågan till medkännande skiljer oss från de andra djuren. Den förmågan är en viktig del av detta med att vara människa.

Att vara medmänniska innebär också att se till allas bästa. Det ställer krav på insikt om och förståelse för andra människors levnadsvillkor, kultur och religion. Detta kräver tolerans. Det betyder att egocentriciteten tillåts bli begränsad av andra, bredare hänsynstaganden. Det handlar om att hävda allas lika värde och allas likhet inför lagen.

Jag har just läst Göran Rosenbergs gripande skildring ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”. Boken har med rätta belönats med Augustpriset. Den handlar om författarens fars väg från förintelselägret till Södertälje. Den handlar om den ofattbara ondska och de obeskrivliga mänskliga lidanden som den judiska befolkningen utsattes för under nazitiden. Men, boken handlar framför allt om hur likgiltigheten tillåts ta överhanden och om hur medmänskligheten successivt försvinner i det nazistiska samhällsbygget. Hur många i grunden anständiga människor underlät att reagera mot Hitlers politik, trots att denne mycket tidigt och mycket tydligt klargjort sin syn på territoriell expansion och på den judiska delen av befolkningen. Den intellektuella förlamningsprocessen är häpnadsväckande. Och skrämmande.

Även om vi alla läst många skakande skildringar om nazitidens ofattbara vidrigheter och sett talrika filmer och lyssnat till överlevande, så är varje ny berättelse en påminnelse om den enskilda människans ansvar för sina egna handlingar och för sin egen underlåtenhet. Varje beskrivning från nazitidens Tyskland får mig alltid att undra: Hur var detta möjligt i en civiliserad kulturstat mitt i Europa? Hur var det möjligt att vanliga familjefäder kunde delta i detta vettlösa mördande? Och hur var det möjligt att alla de åskådare till dessa ändlösa tågtransporter av levande döda, till dessa marscher av tusentals människor på väg till förintelsen, till dessa tusentals slavarbetare i tysk industri, inte reagerade? Och slutligen: Hur var det möjligt att omvärlden, även i det svenska folkhemmet, kunde uppvisa en sådan motbjudande tystnad? Eller var det likgiltighet?

Göran Perssons kloka initiativ ”… om detta må ni berätta …” var en viktig påminnelse. Om detta måste vi dock inte bara berätta, utan också lära. Ty liknande saker har hänt och händer än i vår tid. Det gäller Stalins Ryssland, Maos Kina och Pol Pots Kambodja. Men det gäller också än mer sentida händelser. Det sönderfallande Jugoslavien, ett Centralafrika i upplösning och talibanska grymheter. Människans kapacitet för fasansfull grymhet tycks aldrig ta slut. Således: Kampen för mänskliga värden är evig.

I Tyskland var det ursprungligen ett utbrett missnöje hos de arbetslösa och lågutbildade som la grunden för Hitlers framgångar. Nationalsocialismen hade sitt ursprung i den ekonomiska nedgång som följde i första världskrigets spår. Det bör man ha i åtanke när man ser den stora arbetslöshet och fattigdom som i dag breder ut sig i Europa. Inte minst drabbar detta Europas ungdom. Det är i denna mylla som extrempartier finner sin växtkraft.

Sverigedemokraterna och dess grabbar, några utrustade med järnrör, har, enligt de senaste mätningarna, med en otäck och skicklig retorik lyckats med det ofattbara att bli det tredje största partiet i Sverige. Dess sympatisörer består inte längre bara av arbetslösa och lågutbildade. Inte bara av huliganer. Sympatisörerna utgörs inte minst av dem som känner sin välfärd hotad av hederliga invandrare som söker ett bättre liv i Sverige och som är fullt beredda att slita hårt för detta. Därtill anser man tydligen att ett allvarligt hot mot det svenska samhället kommer från människor som flytt från ofattbara grymheter, som lämnat familj och hem och vars liv och frihet är i fara. Skulle vi inte vara beredda ge dem en fristad?

I dagens Europa växer nynazismen, extremismen och främlingsfientligheten. De röster som gör sig till tolk för dessa strömningar finns inte bara i Grekland, Frankrike och Holland. De finns överallt. De finns i Sverige. Vi har alla ett ansvar för att inte möta denna utveckling med likgiltighet. Vi har alla ett ansvar för att noga lyssna på den politiska retoriken och reagera när politiska partier i syfte att inte förlora väljare flirtar med dessa nationalistiska strömningar.

Hitler kom till makten genom demokratiska val. Raslagarna som legitimerade utrotningen av judar och romer tillkom i den ordning som rättsordningen i demokratisk ordning föreskrev. Det var med rättsordningen som redskap som nazisterna utrotade nästan lika många människor som hela Sveriges befolkning.

Jurister har här ett särskilt ansvar för att lagstiftning och rättstillämpning aldrig får bli ett redskap för ondskan. Det är det ansvaret som politikerna överlåtit till oss. Det är själva grundvalen för samhällsbygget. Låt oss besinna den uppgiften. Det blir då lättare att se sig själv i spegeln.

Annons
Annons
Annons
Annons