search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Målsägandebiträdet – en framgångssaga

Tjugotre år efter tillkomsten framstår lagen om målsägandebiträde som en ren framgångssaga. Rättens nya aktör har bidragit till tryggare mål­s­ägande, en renodling av rollerna i brottsmåls­processen och högre kvalitet på både förundersökningar och rättegångar.

Men framgången är inte gratis. Bättre information till brottsoffer och en gradvis utvidgning av gruppen som har möjlighet att få stöd av ett måls­ägandebiträde har gjort att samhällets kostnader för insatsen ökat varje år. Någon nedgång tycks inte vara att vänta. Och nu höjs röster för att måls­ägandebiträden bör förordnas mer sällan, och för att biträdenas uppgifter ska begränsas.

Initialt fanns en hel del skepsis till den nya aktören i rätten. Det hände att åklagare, domare och försvarsadvokater beskrev målsägandebiträdets huvudsakliga uppgift som att hålla målsäganden med näsdukar under huvudförhandlingen.

Sådana röster hörs mer sällan i dag. I takt med att brottsoffrens behov av stöd fått allt mer uppmärksamhet har gruppen av målsägande som får biträde sedan gradvis vuxit. Samtidigt har målsägandebiträdets roll också blivit allt tydligare definierad, och målsägandebiträdet är i dag en självklar del av många brottmålsprocesser. Flera undersökningar visar också att målsägandebiträdets insatser uppskattas av såväl brottsoffer som åklagare och domare.

Vice riksåklagare Kerstin Skarp tycker att målsägandebiträdet fyller en viktig roll i processen, en roll som skiljer sig från åklagarens.

– Målsäganden har ett berättigat krav på omhändertagande och det kan inte åklagaren alltid tillhandahålla eftersom hon har hela målet att fokusera på. Målsägandebiträdet utgör ett komplement vars stöd och råd i vissa fall behövs för att målsäganden ska kunna klara av processen, säger Kerstin Skarp, och tillägger att målsägandebiträdet också har en viktig roll att fylla genom att ta hand om hela skadeståndsprocessen.

Också Göran Nilsson, lagman vid Norrtälje tingsrätt, anser att målsägandebiträdet många gånger är viktigt i processen, inte minst i sexualbrottsmål och när målsäganden är minderårig.

Bidrar till balans i rätten
Advokat Anne-Charlotte Westlund arbetar huvuddelen av sin tid som målsägandebiträde, ofta i stora och komplicerade sexualbrotts- och fridsbrottsmål. Hon känner stort engagemang för uppgiften.

– Jag anser att målsäganden ska ha precis samma rätt som den misstänkte att ha en kvalificerad, juridiskt kunnig och erfaren person vid sin sida under förundersökningen och rättegången, säger hon, och tillägger att det ytterst handlar om balansen i rättsprocessen.

För Anne-Charlotte Westlund är målsägandebiträdets viktigaste uppgift att på olika sätt förbereda sin klient så att hon kan och vågar berätta om vad hon utsatts för. 

Också advokat Sophie Palmgren Paulsson betonar att måls­äganden många gånger behöver stöd för att klara förundersökningen och rättegången.

– Jag biträder en person som oftast aldrig har varit i en rättssal tidigare. Min uppgift är att möjliggöra en bra process för den personen så att hon kan stå ut med en huvudförhandling som kan bli väldigt jobbig. Målsäganden kan ju ha varit med om något väldigt svårt känslomässigt och vara orolig, säger hon.

Advokat Anna Björklund, som liksom Sophie Palmgren Paulsson delar sin tid mellan målsägandebiträdes- och försvararuppdrag, trycker främst på uppgiften att informera målsäganden under förundersökningen och inför huvudförhandlingen.

– Jag ska få målsäganden att förstå hur processen går till, varför vissa frågor ställs och förbereda dem inför huvudförhandlingen, sammanfattar hon, och fortsätter:

– Och föra skadeståndstalan om klienten vill det, men det är ju själva huvudsyftet med uppdraget, att de ska få den delen lätt och smidigt handlagd.

Förväntningarna påverkar
Just kombinationen av information, mänskligt stöd och juridiskt bistånd i skadeståndsfrågan var också syftet med lagen om målsägandebiträde när den kom till. Hur sedan stödet och informationen utformas, och vilken del som tar störst plats och mest tid, det varierar mycket från fall till fall, påpekar advokaterna. Det kan också vara svårt att dra gränsen mellan stöd och information, eftersom en chockad och ledsen målsägande många gånger behöver få informationen flera gånger och i olika sammanhang för att den ska gå fram. Dessutom kan stödet vara en förutsättning för att målsäganden ska orka med en rättegång.

– Jag tror att alla har en styrka, även om de kanske inte själva vet det. Jag kan bidra till att plocka fram den styrkan. Att gå igenom rättegången och känna att man blivit trodd eller i vart fall har fått framföra sin berättelse på ett lugnt, vettigt och sakligt sätt, tror jag är en väldigt viktig del för varje brottsoffer, säger Anne-Charlotte Westlund.

Balansgången mellan mänskligt stöd och kylig juridisk rådgivning är inte alltid enkel eller självklar. Olika målsäganden har olika behov. Dessutom varierar förväntningarna på biträdet högst avsevärt mellan olika personer. Det visar de intervjuer som utredaren Britta Bjelle lät genomföra med måls­ägande som haft biträde inom ramen för sitt utrednings­arbete (se artikeln Förslag om stärkt roll för målsägandebiträdet lagda på is). Några av de intervjuade uttrycker där att de framför allt önskat sig förståelse och någon som lyssnar på dem. Flera personer har blivit besvikna på sina biträden, för att de främst varit inriktade på information och skadeståndsfrågan, medan en annan intervjuperson är nöjd just för att hon fått stöd och ”peppning”. Ytterligare en person upplevde inte alls något behov av mänskligt stöd, och är fullt nöjd med att ha fått hjälp med skadeståndsyrkandet.

För Anna Björklund är det viktigt att klargöra sin roll, som juridiskt biträde och inte terapeut eller vän, för de klienter hon företräder.

– Jag tror att om målsägandebiträdena ska kunna upprätthålla ett gott rykte måste vi värna mer om vår profession, och tänka att ”vi är jurister, vi har viss typ av kunskap som vi kan tillföra. Vi är inte terapeuter”, säger Björklund.

Hon hjälper i stället de brottsoffer som behöver det att få stöd från andra håll, exempelvis inom sjukvården eller socialtjänsten. Dessutom rekommenderar hon ofta sina klienter att ta med en annan stödperson, en vän eller anhörig, till rättegången. På det viset får målsäganden någon att tala med efteråt, som också upplevt hur rättegången går till.

Bidrar i förundersökningen
Vilken roll målsägandebiträdet får beror också på när i processen hon förordnas. I dag är polisen skyldig att informera målsäganden om möjligheten att få biträde när det kan vara aktuellt. Informationen ska sedan gå vidare till åklagare, som underrättar tingsrätten.

Trots att reglerna hela tiden varit desamma visade en undersökning gjord av Brottsförebyggande rådet, Brå, 2009 att målsägandebiträden fortfarande ofta förordnades sent i processen, ofta inför huvudförhandlingen. Kvinnliga målsägande tycktes i genomsnitt få biträde tidigare än män.

Anne-Charlotte Westlund känner igen bilden från tidigare, men anser att polis och åklagare i dag är mycket bättre på att förordna biträden i tid. De första åren efter lagens tillkomst var det dock inte ovanligt att hon fick sina förordnanden bara någon dag före huvudförhandlingen:

– Vad kunde man göra då, mer än att tillhandahålla näsdukar och sitta och stötta under förhandlingen? Det var ju barockt, man hade ju oftast ingen möjlighet att förbereda sin klient eller rätta till eventuella juridiska felaktigheter, säger hon.

Fortfarande händer det att förordnandet kommer sent. Och det kan få allvarliga konsekvenser, påpekar Westlund. Det kan hända att målsäganden inte alls fått fram hela sin berättelse i förhören, men att den sedan kommer fram strax före rättegången i mötet med målsägandebiträdet.

– Om målsägande i tingsrätten berättar en i väsentliga avseenden annan berättelse kan det bli rena katastrofen, sammanfattar hon.

”Katastrofen” kan vara att åklagaren eller försvararen anmäler hinder på grund av de nya uppgifterna, och att hela rättegången måste tas om, eller att målsäganden helt enkelt inte blir trodd.

Också Sophie Palmgren Paulsson betonar vikten av att komma in tidigt i förundersökningen. Förhören blir ofta bättre när hon kan förklara för klienten vad som händer.

Palmgren Paulsson har också erfarenheten av att hon som målsägandebiträde bidragit till att brott får en ny rubricering. Det som från början betraktades som en enstaka misshandel kan förvandlas till kvinnofridsbrott, när måls­ägandens berättelse om ständigt våld och förtryck kommer fram.

– Vissa erfarna poliser kan det här, men inte andra. Då har man en uppgift som målsägandebiträde att snappa upp nyanserna i kvinnans berättelse, fastslår hon.

Att målsägandebiträden förordnas tidigt kan alltså bidra till bättre kvalitet på förundersökningen, anser advokaterna. Lagmannen Göran Nilsson och vice riksåklagaren Kerstin Skarp håller med när det gäller allvarliga vålds- och sexualbrott. Men i mindre allvarliga brott är det inte alls någon självklarhet att målsägandebiträdet ska vara med från början, menar Göran Nilsson.

– Är det ett våldsbrott rent allmänt tycker jag att förordnandet mycket väl kan komma in i samband med åtal. Ofta får ju faktiskt inte den tilltalade försvarsadvokat förrän åtal väcks, påpekar han.

Taxor missgynnar skicklighet
Att målsägandebiträdena numera kommer in tidigare i processen är naturligtvis en viktig orsak till att kostnaderna för målsägandebiträden hela tiden ökat sedan lagen kom till.

För ökat har de gjort. År 1998 fick advokater och biträdande jurister 47 miljoner ur statsbudgeten i ersättning. Tio år senare, 2008, hade siffran mer än tredubblats, till 169 miljoner kronor. Enligt Brå utgjorde kostnaderna för målsägandebiträden i de mål där sådana fanns tre fjärdedelar av kostnaden för för­svars­­advokater.

Tidigare förordnande, mer information från polisen och ökad kännedom om rätten till målsägandebiträde är förmodligen bidragande faktorer till att kostnaderna dragit iväg. Kostnadsökningarna förklaras också av att rätten till målsägandebiträde under 1990-talet flera gånger utvidgades till fler grupper, och av stora satsningar på polisen, med fler uppklarade brott som följd.

Inget talar i dag för lägre kostnader framöver. Snarare tvärtom. Fortfarande 2008 hade bara 40 procent av de kvinnor som utsatts för våldtäkt målsägandebiträden, enligt Brå:s studie. I och med att målsägandebiträdet blir en mer känd rättighet och attsträvan efter att få fler misshandlade och våldtagna kvinnor att anmäla brott de utsatts för, räknar åtminstone Brå med en fortsatt ökning inom den närmaste framtiden.

År 2002 gjordes ett försök att bromsa kostnadsökningen, genom ett system med fasta taxor för mindre målsägandebiträdesuppdrag. Ersättning enligt taxa ska utgå i brottmål med en tilltalad och en målsägande med målsägandebiträde, där målsägandebiträdet varit närvarande under högst 3 timmars och 45 minuters förhandling.

Tanken med taxereformen var att majoriteten av uppdragen skulle ersättas enligt taxa. I själva verket var det bara 30 procent som gjorde det när Brå undersökte ersättningen till målsägandebiträden år 2007–2008.

Taxorna har också flera problem. Bland annat riskerar de, enligt Anne-Charlotte Westlund, att missgynna den som gör ett gott förarbete. Om målsäganden är väl förberedd blir huvudförhandlingen nämligen många gånger mer effektiv. Biträdet får då ersättning enligt taxa, som dock bara utgår från förhandlingens längd, inte från förberedelserna.

Sophie Palmgren Paulsson pekar på en annan brist i taxesystemet.

– Man kan inte få ersättning för att hjälpa till med att få skadestånd utbetalt eftersom det inte omfattas av uppdraget som målsägandebiträde, säger hon.

Även lagmannen Göran Nilsson tycker att taxorna har inneboende problem.

– Taxesystemet missgynnar en skicklig, effektiv advokat, som ser det väsentliga i processen, och som har förmåga att hantera juridiska processuella frågor på ett rationellt och bra sätt, så att det går problemfritt, säger han.

Tröst för tusen kronor i timmen
Taxesystemet tycks alltså inte ha bidragit till några större besparingar, kanske på grund av dess brister. Regeringen har också på andra sätt försökt minska kostnaderna för måls­ägandebiträden. När man år 2005 tillsatte en utredning om målsägandebiträdets roll i rättsprocessen var uppdraget bland annat att se över om det gick att avgränsa biträdenas uppdrag, och skapa ett mer renodlat juridiskt uppdrag, medan stödet kunde lämnas till andra aktörer. Utredningen fann dock att det inte gick att göra en sådan avgränsning.

Men även Brå har senare varit inne på om man inte behöver begränsa det som kallas målsägandebiträdenas kurativa uppgifter.

Lagmannen Göran Nilsson delar uppfattningen att måls­ägandebiträdena ska ha fokus på just juridiken. Det kurativa inslaget beskriver han som att trösta och stötta.

– Det är frågan om man ska ha någon som kostar över tusen kronor i timmen för att sköta den uppgiften. Det tycker jag kanske mer hör hemma hos socialtjänsten. De är ju mera proffs på det också, säger han.

Advokaten Anna Björklund delar hans uppfattning. Inget säger att advokater och vice jurister är särskilt lämpade för att ge tröst och psykologiskt stöd, anser hon.

Anne-Charlotte Westlund ifrågasätter dock hela uppdelningen i stöd och juridisk hjälp.

– Syftet med lagstiftningen är ju att målsägandena ska få information och stöd, och att det ska ges utifrån korrekt juridiskt kunnande och på ett pedagogiskt sätt, så att målsäganden kan ta till sig informationen, säger hon.

Det är, menar Westlund, viktigt för processen att en person står för både information och juridisk hjälp. Risken är annars att målsäganden får många, motstridiga och rent felaktiga råd av personer som vill hjälpa, men saknar juridisk kompetens.

Förordnas lättvindigt
De stigande kostnaderna för målsägandebiträden har emellanåt fått röster i rättsväsendet att höjas för en mer restriktiv tillämpning av lagen i vissa fall, särskilt vid brott som inte upplevs som så kränkande för offret. En av dem som uttalat sig är Göran Nilsson. Han betonar att målsägandebiträden fyller en mycket viktig funktion i många mål, men:

– Jag anser att rätten ibland förordnar biträden lite lättvindigt när det inte finns någon absolut rätt att få målsägandebiträde. Där tycker jag att domstolarna ska vara lite mer återhållsamma än vi kanske är ibland, säger han, och exemplifierar med hot- och våldsbrott där det inte finns en relation mellan offer och förövare.

Han ställer sig också frågande till målsägandebiträdenas roll i mål där målsäganden inte vill medverka efter att åtal har väckts.

– Det innebär att målsägandebiträdet inte för någon skadeståndstalan och att målsäganden inte biträder åtalet. Enligt det processuella regelsystemet medför det att målsägande­biträdet egentligen inte har rätt att ställa frågor heller. I det läget borde man entlediga målsägandebiträdet, säger Nilsson, som tycker att advokaten eller juristen själv borde begära att bli entledigad i dessa ärenden.

Även Kerstin Skarp ser en fara i att målsägandebiträden förordnas alltför slentrianmässigt. Risken är att kostnaderna ökar så mycket att hela systemet ifrågasätts, anser hon. Därför borde åklagarna vara mer tydliga i de tveksamma fallen, anser hon.

– Åklagaren är skyldig att skicka in en ansökan om hon tycker att det behövs ett målsägandebiträde, eller om det har efterfrågats. Men åklagaren kan ändå vara tydlig med sin åsikt om det behövs eller inte. På det viset får domstolen en vink om vad åklagaren tycker, säger hon.

– Domarna sitter i rättssalarna hela dagarna och möter inte måls­äganden som är orolig och gråter. Ibland har de ett ganska kliniskt sätt att se saker och ting, fastslår advokat Sophie Palmgren Paulsson.

Hon tycker inte att man utifrån kan bedöma vilka brott som är kränkande eller inte.

– Vissa brott är enkla, men det kan ändå vara skrämmande att vara i en rättssal, säger hon.

Palmgren Paulson pekar också på den tilltagande oviljan från många målsägande att vittna och att målsägandebiträdet då har en viktig uppgift i att förklara hur det fungerar så att målsäganden känner sig trygg.

Anne-Charlotte Westlund tycker att hela diskussionen om kostnadsökningarna är missriktad, och att lagstiftaren egentligen borde vara nöjd.

– Ja visst, det kostar pengar. Det beror ju på att systemet börjar fungera. Målsäganden får i större utsträckning måls­ägandebiträde och inom rätt tid. Tiden kostar pengar, och då blir det dyrare, säger hon, och tillägger att domstolen har ansvaret för att granska kostnadsräkningarna så att de är rimliga i det enskilda fallet.

 

Lagen om målsägandebiträden
Lagen om målsägandebiträden trädde i kraft år 1988. Enligt lagen är målsägandebiträdets uppgift att stödja brottsoffer som utsatts för grövre och kränkande brott under hela rättsprocessen, både juridiskt och mer mänskligt.

Lagen om målsägandebiträde är könsneutral, men fokus i lagstiftningsarbetet har hela tiden varit på kvinnor som utsätts för våld och sexuella övergrepp av män. En mycket stor del av dem som får målsägandebiträde är också kvinnor, medan förövarna nästan alltid är män, ofta män som offren haft en tidigare relation till.

När förundersökning inletts ska ett målsägandebiträde enligt lagen förordnas i följande mål:

  • Sexualbrott (brott enligt 6 kap. brottsbalken) ”om det inte är uppenbart att måls­äganden saknar behov av sådant biträde”.
  • Våldsbrott, fridsbrott och frihetsbrott (brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken) som kan leda till fängelsestraff, eller försök, förberedelse eller stämpling för dessa brott, ”om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde”.
  • Andra brott som kan leda till fängelse , ”om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att måls­äganden har behov av sådant biträde”.

Till målsägandebiträden förordnas huvudsakligen advokater och biträdande jurister vid advokatbyråer.

 

Lagen i praktiken
Under perioden 1 juli 2007 till 30 juni 2008 fick nära 14 000 målsägande biträde enligt lagen.

Brotten: De vanligaste huvudbrotten där man förordnat målsägandebiträde var misshandel (34 procent), våldtäkt och grov våldtäkt (11 procent), grov misshandel (9 procent) och grov kvinnofridskränkning (8 procent).

Förövarna: 94 procent av gärningsmännen var män. I fall med kvinnliga brottsoffer hade förövaren och offret nästan alltid en tidigare relation före brottet (80 procent). För de manliga brottsoffren var motsvarande siffra 45 procent.

Offren: Två tredjedelar av dem som fick målsägandebiträde var kvinnor, en tredjedel män. En tredjedel av brottsoffren var under 18 år. 

Totala kostnader för målsägandebiträden 1998–2008

År      Kostnad miljoner kr
1998 47
2000 73
2005 119
2006 133
2007 144
2008 169

  

Historik
Lagen om målsägandebiträde kom till 1988, vilket gör målsägandebiträdet till en ganska ny aktör i rättsväsendet. Redan under 1970-talet pekade Sexualbrottsutredningen och Sexualbrottskommittén på behovet av ett juridiskt biträde till brottsoffer. Men Sexualbrottskommittén ansåg i sitt slutbetänkande 1981 att brottsoffrens stödbehov kunde tillgodoses bättre av sjukvården och socialtjänsten.

I Danmark och Norge infördes en rätt till juridiskt biträde för målsägande i vissa brott redan 1980 respektive 1981. I Sverige togs frågan åter upp av Rättshjälpskommittén, som uppmärksammade att många kvinnor valde att ta tillbaka sina anmälningar om sexualbrott för att de inte orkade ta sig igenom rättsprocessen. I sitt slutbetänkande 1986 föreslog kommittén därför att personer som utsatts för grova sexualbrott skulle få rätt till egna juridiska biträden – måls­ägandebiträden. Remissinstanserna var positiva till idén, men många pekade på att även andra brottsoffer, inte minst våldsutsatta kvinnor, kunde behöva juridiskt stöd.

Regeringen tog fasta på remissvaren. Lagen om målsägandebiträde kom till 1988 och omfattade då rätten till målsägandebiträde vid grova sexualbrott, samt rätt till målsägandebiträde vid andra sexualbrott, rån, grovt rån liksom freds- och frihetsbrott under vissa förutsättningar (bland annat att brotten inneburit en svår kränkning av offret).

Redan 1991 utvidgades lagen för första gången till att omfatta alla sexualbrott. För övriga brott sänktes ribban för att få biträde, genom att formuleringen att det ska finnas ett särskilt starkt behov av biträde ändrades till att det ska finnas ett behov av biträde.

Brottsoffren fortsatte att vara politiskt högt prioriterade, och 1994 ändrades lagen ännu en gång till att omfatta alla brott i brottsbalken med fängelse i straffskalan, under förutsättningen att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde.

2001 kom den tredje utvidgningen av lagen om målsägandebiträde. Nu kom den att omfatta även brott utanför brottsbalken med fängelse i straffskalan. Ett viktigt syfte var att fånga upp även överträdelser av besöksförbud.

Källor
Målsägande­biträde. En beskrivning av lagens tillämpning, Brå-rapport 2009:4
Målsägandebiträdet. Ett aktivt stöd i rättsprocessen, SOU 2007:6
Utgiftsutvecklingen för rättsliga biträden, Domstolsverkets rapportserie 2009:5

Annons
Annons