search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Tid att väcka frågan om disciplinär tillsyn utanför advokatens yrkesutövning

Generalsekreterare Anne Ramberg skriver om möjligheten att ingripa disciplinärt mot advokater som utanför yrket har gjort sig skyldiga till exempelvis grova brott.

I den allmänna debatten i Sverige har från tid till annan framförts krav på införande av en så kallad civilkuragelag. Regeringen tillsatte därför en utredning med uppdrag att analysera frågan om det bör införas en generell skyldighet att bistå nödställda personer. I Sverige saknas nämligen, till skillnad från vad som gäller i flertalet andra länder, någon sådan allmän skyldighet. Däremot kan det på grund av föreskrifter i lag och avtal föreligga ett ansvar att ingripa eller avslöja brott. Det finns, som den särskilde utredaren rättschefen Olle Abrahamsson redovisar i sitt betänkande SOU 2011:16, goda skäl såväl för, som mot, en lagstadgad allmän skyldighet att bistå nödställda. Olle Abrahamsson diskuterar insiktsfullt utifrån moralfilosofiska, politiska och demokratiska utgångspunkter frågan om staten genom lagstiftning ska införa en straffsanktionerad skyldighet att undsätta nödställda. Abrahamsson avråder från att införa en sådan skyldighet trots att den allmänna moral­uppfattningen nog får tänkas utgå från att det råder en förpliktelse att ingripa. Jag är benägen att hålla med Olle Abrahamsson.

Det existerar på en rad områden i samhället företeelser som uppfattas som moraliskt självklara. Lagstiftningen utgör handlingsnormer till medborgarna och återspeglar normalt den allmänna moraluppfattningen. Mord, våldtäkt, misshandel och stöld är inte bara moraliskt förkastliga gärningar. De är också straffbelagda. Köp av sexuella tjänster är sedan ett antal år en gärning som på grund av en starkt utbredd moraluppfattning i Sverige är kriminaliserad. Motståndet mot införande av denna lagstiftning var dock inte obetydligt. Till och med dåvarande justitieministern var av principiella skäl stark motståndare till en kriminalisering, men fick ge sig. Ändringen i grundlagen i samband med att innehav av barnpornografi kriminaliserades bemöttes också på goda grunder med stark kritik. Även i detta fall fick vedertagna principer vika för den allmänna moraluppfattningen. Detsamma kan sägas gälla sexualbrottslagstiftningen. Min poäng är att man kan ha en stark och välgrundad moralisk inställning, som när den kommer till lagstiftning möter principiella problem från andra mer övergripande utgångspunkter.

Ett sådant exempel är hur Advokatsamfundet ska förhålla sig till advokaters privata brottslighet utanför advokatverksamheten. En grundläggande princip i en rättsstat är att det finns oberoende advokater som är beredda att företräda enskilda mot staten och andra. Advokater och Advokatsamfundet är reglerade i rättegångsbalken. Härav framgår att en advokat i sin verksamhet redbart och nitiskt ska utföra de uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god advokatsed. En advokat ska uppträda sakligt och korrekt. Skyldigheten för advokat att iaktta god advokatsed avser dock enbart verksamheten som advokat. Hur advokaten ska uppträda i angelägenheter som inte ingår i eller har samband med advokatverksamheten är oreglerat, med undantag för om en advokat skulle göra sig skyldig till oredlighet. Oredligt handlande omfattas således av Advokatsamfundets tillsyn, även om det sker utanför advokatverksamheten, som till exempel när advokaten i egna angelägenheter gör sig skyldig till bedrägeri eller förskingring. Brott som begås utanför advokatverksamheten och som inte är av oredlighetskaraktär kan således inte beivras disciplinärt. Följaktligen skulle en advokat kunna begå ett mord eller grov våldtäkt på barn och alltjämt kunna vara ledamot av Sveriges advokatsamfund.

Advokatuppdraget liksom samhällets förtroende för advokatkåren förutsätter att advokatens personliga heder, redbarhet och integritet är ställda bortom allt tvivel. Advokater intar en särställning i rättssamhället och advokaters klienter åtnjuter särskilda privilegier. Från allmänna utgångspunkter är det därför angeläget att advokater åtnjuter ett gott anseende och att tilltron till advokatyrket upprätthålls. Allmänheten förväntar sig med rätta att advokater har hög etik och moral, såväl inom som utom advokatverksamheten. Det visar inte minst den stora mediala uppmärksamheten som brukar följa på disciplinnämndens avgöranden.

De omständigheter som faller inom advokatverksamheten har i praxis bedömts vara vidsträckt. Nästan varje anknytning till advokatens rörelse eller advokatens ställning som advokat gör att advokatens handlande kan prövas med tillämpning av de vägledande reglerna om god advokatsed med mera. Detsamma gäller när advokaten som privatperson företar handlingar av sådant slag som naturligt faller inom advokatens verksamhetsområde.

När det gäller revisorer föreligger i likhet med vad som gäller advokater ingen möjlighet att ingripa utanför revisorns verksamhet, om detta inte innefattar oredlighet. Där­emot kan poliser som gör sig skyldiga till brott utanför polisverksamheten, liksom åklagare, bli avskedade. Misshandel eller våld mot tjänsteman av normalgraden har medfört att poliser avskedats, medan ringa brott inte har ansetts innebära ett så grovt åsidosättande att poliser skilts från anställningen. En kammaråklagare blev avskedad efter att ha fällts till ansvar för sexuellt ofredande i flera fall, misshandel, övergrepp i rättssak, olaga hot och ofredande.

En rättsstat förutsätter oberoende domare som är garanterade självständighet i sin dömande gärning. Domaren ska aldrig kunna påverkas eller riskera att skiljas från tjänsten på annat än objektivt godtagbara grunder. Ordinarie domare får enligt regeringsformen skiljas från tjänsten endast om han eller hon genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåligganden har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten. I förarbetena har också uttalats att olämplighetsrekvisitet ska tolkas restriktivt och att avskedande ska kunna komma i fråga endast i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst.

Från praxis kan nämnas att ordinarie domare har skilts från anställning vid fråga om återfall i snatteri.

Det fanns tidigare i Advokatsamfundets stadgar en bestämmelse som möjliggjorde disciplinärt ingripande mot advokat, om denne hade gjort sig skyldig till ”annan handling ägnad att menligt inverka på samfundets anseende”. Justitiedepartementet motsatte sig dock i samband med införandet av ”nya rättegångsbalken” att bestämmelsen infördes i 1944 års stadgar då det ansågs kunna leda till alltför långtgående ingripanden i advokaternas privata liv. 1959 års stadgekommitté övervägde ånyo frågan, men stannade för att något stadgande inte borde införas.

Allvarlig privat brottslighet är självklart inte vanligen förekommande inom advokatkåren. I de fall advokat dömts för allvarlig brottslighet, har advokaten på eget initiativ utträtt ur samfundet. Det skulle därför kunna anföras att det inte föreligger något akut behov. Men frågan om ledamotskapet i Advokatsamfundet bör inte vara utlämnad till advokatens godtycke. Det kan noteras att möjlighet till disciplinärt ingripande finns i de flesta länder när det gäller brottsliga handlingar och i vissa länder även vid andra handlingar, som kan skada förtroendet för advokatkåren.

Jag har därför i styrelsen väckt frågan om att införa möjligheten till disciplinärt ingripande beträffande advokaters privata angelägenheter då jag anser att den nuvarande regleringen framstår som stötande. Det är emellertid inte lätta frågor att ta ställning till. Ska enbart brottsliga gärningar omfattas av ett utvidgat disciplinärt förfarande eller ska en sådan möjlighet finnas även vid andra handlingar som är ägnade att påverka anseendet och förtroendet för advokatkåren? Om det för disciplinärt ingripande ska krävas brottslig gärning vilka brott ska då beaktas? Ska en brottskatalog införas eller ska möjligheterna till ingripande knytas till viss strafflatitud eller till viss påföljd? Ska ett ingripande kunna initieras redan vid misstanke om brott eller ska dom avvaktas och ska domen i så fall ha vunnit laga kraft? De frågeställningar som uppkommer avseende handlingar som inte är brott är betydligt flera och innefattar än mer svåra avgränsningar och bedömningar.

Den arbetsgrupp inom Advokatsamfundet under ordförandeskap av tidigare ordföranden Leif Ljungholm, som på styrelsens uppdrag haft att utreda denna fråga, har föreslagit att det ska vara möjligt att angripa ett handlande utom yrkesutövningen. Arbetsgruppen har utgått ifrån att samhällets ingripanden som omfattar alla medborgare i de allra flesta fall måste anses tillräckliga även för advokater. En utökad möjlighet till disciplinärt ingripande ska därför enligt förslaget utvidgas enbart till att omfatta fall där advokat gjort sig skyldig till allvarligt brott eller till brott av mindre allvarligt slag, men då det är fråga om upprepad brottslighet och synnerliga skäl föreligger. Mot denna bakgrund är förslaget att enbart uteslutning ska kunna komma i fråga som påföljd.

Någon möjlighet att angripa andra handlingar som är ägnade att påverka förtroendet för advokatkåren ska enligt förslaget inte införas. Jag tror det är en klok avvägning. Det förekommer att också advokater visar prov på bristande moral och dåligt omdöme. Men att utvidga den disciplinära tillsynen till att omfatta omdömesfrågor i privatlivet är att gå för långt. Det riskerar att underminera förtroendet för tillsynen. Det är således, i likhet med frågan om civilkurage, inte självklart att den allmänna moraluppfattningen alltid ska lagfästas.

Annons
Annons