search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Stå upp för det fria ordet

Medier kan avstå från att publicera. Men det har man inte gjort. I stället tycks man plötsligt inte vilja ta ansvar för sina egna publiceringar, skriver Anne Ramberg.

Märkesåret 2010 avslutades med en händelse av stor betydelse för mediefriheten. Jag tänker på Wikileaks omfattande avslöjanden av konfidentiell information. Händelserna kring Wikileaks berör centrala frågor i vår demokrati, nämligen det fria ordet. Vi har vant oss vid att ta det för givet. Sverige har som bekant en generös tryck- och yttrandefrihet. Vi har varit befriade från krig och lever i den ibland aningslösa föreställningen om det goda samhället. Dessvärre är inte samhällets makthavare alltid goda. Det är då viktigt att transparensen i informationsflödet är tillräcklig för att vi ska kunna avslöja när statens och andra samhällets makthavare missbrukar sin makt.

I Sverige har vi sedan gammalt en närmast unik offentlighetsprincip som bland annat innebär att allmänna handlingar som huvudregel är offentliga. Så är det inte i flertalet andra länder. Därför är Wikileaks avslöjanden ofta angelägna även när de innebär intrång i makthavarnas förtroliga kommunikationer. Vi bör i det sammanhanget komma ihåg att vår tryck- och yttrandefrihetslagstiftning vilar på meddelarskyddet och förbudet mot att spåra läckor. Den bakomliggande tanken är just att det ska finnas utrymme att granska maktutövningen. Detta förutsätter att informatören garanteras anonymitet.

Ansvaret för vad som publiceras är dock inte källans. Det är den som överväger publicering som ytterst har att avgöra om intresset av offentliggörande är starkare än intresset av bevarad konfidentialitet. Det gäller givetvis även när Wikileaks lämnar information till nyhetsmedier.
I gränslandet mellan att ”publish and be damned” och censur ställs journalister och tidningsutgivare dagligen inför svåra dilemman. Delar av innehållet i Wikileaks avslöjanden är säkert av sådan karaktär att sekretessintresset kan överväga. Det är likväl svårt att begripa varför så många nyhetsmedier är starkt kritiska till Wikileaks och därtill ger Wikileaks skulden för de övertramp som påstås ha skett i samband med publiceringarna. Det kan aldrig vara källans ansvar. Publiceringsansvaret måste alltid åvila publicisten.

Medier kan avstå från att publicera. Men det har man inte gjort. I stället tycks man plötsligt inte vilja ta ansvar för sina egna publiceringar. Man kräver till och med transparens i det att man önskar få tillgång till Wikileaks källor. Detta förhållningssätt är förvånande. Ty det innebär att man vill tumma på grundvalen för hela vår tryckfrihet. Om man, synbarligen under tryck från starka krafter, är beredd att sälja ut Wikileaks och dess källor är det svårt att förstå på vilken grund traditionella medier i andra sammanhang med trovärdighet ska kunna kräva upprätthållande av källskyddet.

Det är lätt att hålla med dem som hävdar att Wikileaks utgör ett hot mot den etablerade pressen och andra medier. Wikileaks tydliggör nämligen hur traditionella medier har svårt att klara sin granskningsuppgift i cybersamhället. Människor som arbetar för Wikileaks gör det ideellt. De verkar på en virtuell världsplattform utan tydliga gränser och med en spridningspotential via internet som är ofantlig. Medarbetarna är svåra att identifiera och därför svåra att påverka. Makthavarna saknar därmed de påverkansmedel mot mediesamhället som man normalt har, till exempel i form av informellt inflytande över medierna.

Ingen har lyckats beslå Wikileaks med felaktigheter i det man rapporterat. Tvärtom gör Wikileaks precis det som journalister ska göra. De avslöjar hur makten agerar och vilka prioriteringar som görs och vilka värderingar makthavare har. Det hjälper oss att förstå politiska sammanhang och därigenom också bedöma den politiska maktens utövande. Jag är övertygad om att den stora faran inte ligger i de eventuella avslöjanden med anknytning till Afghanistan, som initialt publicerades av Wikileaks, utan i de krafter som kan sättas i spel på grund av det hot mot makthavare som Wikileaks avslöjanden utgör. Vi har redan sett initiativ att begränsa kommunikationer på internet och att stänga webbsidor. Det är detta som utgör det största hotet mot det fria ordet och det öppna samhället. Inte eventuellt pressetiskt eller tryckfrihetsrättsligt felaktiga publiceringar.

I försöken att stoppa Julian Assange och Wikileaks har det amerikanska justitiedepartementet redan i december utverkat en domstolsorder på att Twitter från och med den 1 november 2009 fram till nu ska åläggas att lämna ut i princip all information rörande Assange och fem andra namngivna personer med anknytning till Wikileaks, däribland en isländsk parlamentsledamot Birgitta Jónsdóttir.

De efterfrågade uppgifterna avser namn, adresser, kontoinformation, kreditkortsuppgifter, telefonnummer, nätverksadresser, kontakter, uppgifter om när och hur länge kontakterna varat, hur mycket data som skickats liksom IP-adresserna till avsändare och mottagare. Twitter fick tre dagar på sig att svara. Domstolen fann att de efterfrågade uppgifterna är relevanta för den pågående brottsutredningen mot bland andra Assange. Domstolsordern var ursprungligen hemlig och Twitter förbjöds även att underrätta de personer om vilka uppgifter efterfrågades. Efter att Twitter klagat på detta hävdes hemligstämpeln.

Det är emellertid inte bara de sex namngivna personernas kontakter med varandra som kommer att förmedlas till den amerikanska staten, utan även alla meddelanden till de 637 000 personer som följer de anklagade personerna på Twitter. Alla vi som mottagit ett Twittermeddelande från någon av dem förs således upp på en lista med angivande bland annat av när meddelandet sänts, hur stort det var och våra IP-nummer. Är det så här datalagringsdirektivet kommer att tillämpas i Europa månne? Man ställer sig ju också frågan om Google och Facebook mottagit motsvarande förfrågningar och vad de i så fall har gjort. Mången skulle säkert vilja få svar på den saken. Det vore en uppgift för den grävande journalistiken.

Man kan notera att det amerikanska justitiedepartementet också begärt information om producenterna av den filmsekvens där en amerikansk Apachehelikopter mördar ett antal oskyldiga civila inklusive två journalister från Reuters i Bagdad. Personer med anknytning till Wikileaks har även blivit utsatta för förhör och deras datorer har genomsökts vid inresa till USA. Visa och Mastercard har stoppat all förmedling av pengar till Wikileaks. Ett flertal USA-baserade företag som Amazon.Com Inc och eBay Incs Pay Pal klippte alla band till Wikileaks, tydligtvis efter hårda påtryckningar från den amerikanska staten. Supermaktens verktygslåda är innehållsrik. President Obama gick faktiskt till val på att öka transparensen och att skydda whistleblowers. Vad är Assange om inte en whistleblower? Han och hans källor förtjänar samma skydd som de som gjorde det möjligt för medieikonen Bob Woodward att publicera artiklarna om Richard Nixons olagliga avlyssning i Watergatehärvan. Det hade varit mer klädsamt om makthavarna hade ägnat mer kraft åt att sanktionera de brott som nu avslöjats än att jaga whistleblowers. Då skulle Wikileaks inte längre utgöra något hot varken mot den politiska makten eller mot traditionella medier. Då kommer avslöjandena i stället att fylla en viktig samhällsfunktion.

Rättsstaten ställs inför svåra utmaningar när olika, ibland motstridiga, rättigheter ska upprätthållas. Den europeiska lagstiftningen som förbjuder förhärligande av terrorism och terrorister är ett av många exempel på en (legitim?) inskränkning i yttrandefriheten, som bara för några år sedan varit otänkbar. Det pågår även ett arbete med att ta fram en ny så kallad europeisk utredningsorder som ska underlätta bevisinhämtning vid utredning av misstanke om brott. Utländsk åklagare ska kunna beordra utredningsåtgärder i Sverige innefattande bland annat utnyttjande av hemliga tvångsmedel. Svensk polis kan komma att tvingas utreda om en polsk medborgare gjort abort i Sverige! Eller, vidta tvångsmedel mot någon som misstänks vara med i en så kallad kriminell organisation, något som ännu inte är brottsligt här, eller, varför inte, utredningsåtgärder mot en tidningsredaktion för att avslöja en läcka? Frågor om rättssäkerhet och skydd för den enskildes grundläggande rättigheter, inklusive processuella rättigheter för den som utsätts för åtgärden, lyser med sin frånvaro. Man kan därför på goda grunder befara allvarliga konflikter med det svenska grundlagsskyddet, särskilt när det gäller vår press- och yttrandefrihet. Problem kan även komma att uppstå beträffande advokaters tystnadsplikt. Här bär journalister och advokater ett gemensamt ansvar att, innan det är för sent, påverka våra svenska politiker och granska deras ibland överdrivna strävan att vara EU och USA till lags.

Sedan maj månad sitter den som misstänks för att ha läckt den hemliga informationen i den amerikanska diplomatposten, Bradley Manning, isolerad i avvaktan på rättegång. Assange har av vicepresidenten Joe Biden, liksom av Sarah Palin, på fullt allvar kallats terrorist. Vissa politiker har till och med föreslagit att han ska hängas eller skjutas. I ljuset av detta förstår jag om Julian Assange känner oro över möjligheten att han blir utlämnad till USA. Det känns förtröstansfullt att – för det fall han överlämnas till Sverige – bifall till en begäran från USA om utlämning, utöver Storbritanniens medgivande, förutsätter att Högsta domstolen finner det vara lagligt. Skulle så vara fallet har regeringen den yttersta möjligheten att vägra utlämning. Låt oss hoppas att, om situationen skulle uppstå, Sveriges regering har kurage nog att stå upp för det fria ordet också när storebror USA kallar.

anne.ramberg@advokatsamfundet.se

Annons
Annons