search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Politik och juridik ännu en gång eller Europadomstolen under attack

När David Cameron steg upp i talarstolen i Europarådets parlamentariska församling härom veckan var förväntningarna enorma. Plenisalen var för ovanlighetens skull full, åskådarläktarna likaså.

Storbritannien, som sedan november 2011 innehar det roterande ordförandeskapet, har inte gjort någon hemlighet av sitt missnöje med vad man uppfattar som Europadomstolens ökande inflytande och tendens att lägga sig i interna förhållanden. Detta har lett till ett demokratiskt underskott enligt konservativa krafter i Camerons parti, som menar att det bästa vore att Storbritannien lämnar Europarådet (och Europakonventionen) helt och hållet. Kritiken går också ut på att det är domstolens fel att målbalansen har vuxit till över 150 000 ärenden. Att reformera domstolen är högsta prioritet har den brittiska regeringen deklarerat och i tidningarna har vi läst att Cameron ska se till att ”vingklippa” domstolen en gång för alla. Nu var det dags för Cameron att visa att han var karl för sin hatt och kunde sätta Europadomstolen på plats. Kritiken i brittiska media mot några domar har varit högljudd och aggressiv, ofta baserad på halvsanningar och i några fall på direkta felaktigheter. Dagen före Camerons tal hade domstolens president Nic Bratza, britt även han, i en skarpt formulerad artikel i The Independent försökt att lägga till rätta några av de värsta missförstånden. Med ett ordval som för alla oss som känner Nic ter sig förvånansvärt direkt gav han luft åt sin besvikelse och frustration:

”It is particularly unfortunate that a single judgment of the court on a case relating to UK prisoners’ voting rights, which was delivered in 2005 and has still not been implemented, has been used as the springboard for a sustained attack on the court and has led to repeated calls for the granting of powers of Parliament to override judgments of the court against the UK, and even for the withdrawal of the UK from the convention.”

Så hur var anförandet som premiärminister Cameron levererade på sin väg till toppmötet i Davos? Inte så svavel­osande som några hade hoppats och andra befarat utan tvärtom ganska nyanserat – åtminstone som ett första intryck och efter en ytlig analys, men skärskådar man talet i detalj blir bilden tyvärr mindre positiv.

Enligt Cameron visar domstolens praxis från senare tid att manöverutrymmet för den inhemske lagstiftaren och domaren minskat vilket lett till att alltfler ifrågasätter domstolen. Även om en del av detta missnöje beror på missförstånd så beror annat på befogad demokratisk ångest (”credible democratic anxiety”) som i fallet med rösträtt för interner.

Ett annat problemområde rör utvisningsmålen där terroristbekämpning kan krocka med tortyrförbudet. Stater kan hamna i ett läge där det varken går att lagföra, frihetsberöva eller deportera en farlig individ. ”Hur skall vi kunna upprätthålla säkerheten för våra medborgare då?” frågade Cameron retoriskt. Vi måste gemensamt finna en lösning på detta annars riskerar mänskliga rättigheter att uppfattas som något ont i stället för något gott.

Så vilka skarpa förslag kom Cameron med?

Proceduren för att vaska fram goda domarkandidater till Strasbourg måste förbättras.

Subsidiaritetsprincipen måste förstärkas. Principen måste vara att i alla fall där det är möjligt skall det slutliga beslutet fattas på nationell nivå. Ett filter borde läggas in för att stoppa dessa onödiga mål i Europadomstolen.

Europarådets generalsekreterare Torbjörn Jagland framhöll i en kommentar att det är gott och väl men att det behövs ytterligare diskussion för att bestämma hur ett stärkt skydd av subsidiariteten skall genomföras i praktiken. Ett filter kan vara effektivt men det får inte införas på bekostnad av individens ”access to justice”.

Staterna måste bli bättre på att respektera konventionen och på att implementera domar när de fällts, allt i syfte att frigöra resurser för att domstolen skall kunna ta sig an de allvarliga klagomålen.

För att illustrera hur domstolen framgångsrikt använt sig av den nya möjligheten att avvisa ett klagomål om den drabbade inte kan visa att hon lidit avsevärd skada berättade Cameron för parlamentarikerna om målet med den missnöjde bussresenären som stämde en researrangör på 90 euro i skadestånd. Resan från Bukarest till Madrid hade inte motsvarat förväntningarna, men de inhemska domstolarna gav honom inte rätt varför han vände sig till Strasbourg som inte tog upp fallet till materiell prövning, eftersom det inte visats att klaganden lidit avsevärd skada.

Man kan fråga sig varför Cameron valde just detta exempel? Var det för att det var ett av de allra första målen i vilket domstolen tillämpade den nya bestämmelsen eller var det för att förlöjliga domstolen?

Några av oss hörde undertexten:

”Här har man en domstol som får in över 60 000 nya klagomål om året, med en grotesk och växande målbalans och vad använder de sina otillräckliga resurser till? Jo, klagomål från gnälliga bussresenärer som inte kunde fälla ner ryggstödet! Är det en riktig prioritering? Visserligen avvisades talan, men ändå …”

Camerons vackra ord (se citatet nedan) om att hjälpa domstolen framåt med reformarbetet klingar lite falskt när hans egen regering samtidigt blockerar förhandlingarna mellan EU och Europarådet om EU:s anslutning till Europakonventionen. Denna anslutning föreskrivs i Lissabon-fördraget och har till syfte att stärka EU-medborgarnas rättighetsskydd ytterligare. Enligt vissa diplomatiska källor som citerats i Financial Times (26 januari 2012) ägnar sig den brittiska regeringen åt regelrätt utpressning. Ingen anslutning av EU till dess Europarådets samtliga medlemmar accepterat att reformera domstolen enligt brittiska önskemål.

I grunden håller jag med Cameron i hans analys av domstolens problem men inte vad avser lösningen. Det är ganska självklart att en institution som skapats för 60 år sedan för helt andra förhållanden måste reformeras i grunden för att bättre svara mot dagens krav och utmaningar. Men att upprätthålla skyddet för mänskliga rättigheter i Europa är ett delat ansvar och huvudansvaret ligger på staterna själva, det vill säga bland annat på Cameron och hans regering. Europadomstolens uppdrag är subsidiärt, vilket Cameron själv påpekade. Om respekten för människors rättigheter upprätthölls på hemmaplan och Strasbourgs domar verkställdes skulle mycket vara vunnet. Det är min fasta övertygelse att vi på sikt måste öka dialogen mellan de nationella domstolarna och Strasbourg, annars når vi aldrig det målet. Ett sätt att göra det vore att införa en möjlighet för domstolen att lämna förhandsbesked, så kallade ”advisory opinions”. Diskussioner pågår men skepsis är stor på sina håll, inte minst bland mina kolleger.

I samband med högtidlighållandet av öppnandet av det juridiska året i Strasbourg den 27 januari 2012 hölls ett seminarum på detta tema med deltagare från ett antal europeiska högsta domstolar och författningsdomstolar. Att beskriva stämningen som entusiastisk vore att ta i.

Efter 9 högtidliga öppnanden, 65 plenarmöten och 370 överläggningar till dom i kammare är det dags för mig att flytta hem. En spännande och oerhört lärorik tid är snart slut. Det känns lite vemodigt även om jag är privilegierad eftersom jag går till nya utmaningar. Men Strasbourg kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag kommer att på avstånd följa hur domstolen ständigt reformeras.

Så här skall det gå till enligt David Cameron, och jag instämmer:

”We have a clear opportunity to agree a practical programme of reform. Built on the noble intentions of the Convention. Forged through consensus. Driven by a belief in fundamental human rights and a passion to advance them. This is undoubtedly a challenge – but it is a challenge we can meet together.”