search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Samebyarna vann Nordmalingsmålet

Tre samebyar har sedvanerätt till renbete i Nordmalings kommun. Det finner HD i en dom efter en över tolv år lång process.

– Nordmalingsdomen är den viktigaste domen i modern tid för samiska rättigheter. Det säger advokat Camilla Wikland vid Gärde Wesslau Advokatbyrå i Göteborg, som var ombud för samebyarna Vapsten, Ran och Ubmeje Tjeälddie i målet tillsammans med advokat Lars Melin på samma byrå. Hon välkomnar HD:s avgörande, och anser att det är principiellt viktigt.

Den 27 april kom Högsta domstolens dom i Nordmalingmålet. Det var slutet på en domstolsprocess som har pågått i över tolv år. Målet handlar om samernas rätt till vinterbete för renar på privat mark i Nordmalings kommun i Ångermanland.

År 1998 stämde över 120 markägare i Nordmaling de tre samebyarna. De yrkade att domstolen skulle fastställa att det inte fanns någon rätt till renskötsel på deras fastigheter. Samebyarna, som har låtit sina renar vinterbeta på fastigheterna vissa år, menade att de hade rätt att använda marken på grund av hävd.

Högsta domstolen kom till slut fram till att samebyarna hade rätt till vinterbete på fastigheterna på grund av gammal sedvana.

Enligt Camilla Wikland innebär avgörandet att HD etablerar flera viktiga principer.

– Principerna som uttalas kan användas i andra mål, säger hon.

Camilla Wikland menar att Nordmalingsdomen har betydelse både för samebyarna i målet och för samerna som kollektiv. Hon tror också att domen, som klargör vilka rätts- och bevisregler som ska tillämpas, kommer att förhindra att andra markägare i andra delar av Sápmi inleder liknande processer.

– De totala kostnaderna i Nordmalings­målet, ca 20 miljoner kronor, bör avskräcka, säger Camilla Wikland.

En avgörande fråga i målet var begreppet ”trakt” i rennäringslagen – hur stort ska området där renskötseln får bedrivas anses vara? Tidigare har domstolarna utgått från att det område, där samerna måste visa att renskötsel har förekommit, måste bestämmas i förväg. Markägarna hävdade att trakten måste vara ett mycket litet område, på fastighets- och skiftesnivå.

Men HD slår fast att trakten inte kan bestämmas i förväg. I stället måste detta göras efter att bevisningen och den renskötsel som är aktuell i målet har beaktats. Och eftersom renskötsel är en verksamhet som äger rum på stora geografiska områden, måste trakten vara ett stort område, i det specifika fallet större än hela Nordmalings kommun som täcker 4×3 mil.

– Högsta domstolens uttalande om begreppet trakt får stor genomslagskraft i övriga delar av Sápmi där renbetesrätten är ifrågasatt, säger Camilla Wikland.

En annan nyckelfråga rörde grunden för samernas rätt till renbete i området. Samernas rätt att bruka traditionella områden för renskötsel är grundad på urminnes hävd och på sedvana. Enligt markägarna skulle reglerna om urminnes hävd i äldre jordabalken, som slutade gälla den 1 januari 1972, tillämpas. Det skulle innebära mycket strikta beviskrav på samebyarna att visa att renbete förekom på fastigheterna omkring 90 år före 1972.

Men i domen slår HD fast att sedvanerätt till renbete ska betraktas som ett eget rättsinstitut. HD konstaterar att det inte finns något stöd i lag eller förarbeten för att reglerna om urminnes hävd ska tillämpas. I stället kommer domstolen fram till att gammal, etablerad sedvanerätt till vinterbete i området fanns redan år 1886, då den första renbeteslagen trädde i kraft. För att nå det resultatet tog HD fasta på de stora offentliga utredningar som gjordes inför renbeteslagarna från 1886, 1898 och 1928. Kommittéerna hade besökt renskötselområdena och samlat in ett omfattande material med uppgifter om var och när renbete hade förekommit.

HD:s bedömning i Nordmalingsmålet innebär att ny sedvanerätt till renbete kan uppkomma även efter år 1971, då möjligheterna till ny urminnes hävd generellt sett upphörde.

Ytterligare en viktig fråga som HD har prövat är om en upparbetad renbetesrätt kan upphöra, och vad som i så fall krävs för detta. Enligt HD kan renbetesrätten bara upphöra om det framgår att samebyarna har avsett att avstå från rätten. Om de däremot har hindrats från att använda traditionella områden, innebär inte det att rätten till renskötsel på områdena upphör.

Camilla Wikland understryker att Högsta domstolen i domen tar hänsyn till rennäringens särdrag och hur renskötsel faktiskt bedrivs. I det avseendet liknar Nordmalingsdomen Selbumålet, som avgjordes av norska Høyesterett 2001.

– Båda domarna är banbrytande för samerna och renskötseln, sammanfattar hon.

Advokat Nils Rinander var ombud för de 105 markägare som drev målet vidare till Högsta domstolen.

Nils Rinander konstaterar att HD i domen har lagt stor vikt vid förarbetena till de gamla renbeteslagarna. Men han menar att utredningsmaterialet från 1882 egentligen är intetsägande när det gäller Nordmaling.

Efter HD:s dom tror han inte att fler markägare i Västerbottens län kommer att våga föra liknande mål till domstol.

– Det är svårt att tänka sig att det finns någon markägare i länet som vill riskera pengar i en ny process, säger han.

Avgöranden

  • Nordmalingsmålet, Högsta domstolens dom den 27 april 2011 (T 4028-07)
  • Selbumålet, Høyesteretts dom den 21 juni 2001 (NRt. 2001 s. 769)
  • Skattefjällsmålet, NJA 1981 s. 1.
  • ”Härjedalsmålet”, Hovrättens för Nedre Norrland dom den 15 februari 2000 i mål nr T 58-96
Annons
Annons