- Debatt
Ett nytt påföljdssystem kan ge flera förbättringar
Jag tror att ett nytt påföljdssystem kan innebära påtagliga förbättringar och en humanisering av påföljdsbestämningen. Det skriver Tomas Nilsson, Advokatsamfundets ordförande.
Sedan juni 2009 pågår arbetet med en översyn av påföljdssystemet. Detta sker inom ramen för Påföljdsutredningen. Särskild utredare är hovrättspresidenten Fredrik Wersäll. Jag har förmånen att – tillsammans med ett flertal andra personer från olika delar av rättsväsendet – bistå utredningen som expert.
Utredningens uppdrag är mycket brett och ska omfatta en översyn av påföljdsbestämningen för såväl vuxna som unga lagöverträdare.
Det nuvarande systemet är behäftat med ett antal brister och problem, vilka till en del pekades på i direktiven. Som exempel kan nämnas följande.
l Påföljdssystemet är för komplext och därmed alltför svårförutsebart. Vid ett straffvärde som motsvarar fängelse mellan 14 dagar och 11 månader bestäms påföljden ofta till ett frivårdsalternativ. Dessa (villkorlig dom och i större utsträckning skyddstillsyn) kan med vissa begränsningar förenas med bl. a. böter, samhällstjänst, föreskrifter om vård, kontraktsvård med mera. Vid ett fängelsestraff upp till 6 månader kan verkställigheten ske genom så kallad fotboja. De många valmöjligheterna leder till svårigheter att rangordna vilka påföljder som är mer ingripande än andra.
l Nuvarande system leder till tröskeleffekter. En liten skillnad i straffvärdet, från motsvarande 10-11 månaders fängelse till istället 12 månader, föranleder i många fall en skillnad mellan en påföljd som bestäms till villkorlig dom och böter respektive till ett 1-årigt fängelsestraff.
l De så kallade artbrotten (brottets art tillmäts betydelse som skäl för fängelse trots att straffvärdet är lågt) har i praxis kommit att omfatta ett stort antal brottstyper, trots att särbehandling på grund av art var avsedd som en undantagsregel.
Utredningen ska mot bland annat denna bakgrund ta ställning till följande.
l Hur ökas tydligheten och förutsebarheten i påföljdsvalet utan att alltför mycket ändras i det faktiska innehållet i påföljderna?
l Hur kan användningen av fängelse, i första hand de korta straffen, minskas samtidigt som trovärdigheten i systemet upprätthålls?
Utredaren har fått ett särskilt uppdrag att undersöka införandet av ett system med villkorligt fängelsestraff. Detta innebär att det endast finns två påföljder för vuxna lagöverträdare: böter och fängelse, där det under vissa förutsättningar kan beslutas att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Det villkorliga fängelsestraffet förenas som huvudregel med olika tilläggssanktioner, som till exempel böter, samhällstjänst, programverksamhet samt vård- och behandlingsföreskrifter.
Avgörande för om det ska kunna beslutas att ett fängelsestraff ska vara villkorligt är i första hand det utmätta straffets längd. Fängelsestraff upp till 1 år bör – i vart fall för tidigare ostraffade personer – kunna ges ett tillräckligt ingripande innehåll genom tilläggssanktioner, även om de görs villkorliga och därmed inte ska verkställas vid anstalt. Tilläggssanktionerna känns igen från dagens påföljdssystem men nya inslag övervägs också. Tanken är att längre villkorliga fängelsestraff förenas med mer ingripande tilläggssanktioner än kortare villkorliga fängelsestraff. En utgångspunkt är – enligt en allmän humanitetsprincip – är att domstolen väljer en så lite ingripande tilläggssanktion som är möjligt med hänsyn till det villkorliga fängelsestraffets längd.
En utgångspunkt är att särbehandlingen på grund av brottets art ska försvinna eller i vart fall minska. Alla brott ska i princip behandlas lika avseende påföljdsvalet. Bedömningen är att ett system med villkorligt fängelse underlättar en sådan omläggning.
Hanteringen av återfall i brott är naturligtvis väsentlig också i det nya påföljdssystemet. Återfall bör förstås kunna leda till att ett tidigare utdömt villkorligt fängelsestraff verkställs i anstalt. Detta bör dock inte ske per automatik, inte minst för att undvika en onödig ökning av repressionsnivån och fångtalen. I första hand bör därför ett återfall leda till att mer ingripande tilläggssanktioner döms ut. Även i det fall att tilläggssanktionerna inte fullgörs, utan att det därför föreligger ett återfall, ska en reaktion följa. I sista hand återstår inte annan möjlighet än att det villkorligt utdömda fängelsestraffet verkställs i anstalt.
Jag tror att ett nytt påföljdssystem av det beskrivna innehållet kan innebära påtagliga förbättringar och en humanisering av påföljdsbestämningen. Samtidigt återstår flera frågor för utredningen att ta ställning till, detta gäller bland annat om den fortsatta särbehandlingen (privilegieringen) av lagöverträdare i åldern 18–21 år ska finnas kvar eller måhända modifieras. För egen del är jag av uppfattningen att denna kategori ungdomar alltjämt är den mest fragila när det gäller påföljdsvalet. Påföljdsbestämningen måste därför genomsyras av största möjliga ansträngning att stötta och stödja dessa ungdomar och hålla dem ifrån den deformering som kriminalvårdens vuxenpåföljd trots allt ofta innebär.
Uppdraget ska vara slutfört i maj 2012. Om inte alltför stora problem möter kanske vi kan börja tillämpa de nya reglerna omkring 2015. För advokaternas del hoppas jag att detta innebär att vi då har nya och bättre verktyg för att fullgöra vår försvarargärning i brottmålen.
