search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Media – makt utan ansvar?

Journalisten Lars Adaktusson reflekterar omkring journalisters självbild och ovilja att ta ansvar.

Det senaste året har jag i seminarier och konferenssammanhang varit med och diskuterat tillståndet i den svenska mediebranschen. Utgångspunkten har ofta varit den själv­biografiska bok som jag gav ut i samband med bokmässan 2011. Temat i boken är TV, nyheter och journalistik – det jag skriver om bygger på egna erfarenheter från 35 år med skiftande medieuppdrag.

Det har hela tiden varit ett stort privilegium att arbeta med journalistik. Jag har haft förmånen att få rapportera om viktiga samhällsfrågor, bland annat som reporter och programledare men också som korrespondent i tre viktiga delar av världen: Centraleuropa, USA och Mellanöstern.

Till stimulansen i arbetet bidrar i hög grad det faktum att svenska folket är flitiga mediekonsumenter. Enligt Mediebarometern för 2011 ligger bruttotiden för svenskarnas medieanvändning på ungefär sex timmar per dygn. Den tiden har varit stabil under senaste decenniet och det är TV som dominerar. Ungefär en tredjedel av tiden, knappt två timmar, ägnas åt TV-tittande.

Medierna fyller en viktig funktion i samhället, medieintresset är stort inte bara när det gäller innehållet i det som rapporteras utan också för hur journalistiken fungerar och hur nyhetsvärderingen ser ut. Allt detta är viktigt att förstå och diskutera, inte minst därför att journalistiken har utvecklats till en maktutövning.

Så länge mediernas arbete och innehåll håller hög kvalitet, så länge medierna tar ansvar, är inflytandet inte något problem. De goda exemplen från journalistiken är åtskilliga, ändå finns det anledning att se och analysera det som är mindre bra; låt mig nämna två områden där jag i dag ser problem.

För det första finns det inom svensk journalistik en självbild eller en yrkesattityd som har förstärkts på senare år och som är problematisk. Den handlar om att journalister per definition är höjda över kritik, att man inte behöver lyssna eller ta till sig synpunkter utifrån. En enkel illustration på detta såg vi i rapporteringen kring den vetenskapliga undersökning om politiska preferenser bland landets journalister som publicerades i våras.

Sedan partisympatierna bland journalister började mätas av Göteborgs universitet för 30 år sedan har det funnits en kraftig överrepresentation för de rödgröna partierna. Den senaste undersökningen stärker bilden av starka vänstersympatier inom journalistkåren samtidigt som Miljöpartiet aldrig har varit större.

Det är i sig inte något problem att journalister har politiska åsikter och samhällsengagemang – det är överrepresentationen som är problematisk. Avviker journalistkåren kraftigt från befolkningen i övrigt uppstår trovärdighetsproblem, det blir en åsiktsmässig likriktning och en ideologisk slagsida. På samma sätt som det inom journalistkåren är viktigt med jämn könsfördelning och personer med utländsk bakgrund, borde det vara angeläget med skiftande ideologiska synsätt och värderingar.

Tyvärr var det inte detta diskussionen kom att handla om. I stort sett samtliga medieföreträdare ägnade i stället kraften åt att underkänna den metod som ligger till grund för undersökningen. Detta trots att det rör sig om en 30-årig trend, dokumenterad i en vetenskaplig mätserie från Göteborgs universitet. 

Att inte ta till sig fakta som i något avseende ifrågasätter yrkesutövningen eller journalistiken sitter djupt i mediesammanhang. Det har länge funnits ett närmast reflexmässigt motstånd mot kritik utifrån – och samma mekanismer är vägledande i många sammanhang.

Inte minst märks detta i synen på egna övertramp och hanteringen av redaktionella felaktigheter. Även om det blivit bättre på senare tid finns det fortfarande en utbredd skepsis mot att publicera rättelser. I andra länder är situationen annorlunda. I exempelvis USA är seriösa nyhetsredaktioner i allmänhet generösa med redaktionella korrigeringar – exempelvis New York Times har under lång tid avsatt en helsida för publicering av rättelser.

Till viss del beror detta på att tidningen vill undvika stämningar och rättsprocesser; advokattätheten är som bekant väsentligt högre i USA än i Sverige. Men det beror framför allt på att amerikanska medieföreträdare ser rättelser som ett medel för att öka kvaliteten och trovärdigheten, i Sverige har det länge varit tvärtom.

Generellt tycks toleransen för felaktigheter vara lägre i USA än i Sverige. Enskilda journalister och reportrar som ofta har fel kan i amerikanska medier tilldelas en reprimand eller bli omplacerade på ett sätt som inte sker här.

Det andra området där jag ser problem handlar om det publicistiska ansvaret; mediernas inflytande ökar men inte ansvarstagandet. Vi ser detta tydligt i hanteringen av integritetsfrågor. Människors privatliv hängs ut allt oftare, namnpubliceringar på personer som är misstänkta men inte dömda blir allt vanligare och dynamiken i drevjournalistiken skapar proportioner som inte står i paritet till det som inträffat.

Listan över enskilda som hängts ut i medierna, eller som till och med fått sina liv förstörda, är dessvärre lång. Detta är förödande på ett personligt plan, men det är också allvarligt därför att den typen av publiceringar strider mot de egna branschetiska reglerna.

Generellt krävs i dag ett större ansvarstagande inom journalistiken, ett ansvarstagande för det som publiceras och för de människor som exponeras och granskas. Konkret innebär det att vi behöver ett nytt och mer effektivt pressetiskt system. I dag kostar det för lite såväl publicistiskt som ekonomiskt att göra sig skyldig till övertramp.

Parallellt tycks känslan sprida sig bland allmänheten att det är meningslöst att göra anmälningar till Pressombudsmannen eller Pressens Opinionsnämnd. Trots att de mediala övertrampen ökar minskar antalet klagomål, för första gången på två decennier gjordes under förra året färre än 300 anmälningar.

Ska det självsanerande systemet fungera måste det yrkesetiska regelverket stärkas. PO-funktionen måste bli den åklagarliknande pressetiska övervakare som tanken med institutionen var när den sjösattes.

Journalister och advokater har synen på självreglering gemensamt; vi vill hålla politiker och lagstiftare borta från vårt sätt att sköta våra uppdrag. Detta är centralt, och åtminstone för oss som journalister är möjligheten att lyckas störst om vi tar självregleringen på allvar – om vi har förmågan och intresset att konstruera ett yrkesetiskt system som de facto inger förtroende.

Det här innebär inte att journalistiken ska vara tandlös eller att det granskande uppdraget ska tonas ned. Inom viktiga samhällsområden som politik och näringsliv är journalistisk granskning fundamental – kvalitativ journalistisk granskning.

Den kanske mest framgångsrika av alla journalistiska granskningar stod för just detta: kvalitet. I Washington Posts Watergate-publiceringar var grundkravet att reportrarna alltid skulle vara öppna med sina syften och uppdragsgivare. Inga uppgifter skulle publiceras utan bekräftelser från flera oberoende källor.

I de här avseendena finns mycket att lära. När journalister med dolda kameror och hemliga mikrofoner i dag blir allt vanligare är risken stor att man gör journalistiken en otjänst. Journalistik under falsk flagg bygger inte sällan på föreställningen att medierna i sig är överordnade andra samhällsfunktioner – att kränkningar av personlig integritet, kompromissande med rättssäkerhet och rena lögner kan accepteras för något slags högre syfte.

Dessvärre är detta kontraproduktivt. Tilltron till journalistiken minskar och det redan låga förtroendet för den svenska journalistkåren sjunker ytterligare.

Annons
Annons