search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Henrik tar sig tid för både juridik och Wagner

På påskaftonen debuterar Uppsalaadvokaten Henrik Stolare som korist på Kungliga Operan i Stockholm. Normalt sjunger Henrik barytonstämman i den anrika mans­kören Orphei Drängar, men han har också gjort en solistroll i operan Tosca i Uppsala 2008.

Berätta om ditt sånguppdrag!
– Just nu sjunger jag på Operan i Stockholm, i Wagneroperan Lohengrin. Den här föreställningen är så stor att de har tagit in 20 extra sångare för att förstärka Operakören. Jag fick komma med efter provsjungning.

Det låter spännande.
– Ja, det är häftigt. Operahuset är också en väldigt kul och annorlunda arbetsplats, om man jämför med domstolen som är fyrkantig och formell. På operan är det så mycket känslor, precis som man föreställer sig. Det är en mäktig upplevelse också. De mätte en gång, och vi var faktiskt uppe i 108 decibel*! Då hör man inte bara musiken, utan man känner den som ett brus i hela kroppen. Jag satt längst fram och bara översköljdes av den massiva vågen av volym.

Hur började din sångarbana?
– Jag började sjunga när jag flyttade hit till Uppsala, för att jag var intresserad av en tjej som sjöng. Det blev inget med henne, men jag började i en kör. Ett par år senare kom jag med i Orphei Drängar, OD. När jag var färdig med min juristexamen höll jag på i två år och försökte bli operasångare. Sedan la jag ner det och blev jurist i stället. Men jag har fortsatt i OD, även om jag har paus nu.

Vad ger det dig att sjunga i kör och som solist?
– Det ger en kick. Särskilt när man ska sjunga solo och det går bra. Går det dåligt öppnas avgrunden framför en i stället. Men går det bra får man en verklig kick. Särskilt med allt som är innan, adrenalin och ångest. När man märker att man lyckas beröra någon är det en väldig tillfredsställelse.

Finns det några likheter mellan körsången och advokatverksamheten?
– Det är klart att det delvis är olika världar, den torra, stela i juridiken och hjärta och smärta i musiken. Men båda två är föreställningar, i vart fall när man processar, som jag gör. Skillnaden är att på operan repeterar man och vet vad som ska hända. I domstolen är varje rättegång som en orepeterad föreställning, där man inte vet vad folk kommer att säga och man måste agera efter vad som händer. Det är också en anspänning. Ibland kan jag tycka att det ger samma slags kickar.

Vilket är ditt bästa sångar­minnet?
– Det är när jag sjöng Adams julsång i en kyrka. Jag såg hur en liten tant blev berörd av sången, så jag tittade på henne och sjöng liksom bara till henne. Damen började gråta. Då gick det upp för mig vad sången kan innebära, inte bara för mig utan för någon annan.

Advokatverksamhet är sällan ett nio till fem-jobb. Hur hinner du med både det och musiken?
– Fördelen med advokatyrket, i alla fall med humanjuridiken, är att man får styra sin kalender själv. Om man nu har den möjligheten ska man också göra något av det. Jag har bestämt mig för att det får ta den tid det tar. Just nu är det rätt mycket med Lohengrin. Vi repeterar nästan varje dag nu fram till premiären. Men annars övar jag inte så mycket, utan jag får vila på gamla meriter.

Vad händer efter Lohengrin?
– Det är oklart än så länge. Vi får se. Men jag tror att jag vill fortsätta att hoppa på projekt här och där när jag får chansen. Sedan kanske de inte vill ha mig tillbaka när jag visat vad jag går för. Om jag sjunger i en paus eller så, då kanske jag har gjort mitt på Operan.

Annons
Annons