search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Straffprocessutredningens ledord

Lagman Stefan Strömberg, Straffprocessutredningens särskilde utredare, skriver om utredningen som beräknas vara klar i mars 2013. Tydligare roller i processen och bestämmelser som gör det möjligt att anpassa rättegången till vad de olika målen kräver är ledord för utredningen.

För drygt 60 år sedan trädde den nu gällande rättegångsbalken i kraft. Den innebar en radikal förändring av processen men byggde samtidigt på hur samhället och de juridiska professionerna såg ut då. Sedan dess har mycket hänt. Brottsligheten och brottmålen har ändrat karaktär. Åklagare och advokater har fått en alltmer framträdande roll i processen. Under åren har processrätten utvecklats successivt, senast 2008 genom reformen En modernare rättegång som, förutom införandet av videoupptagning av förhör, innebar förändringar när det gäller handläggningen av tvistemål och förfarandet i hovrätt.

Dagens förfaranderegler ger domstolen stora möjligheter att agera självmant i processen och parterna ett begränsat inflytande samtidigt som processen i praktiken har blivit mer partsstyrd. Hur processen blir bestäms av den enskilde domaren med stöd av en otydlig rättegångsbalk. Detta är betänkligt av principiella skäl men det medför också praktiska svårigheter att effektivt handlägga mål som kräver mer resurser och att snabbt avgöra mindre komplicerade mål.

Prövningen i domstol ska göras med hög kvalitet och inom rimlig tid. Förutsättningarna för att åstadkomma en sådan prövning i alla mål kan bli bättre om parternas ställningstaganden tillmäts en större betydelse. Då kan processen anpassas efter vad målet kräver och förfarandet göras tydligare. Den ackusatoriska principen bör därför få ett ökat genomslag i processen.

Åklagarens och domarens roller bör kunna göras tydligare. Domstolen ska ha en tydligare processledande och kontrollerande roll. Åklagaren ska kunna ta det fulla ansvaret för statens talan. Ett sådant förfarande blir mer förutsebart för den tilltalade.

Åklagaren bör ange ett påföljdsyrkande i alla mål och domstolen bör vara förhindrad att döma den tilltalade till ett strängare straff eller en mer ingripande påföljd än vad åklagaren yrkat. Det skulle gälla i alla typer av brottmål.

Ett annat led i en tydligare rollfördelning är att ta bort måls­ägandens möjlighet att biträda åtalet. Utkrävandet av ansvar och straff är huvudsakligen en uppgift för staten och det sker med hjälp av åklagaren. Målsägandens frågerätt bör dock bekräftas. Målsäganden bör också få bättre möjligheter att få sina eventuella skadeståndsanspråk prövade i samband med brottmålet genom väsentliga förbättringar i polisens och åklagarnas redan nu gällande skyldighet att bistå målsägandena.

Domstolen bör däremot ha det huvudsakliga ansvaret för rättskipningen. Därför bör åklagarnas möjlighet att utfärda strafföreläggande inte utvidgas till att gälla strängare påföljder än i dag.

För att förbättra förberedelsen bör parternas inställning klarläggas i ett tidigare skede. Det är i dagens process vanligt att rätten samtidigt utfärdar stämning och kallar till huvudförhandling utan att närmare utreda parternas ståndpunkter. Den tilltalade anger i många fall sin syn på åtalet till rätten först vid huvudförhandlingen.

Det är ett rimligt krav att den tilltalade när åtalet väcks så långt det är möjligt får veta åklagarens påföljdsyrkande och övriga yrkanden som följer med brottet samt kännedom om enskilda anspråk i målet. Härigenom ökar förutsättningarna för att den tilltalades inställning till åtalet klargörs före huvudförhandlingen. Det är dessutom en förutsättning för att hans eller hennes inställning ska kunna ges processuell betydelse för hur målet ska handläggas. En sådan ordning ställer krav på åklagaren att bland annat inhämta personutredning. Målsäganden bör också under förundersökningen kunna lämna uppgift om enskilda anspråk som denne vill föra i brottmålet även om talan inte ska föras av åklagaren.

I samband med att åtalet väcks bör åklagaren förelägga den tilltalade att svara på det till rätten. Det material som skickas till den tilltalade bör då utformas så att det blir enkelt för honom eller henne att redovisa en inställning.

Men än viktigare är att den tilltalade för att kunna ta ställning till det saken rör och till målets handläggning redan på detta stadium får kvalificerat juridiskt stöd. Det kan ske genom att tilltalade mer systematiskt ges tillfälle till kostnadsfri rådgivning av advokat och detta i alla brottmål där en strängare påföljd än böter yrkas. Om en offentlig försvarare redan utsetts är det naturligt att den tilltalade rådgör med denne.

Handläggningen från en anmälan om brott hos polis till dess att frågan om ansvar för brottet prövas av domstol måste betraktas som en process. De förberedelser som behöver vidtas inför målets avgörande bör ske så tidigt som det är lämpligt. Det handlar exempelvis om att se över reglerna om förenklad delgivning så att myndigheterna gemensamt tar ansvar för att den misstänkte får del av handlingarna i brottmålet. Genom att redan åklagaren inhämtar personutredning ökar förutsättningen att en bra sådan finns tillgänglig vid tiden för målets avgörande.

På vilket sätt ett brottmål ska handläggas bör bestämmas av hur allvarligt brott det är fråga om och parternas inställning till saken. Brottmålen i tingsrätt skulle kunna handläggas på tre olika sätt beroende på dessa förhållanden. Utgångspunkten bör då vara åklagarens påföljdsyrkande och inte någon form av förhandsbedömning av den tänkbara påföljden eller de ofta mycket vida straffskalorna.

I mål i vilka åklagaren anser att brottet ska leda till böter bör beredningen kunna förenklas. Strafföreläggande borde kunna utfärdas i de flesta av dessa mål och detta oberoende av den misstänktes inställning under utredningen. Den misstänkte kunde i samband med det få information om det åtal som följer om föreläggandet inte godkänns och föreläggas att svara på åtalet och slutföra sin talan till rätten. Begär någon av parterna det blir det huvudförhandling i målet. I annat fall skulle målet som regel kunna avgöras på handlingarna utan ytterligare beredning i domstolen.

Mål i vilka åklagaren yrkar en påföljd som inte är att anse som svårare eller mer ingripande än fängelse i sex månader, skulle i vissa fall kunna hanteras i en särskild ordning. Den tilltalade skulle få information om rätten till rådgivning av advokat och till huvudförhandling i samband med att talan väcks. Om den tilltalade därefter till rätten erkänner gärningen och samtycker till att målet avgörs utan huvudförhandling och en sådan förhandling inte heller behövs, skulle målet kunna avgöras i ett skriftligt förfarande.

Även i övriga mål, som skulle avgöras efter huvudförhandling, kunde åklagaren förelägga den tilltalade att svara på åtalet till rätten. I dessa mål borde åtalspunkter avseende erkända lindrigare brott kunna hanteras på ett förenklat sätt vid huvudförhandlingen. I mer omfattande mål bör det läggas mer tid och kraft på att med rättens ledning förbereda målen inför huvudförhandlingen.

Ledorden i det jag redogjort för ovan är tydligare roller i processen och bestämmelser som gör det möjligt att anpassa rättegången till vad de olika målen kräver. Det är exempel på sådant som övervägs av Straffprocessutredningen.

Annons
Annons