search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Helst bör nämndemännen avskaffas

Debatten om nämndemännens vara eller icke vara engagerar.
Här ger advokat Fredrik Smedberg sin syn på saken.

I den nu på många håll aktualiserade frågan om nämndemännens funktion i dömande så går ju tankarna till tidigare skeden då nämndemän, enkannerligen häradsdomare, åtnjöt en ofantlig respekt. De exemplifieras i Karlfeldts dikt Elie himmelsfärd. Gud Fader, som behöver hjälp av profeten Elia, har sänt ned häst och vagn och Elia far uppåt.

Hög och värdig är hans uppsyn, ty han far från jordens dal
dit där domarbergets säten stå i ring.
Han är kallad av sin lagman: ”Du skall sitta i min sal
som en tolvman på rättfärdighetens ting.”

Läs gärna dikten! Numera behövs ju inte bokhylleletande – det tog 29 sekunder att få fram den på nätet.

Men det här med nämndemän gällde på landsbygden – städernas domstolar var väl lika viktiga? Där dömde rådmän och assessorer i ”rådhusrätter” fram till 1971, då det blev enhetligt med ”tingsrätter” och nämndemän.
Det viktiga är att nuvarande system med nämndemän utsedda från politiskt håll försvinner. Det är lika illa i domstolarna som det är med politiskt valda ledamöter i de svenska församlingarnas kyrkofullmäktige, där förskräckliga saker kan hända.

Vill man absolut ha nämndemän från så att säga vanliga livet kunde man kanske tänka sig att intresserade personer finge anmäla sig till någon myndighet och där undergå ganska inträngande frågor om kunskaper och erfarenhet. Naturligtvis skulle det inte ställas väldigt höga krav, men man skulle besparas kalamiteter.

Om man inte vill ha nämndemän, men heller inte elfenbenstorn-domare, så kanske man kunde tänka sig att domarna in spe skulle ges viss erfarenhet från något års anställning på en ”vanlig arbetsplats”.

Vill man att svenska folket skall få en riktig uppfattning om hur domstolsväsendet fungerar, så vore optimalt tillvägagångssätt följande:

Låt en skicklig manusförfattare, tillsammans med lämplig domare och advokat, skriva ihop två rättegångar, en i tvistemål och en i brottmål, och ha med inte bara händelserna i rätten utan även domstolens interna överläggning. Ta som medverkande några av Sveriges mest folkkära skådespelare.

Görs detta på rätt sätt, så blir det inte bara optimalt innehåll, utan man skulle få ett oerhört publikgenomslag, optimal folkupplysning!

I Advokaten nr 1 2012 har nämndemannen Christer Hugerth (Nyköpings tingsrätt) en artikel i nämndemannafrågan, där avsikten är att stödja tanken på deras bibehållande.

Effekten är den motsatta.

Hans opus andas en viss självbelåtenhet – det är ingen vild gissning att de högkvalificerade personer som beskrivs inte är några imaginära nämndemän utan Hugerth själv och några av dem han brukar tjänstgöra tillsammans med.

Men värre är den monumentala ignoransen.

En nämndemans privata kännedom om i målet ifrågakomna förhållanden får på intet sätt spela in. Den får nämndemannen undertrycka under överläggningarna.

Kanske vore en möjlighet, om man utgår från Hugerths exempel med det långa taggtrådsförsedda gärdet, att ordföranden låter nämndemannen, som bor granne, att i rätten i parternas närvaro ange hur han vill beskriva platsen. Försvarsadvokaten får då möjlighet att om man så vill ”korsförhöra” nämndemannen; en sådan kan ju lika väl som ett vittne ha en felaktig minnesbild, göra felaktiga avståndsbedömningar och så vidare.
Det Hugerth skriver tyder på att inte heller tingsrättens ordförande kände till vad som nyss framhölls. Kanske Svea hovrätt bör göra sig underrättad om hur Nyköpings tingsrätt fungerar. Kanske samtliga hovrätter – och Domstolsverket? – bör ta itu med de här sakerna.

(Tankarna går till det för ett antal decennier sedan aktuella ”Fjugesta-mordet”. Häradshövdingen for själv ut till platsen och såg sig omkring, vilket gjorde att hovrätten fick skicka ut en assessor för att sitta ordförande. Gissningarna skiljde sig – berodde brottsplatsbesöket på dumhet eller var det en klipsk plan för att slippa ett ytterst krävande mål?)

Och vidare: Hugerth har i artikeln bluddrat om vad som förekommit under domstolens interna överläggning – detta är klart förbjudet, kanske till och med straffbart!
Kanske Hugerth kommer att i framtiden kunna med stolthet peka på sin artikel som  ”en viktig väckarklocka”.

P.S. För säkerhets skull: när i Olaus Petris domarregler sägs "Känd sak är så god som vittnad" så avses inte vad någon domstolsledamot må anse sig känna till, utan ovedersägliga fakta – typ Karlstad ligger vid Vänern, Gunder Häggs första världsrekord var 3.47,6 på 1 500 meter.

Annons
Annons