Häktning – en mänsklig skyldighet?

Häktningsförhandlingen skall skapa intryck av att vara en prövning av domstolen. Åklagaren har ensam bevisbördan. Denne skall för häktning visa att personen på sannolika skäl är misstänkt för ett visst påstått brott – ett lågt beviskrav jämfört med att för en slutlig och fällande dom krävs att det skall ställas utom allt rimligt tvivel. Detta låga beviskrav anses skäligt med hänsyn till att häktningsyrkandet måste prövas inom fyra dygn från anhållandet när utredningen kanske är oskarp. Men – det tolkas oftast som att rätten inte behöver göra någon prövning alls.

Även den oskyldigt häktade får finna sig i att vistas i cellen lång tid – dagar, veckor, månader till och med år – trots att förundersökningen enligt lag skall bedrivas med så stor skyndsamhet som är möjlig. Men detta raska utredningsväsende tar ofta år på sig – inte dagar. En årshäktad, jag känner till, har fått sin omhäktning prövad vid åtta tillfällen utan framgång. Omhäktningarna kan knappast ha skett med rättens prövning i egentlig mening.
Europadomstolen i Strasbourg har i flera fall varit kritisk mot Sveriges långa häktningstider.

Vid en häktningsförhandling presenteras ingen bevisning i rättslig mening. Vad som sker är att åklagaren gör ett antal påståenden. Oftast utan att lägga fram ens fragment av bevisning; inga handlingar, uppgifter om vittnen et cetera. Åklagaren yrkar sedan att rätten skall häkta den tilltalade. I 95 procent av fallen beslutar domstolen häkta personen såsom åklagaren begärt. Det är knappast en prövning av domstol. Snarast en expediering av åklagarens vilja om den inte är uppenbart felaktig. Hur det går till vid svenska häktningsförhandlingar är okänt för de flesta. Frågan förtjänar genomlysning och debatt.

Försvararen undanhålles information
Vid den första inställelsen har försvararen oftast ingen information om vad som komma skall. Först inne i rättsalen, i överraskande syfte, får denne och klienten åklagarens skriftliga begäran om häktning. Att leverera ett försvar är då oftast omöjligt. Möjligheten att undgå häktning är minimal.

Det finns advokater som dagligen bestrider häktningsyrkanden och uppträder som frivillig gisslan för vår och samhällets myt om att häktningsförhandlingen är en värdig och balanserad rättslig prövning av om någon skall frihetsberövas – "han har ju en advokat". Dessa försvarsadvokater har också för vana att med spelad min stå med förvåningens pekfinger i häpnadens mun när beslutet meddelas och klienten förs bort. Advokaten är där för att inför samhället ge skenbilden av att klienten fått ett försvar.

Inget frihetsberövande får ske utan tydligt stöd i lag, legalitetsprincipen, men hur tydligt är då det låga beviskravet "sannolika skäl" för häktning? Svar: Grumligt.

I lagförarbetena från 1938 heter det: "att genom en fast regel närmare angiva vad som är att anse som sannolika skäl för misstanke torde ej vara möjligt och skall bedömas efter omständigheterna ..., omständigheterna måste vara sådana att ... bedömningen komma misstanken att framstå som berättigad".
Detta har gällt sedan rättegångsbalken infördes för sextio år sedan. Trots den ökande andelen bifall till häktningsyrkanden görs inga lagändringar. Lagstiftaren är nöjd och juristerna håller tyst. Brottsbekämpningen är viktigare än den enskildes rättigheter tills Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg tar oss i örat igen.

Kraftmätning mellan två parter?
Brottmålsprocessen vilar på föreställningen om en kraftmätning mellan två lika starka parter vilka söker övertyga domstolen om sin sak. Men vår rättegångsbalk utgår inte från detta självklara. Åklagaren skall nämligen tillvarata omständigheter som också talar till den misstänktes fördel. Detta sker i praktiken mera sällan – den tilltalade har ju en försvarare menar man i praktiken – och mycket prestige kan gå förlorad också för åklagare som intar annan ställning än som statens advokat. All tid och möda åklagaren lagt ner går förlorad – det skulle se knepigt ut om vassa frågor varvades med stödjande frågor till den tilltalade.

Häktningen är en säkerhetsåtgärd till gagn för samhället, medborgarna inför en slutlig prövning, men i balans mot den enskilde. Utöver "sannolika skäl" skall åklagaren visa att åtgärden behövs för att säkra utredningen, förhindra fortsatta brott eller flykt av den misstänkte.
Men – det viktigaste skälet finns inte bland dessa, de så kallade särskilda häktningsgrunderna. Det finns inte ens i lagtexten. Skälet är bekännelse; att den misstänkte genom cellvistelsen skall mjukgöras – förmås att ge upp sitt motstånd, erkänna brottet – ofta med förespeglingar om att celldörren då kommer att öppnas för honom.

Är häktning en mänsklig skyldighet?
Årligen begär cirka 1 700 personer ersättning genom Justitiekanslern, JK, för att de varit oriktigt frihetsberövade. Av dem får 90 procent skadestånd. Av landets 11 000 häktade får alltså cirka 1 500 personer, cirka 13 procent, ersättning av staten. Mörkertalet kan vara stort för ytterst är det bara den som suttit häktad som vet om han eller hon är skyldig eller oskyldig.

2011 betalade JK ut drygt 40 miljoner kr i skadestånd för dessa fel­aktigheter. Hos Kriminalvården kostar varje frihetsberövad skattebetalarna 3 000 kr per person och dygn.

Kränkning tillfogad av staten ger enligt praxis skadestånd på cirka 1 600 kr per dygn i cell under första månaden för att sedan minska till cirka 800 kr i en fallande skala. Dessa fel kostar skattebetalarna närmare 5 000 kr per dygn och häktad. Så går det när man använder denna slöa kniv i rättsstatens knivlåda. Ett hugg som för den utsatte dock är en mager ersättning. Om staten inte är part ger domstolarna helt andra ersättningar vid kränkning. Två lesbiska kvinnor, som blev utkörda från restaurangen för att de kysst varandra, fick kränkningsersättning på 15 000 kr vardera av krögaren, enligt dom i HD. En arabisk man som avvisades i krogkön fick cirka 50 000 kr i skadestånd efter dom. Varför en felaktigt häktad här skall vara mindre värd än en lesbisk kyss på krogen eller en kränkt arabisk man i en krogkö är obegripligt. Staten kommer inte göra något kraftfullt om inte ersättningarna till de oskyldigt häktade blir högre.

Om den drabbade är en bankanställd som varit felaktigt häktad för bedrägeri? Hur går det då med bankjobbet? Vad gör arbetsgivaren med den brandman som oskyldigt suttit häktad för mordbrand et cetera? En felaktig häktning innebär inte frihet från skuld. Den medför risk för arbetslöshet och yrkesförbud.

Häktning är primitivt
Häktning är en primitiv säkerhetsåtgärd som bör förbehållas de allra grövsta brotten efter noggrann prövning av domstol. Samhällets skydds- och utredningsbehov kan i övrigt bättre tryggas med modern elektronik, datorer, spärrad telefoni och GPS- utrustningar. Gärna i kombination med fotboja i hemmet, besöksförbud, viten och borgensåtaganden som säkerhetsåtgärder mot övertramp.

De mänskliga rättigheterna är aldrig något som en gång för alla är givna. De måste ständigt krattas, ansas, vårdas och vattnas. Häktning utan egentlig domstolsprövning, häktning för bekännelse och långa cellvistelser markerar att Sverige som rättsstat behöver en ny biotop.

Svante Thorsell
Advokat