Ny straffrättspraxis från HD

Justitierådet Martin Borgeke inledde sitt seminarium med att förklara att han tyckte att det är viktigt att rättsväsendets aktörer talar med och tar intryck av varandra. Därför ville han presentera och diskutera några aktuella frågor inom straffrätten.

Hur skapar vi en enhetlig rättstillämpning? Martin Borgeke nämnde en rad faktorer och aktörer som kan bidra till enhetlighet.

En god lagstiftning, med goda lagtexter och goda motiv, är en viktig förutsättning. Martin Borgeke har föreslagit att man skulle ”provköra” ny lagstiftning genom att låta kloka personer prova de nya lagarna på gamla avgöranden. Han jämförde med bilar:

– Det skulle vara rena självmordet att inte provköra nya modeller.

Högsta domstolen har begränsade resurser och avger ett 30-tal straffrättsprejudikat varje år. Man kan inte räkna med att HD täcker upp alla områden inom straffrätten. När det gäller hovrätterna finns det olika uppfattningar: Ska de vara en ”halv prejudikatinstans”, ska de gå in för att rätta fel eller ska de försöka hålla ihop rättstillämpningen i domsagan? Numera anses det att hovrätterna ska ägna sig åt överprövning, inte omprövning. Martin Borgeke påminde om att det inte görs någon kvalitetsvärdering av vilka avgöranden som refereras i Rättsfall från hovrätterna.

En annan fråga är hur praxissammanställningar och strafftabeller ska användas. Flera advokater bland deltagarna tyckte att det var viktigt för förutsebarheten i brottmålen att veta vilka sammanställningar som finns och används i domstolarna.

Martin Borgeke talade om HD:s ”mefedrondom” från den 16 juni i år (NJA 2011 s. 357) och vad som skulle hända med straffmätningen vid narkotikabrott i fortsättningen. Sedan narkotikastrafflagen kom till 1968 har straffmätningen fokuserat på sort och mängd av substanserna. Men i mefedrondomen uttalar HD att art och mängd fyller en begränsad funktion för straffmätningen när det gäller större mängder narkotika – där bör andra och viktigare faktorer beaktas. Däremot kan tabeller vara ett värdefullt hjälpmedel för straffmätningen när det rör sig om mindre mängder narkotika.

Borgeke berättade att det kommer åtskilliga domar från HD på området under det närmaste året. Två domar meddelas inom kort, och HD har beviljat prövningstillstånd i ytterligare mål. Martin Borgeke hoppades att prejudikaten leder till att praxis sätter sig och kan bidra till en gemensam syn på straffmätningen i målen i hovrätter och tingsrätter. En ny upplaga av standardverket Studier i påföljdspraxis, som redovisar praxisutvecklingen, kommer ut nästa höst.

Martin Borgeke använde diagram och tabeller för en ingående diskussion om olika slag av uppsåt. Han nämnde också en intressant nyhet: Genom sin dom den 16 september 2011 (mål B 2130-11) drog HD ett streck över hela den gamla läran om att bortse från kravet på uppsåt vid självförvållad berusning. Enligt den nya praxis som uttrycks i domen ska rätten göra en lika seriös uppsåtsprövning som vanligt även vid berusning.

– Det är en av de största förändringarna när det gäller den centrala straffrättens allmänna läror på senare år, ansåg Borgeke.

Han trodde inte att det skulle innebära så stora förändringar i den praktiska rättstillämpningen: Några tilltalade kommer att gå fria, andra att dömas för oaktsamhetsbrott i stället.

Slutligen talade Martin Borgeke om straffvärdebedömningen vid allvarliga våldsbrott efter de lagändringar som infördes genom SFS 2010:370. BrB 29:1 fick en ny lydelse som slår fast att det särskilt ska beaktas vid bedömningen om en gärning innebär ett allvarligt angrepp på liv, hälsa eller trygghet. Reformen innebar att nya straffskalor infördes för vissa våldsbrott. Återfallsregleringen i BrB 29:4 blev tydligare, och ändringar i 29:2 innebär större spännvidd i straffmätningen. I propositionens författningskommentar anges detaljerat hur stora tillägg av strafftid till det tidigare straffvärdet som ska göras. I domen NJA 2011 s. 89 skriver HD att vissa principer för straffvärdebedömningen som lagstiftaren har givit uttryck för tidigare ändå inte kan åsidosättas. I praktiken innebär det att gränsen för de olika graderna av exempelvis misshandelsbrott har förskjutits, så att fler fall ska bedömas som grova brott.