search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Ge inte efter för allmänhetens förståeliga sorg eller krav på hämnd

Också en Hitler eller en Breivik måste ju få lägga fram sin sak, skriver Anne Ramberg.

I detta nummer av tidskriften skriver vi om den nya Domarnämnden och dess uppdrag. Det är en central uppgift i en demokratisk rättsstat att det rekryteras skickliga domare med hög integritet. Den pågående domstolsprocessen i Norge mot Anders Breivik är en påminnelse om domstolarnas centrala roll i en demokrati.

Domstolens uppgift är att effektivt och rättssäkert avgöra mål och ärenden. Det innebär att pröva bevisning, tillämpa lag och utdöma påföljd. Domstolen har monopol på att ansvara för straffrättskipningen. Det kräver domare som är oberoende gentemot staten och andra yttre påverkansfaktorer. Redan Olaus Petri domarregler uppställde krav på oberoende. Argumenten var då som nu att enskilda inte ska utsättas för godtycke och hänsynslöshet i rättstillämpningen. Oskyldiga ska inte riskera att dömas för brott de inte har begått. Kravet på domares oavhängighet följer av regeringsformen och en rad konventioner och internationella instrument. Det är särskilt angeläget när den demokratiska rättsstaten utsätts för påfrestningar. Norge efter Utöya är ett exempel härpå.

Domarens oberoende kan utmanas på olika sätt. Det kan ske genom otillbörlig påverkan från den exekutiva eller lagstiftande makten, ekonomiska medel eller administrativ styrning. Oberoendet kan emellertid också utmanas av allmänheten och media. När det gäller åtalet mot Breivik är risken påtaglig. Det är en utmaning för domstolen att genomföra rättegången på ett rättssäkert och effektivt sätt, utan att den tilltalade ges möjlighet att uppmana till brott eller opåkallat kränka offren och de överlevande.

Men, också en Hitler eller en Breivik måste ju få lägga fram sin sak. Även den mest förhärdade brottsling har rätt till en rättvis rättegång. Samtidigt ska inte domstolen vara en biktbänk, varken för den tilltalade eller för offren. Det som framförs i rättssalen måste vara relevant för domstolens prövning av målet. Hur långt ska domstolen då tillåta att den tilltalade får torgföra sina i detta fall högerextrema åsikter, genom att göra "Hitlerhälsning" eller att åberopa vittnen som ska kungöra extremistiska uppfattningar?

Många hävdar att Breivik omotiverat tillåtits använda domstolen som en plattform för att sprida sina fascistiska teser. Och att detta inte är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Det är emellertid rättens exklusiva ansvar att inom ramen för gällande rätt upprätthålla ordningen och meddela de ordningsregler som behövs. I Sverige kan rätten till exempel begränsa antalet åhörare, utvisa eller till och med häkta den som stör förhandlingen. Även denna rättegång måste självklart följa sedvanliga lagstadgade regler, även om det är fråga om ett extraordinärt mål.

Breivikrättegången reser enligt min mening ånyo frågan om borttagandet av förbudet mot tv-sända rättegångar. Majoriteten av såväl advokater, domare som åklagare i Sverige är nog av annan uppfattning. Men, just detta fall är enligt min mening ett utmärkt exempel på när argumenten mot tv-sända rättegångar är svaga. Ansvarsfrågan är utredd. Någon bevisning riskerar inte att förstöras. Förhörspersonerna har i flera fall redan valt att i media berätta om sina fasansfulla upplevelser. För dessa borde inte en tv-sänd rättegång utgöra ett hinder. Möjlighet att avstå från att sända vissa förhör av hänsyn till offren, särskilt de unga offren, ska alltid finnas. När det gäller den tilltalade är det min uppfattning att legitimiteten i domstolens sätt att hantera rättegången skulle öka i allmänhetens ögon. Att Breivik skulle komma i åtnjutande av oförtjänt publicitet är inte ett relevant argument för att förhindra offentlighet genom tv-sändning, särskilt inte i ljuset av den unika pressbevakning som ändå ägt rum. Kanske skulle den inte behöva vara lika spektakulär om alla gavs möjlighet att själva se och höra. Möjligen skulle utrymmet för spekulationer minska. Offentlighet och transparens är enligt min mening det enda sättet att bemöta främlingsfientlighet och illa underbyggd svulstig retorik. Jag tror det är dumt att underskatta människors förmåga att tänka självständigt.

Eftersom det är klart att Breivik gjort sig skyldig till de handlingar han åtalats för kommer fokus att vara om han kan ställas till ansvar för dåden och vilken påföljd domstolen ska utdöma. Frågan om sakkunnigas roll i rättsprocessen har aktualiserats sedan två motstridiga bedömningar av Breiviks psykiska hälsa presenterats. I det ena fallet bedömdes han vara psykiskt sjuk och i det andra psykiskt frisk. Rätten ska göra en sedvanlig bevisprövning och väga experternas olika uttalanden och slutsatser mot varandra. Breiviks uppträdande i rätten kommer säkert att ha betydelse för domstolens bedömning av hans psykiska hälsa. Breivik själv, liksom allmänheten, kräver att han ska betraktas som frisk. Vid fällande dom ska han då dömas till fängelse eller förvaring, som i praktiken kommer innebära frihetsberövande på livstid.

I Norge är det maximala tidsbestämda fängelsestraffet 21 år. Sedan år 2002 har det emellertid införts ett straff benämnt förvaring. Det är en påföljd som används när tidsbegränsat fängelsestraff inte anses tillräckligt för att skydda medborgarna mot förnyad brottslighet. För att kunna dömas till förvaring krävs att det är fråga om ett mycket allvarligt brott och att det måste finnas en klar återfallsrisk. Det innebär att den dömde kan få upp till 21 års fängelse, men innan straffet löper ut kan åklagaren ansöka om förlängning med fem år i taget om det finns återfallsrisk och personen bedöms som samhällsfarlig. Domstolen kan därefter besluta om han ska få fem år till. Och det kan göras hur många gångar som helst.

Skulle Breivik däremot bedömas otillräknelig kan han överföras till rättspsykiatrisk vård. Den är som i Sverige tidsobestämd, och det krävs för de allvarligaste brotten att en domstol prövar utskrivningsmöjligheten innan tvångsvården upphör. Många har uttryckt oro över att Breivik därigenom skulle kunna släppas ut "för tidigt".

Till följd härav har ett förslag tagits fram som möjliggör frihetsberövande även efter att den vårdade friskförklarats. Den intagne ska då överföras till fängelse! Detta förslag har sannolikt lagts för att säkerställa att Breivik inte kommer ut, oavsett om han döms till fängelse, förvaring eller tvångsvård. Det har på goda grunder anförts hård kritik mot förslaget eftersom det uteslutande bygger på händelserna den 22 juli. Enligt kritikerna, bland annat den norska advokatföreningen, kommer ett sådant lagförslag att gälla generellt i händelse av terrorhandlingar och kan få långtgående konsekvenser. Förslaget strider dessutom mot principen om förbud mot retroaktiv lagstiftning när det gäller påföljder inom straffprocessrättens område. Det är därför inte godtagbart ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Det visar bara alltför väl hur lagstiftaren tenderar att ge vika när allmänhetens tryck blir för stort.

Också i Sverige ska den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får rätten precis som i Norge besluta om särskild utskrivningsprövning om det till följd av den psykiska störningen finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag. Denna reglering kan nu i avgörande hänseenden komma att ändras.

Psykiatrilagsutredningen (SOU 2012:17) föreslår nämligen en rad förändringar i fråga om förutsättningarna för och följderna av att dömas till psykiatrisk tvångsvård. Bland annat föreslås införande av ett krav på tillräknelighet för att en gärning ska utgöra brott. Detta innebär att en gärning inte ska utgöra brott om den begås av någon som till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd, saknade förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig. Inte heller ska en gärning utgöra brott om gärningsmannen hade en sådan förmåga men till följd av sitt psykiska tillstånd saknade förmåga att anpassa sitt handlande. För att en gärning inte ska utgöra brott på grund av otillräknelighet krävs att det inte är gärningsmannen själv som i anslutning till gärningen har vållat sin bristande förmåga genom rus eller på något annat sätt.

Det bör enligt utredningen finnas en tydlig uppdelning mellan straffrättsligt ansvar, det psykiatriska vårdbehovet och intresset för skydd mot fortsatta angrepp mot människors liv eller hälsa. Möjligheten att besluta om åtgärder i syfte att förhindra att en gärningsman på nytt begår en allvarlig våldsgärning av allvarligt slag ska därför inte vara en del av påföljdssystemet, utan en fristående reaktion som är knuten till den otillåtna gärningen eller brottet. Särskilda skyddsåtgärder ska kunna beslutas då en gärningsman har begått en otillåten gärning som inte utgör brott eftersom kravet på tillräknelighet inte är uppfyllt och då en gärningsman ska friges efter att ha undergått ett fängelsestraff på viss tid eller sluten ungdomsvård efter att ha dömts för ett brott som han eller hon har begått under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Kraven på domarens skicklighet och integritet är mycket höga. Det är nödvändigt för att kunna upprätthålla en rättstillämpning som följer lag och vedertagna principer och inte ger efter för allmänhetens mycket förståeliga sorg eller krav på hämnd. Utredningens förslag förutsätter att den svenska domstolen i framtiden är beredd att straffrättsligt fria en "Andersson" som dödat 69 barn på grund av otillräknelighet. I ljuset av Högsta domstolens dom när det gäller Mattias Flink är jag inte övertygad om att domstolarnas beredvillighet sträcker sig så långt.

Annons
Annons