search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Tortyr – ett svek mot rättssamhället

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg förfäras av det amerikanska justitiedepartementets tortyrinstruktioner till CIA.

Alla samhällen har en rättslig tradition som ligger till grund för deras författning, lagstiftning och rättstillämpning. En stark yttrandefrihet är kanske den förnämsta bekräftelsen på ett fungerande demokratiskt samhälle. Sverige och USA är båda goda exempel härpå. Vi har båda en lång demokratisk tradition. Det finns dock skillnader. Det gäller bland annat tjockleken på den rättsstatliga fernissan. Dessbättre är det i Sverige helt otänkbart att justitiedepartementet på uppdrag av statsministern upprättar promemorior med noggranna anvisningar till Säpo om hur, vid förhör med fångar, tortyr ska bedrivas för att ge optimalt resultat. Med förfäran kan dock konstateras att detta är möjligt i världens ledande demokrati.

Jag har nyligen kommit hem från Kanada och International Bar Associations (IBA) årliga sammankomst. Varje år avslutas de veckolånga årsmötena med ett ”Rule of Law Symposium”. Så också detta år. Jag ansvarade i år för detta seminarium, som handlade om rättssäkerheten i Kanada och USA. Inbjudna deltagare var ordföranden i Kanadas högsta domstol Beverley McLachlin och advokaten John B. Bellinger, tidigare högt uppsatt juridisk rådgivare åt Condoleeza Rice och George Bush. Av naturliga skäl kom mycket att handla om USA:s och Kanadas förhållningssätt till rättsstatliga frågor rörande terroristbekämpning med anledning av händelserna den 11 september 2001.

John Bellinger åtnjuter stor respekt och anses vara en av de främsta och mest omdömesgilla juridiska medarbetarna till den förre presidenten. I sitt anförande uppehöll han sig vid det faktum att president Obama, trots sina vallöften, ännu inte förmått stänga Guantánamo-fängelset och heller inte i övrigt förmått ändra inriktning när det gäller övervakning och kampen mot terrorn. Detta torde vara en väsentligen riktig iakttagelse som också med rätta renderat Obama mycken kritik. Men vad Bellinger inte sa, var att Obama faktiskt har stängt de så kallade ”black sites”, det vill säga de hemliga amerikanska fängelserna runt om på jorden och att han har förbjudit den tortyr som tillämpades under Bush-administrationen.

På min fråga till Bellinger om han kände till att noggranna instruktioner om tortyr utfärdats av justitiedepartementet svarade han jakande. Bellinger anförde att han minsann skrivit en hemlig promemoria där han kritiserat tortyren och hävdat att den inte var förenlig med ”the rule of law”. Han framhöll vidare att tortyrverksamheten i verkligheten bara hade pågått i två år och att den därefter upphört. Och detta kan ju låta trösterikt. Men ändå inte. Ty för den som tagit del av tortyrinstruktionen blir den brutala verkligheten plötsligt mycket konkret. Och helt förfärande. Betrakta följande.

Ett av de mycket omfattande och detaljrika dokument som upprättats av justitiedepartementets jurister innehåller instruktioner till CIA om hur man skulle förfara vid förhör med så kallade HVD (High Value Detainees, särskilt viktiga fångar) vilka tagits till fånga av den amerikanska krigsmakten eller som helt sonika överlämnats till CIA av annat lands regering. Sveriges utlämnande av två asylsökande egyptier till CIA är ett mycket obehagligt exempel på sådant brott mot internationell rätt.

Tortyrinstruktionen är upprättad av jurister på det amerikanska justitiedepartementet. I dokumentet, vars rubrik anger att det är fråga om ”CIA’s Combined Use of Interrogation Techniques” redogörs i detalj för hur man ska uppnå målen med tortyren och vilka tortyrmetoder som bör väljas. Effektiv förhörsmetod bygger på att den tillfångatagne utsätts för såväl fysisk som psykisk press, kan man läsa i instruktionerna, som bland annat innehåller följande anvisningar:

Efter tillfångatagandet flygs fången till ett hemligt fängelse. Han förses med fängsel och betas möjligheten att se eller höra under flygningen. Vid ankomsten rakas han. Vid det första förhöret föreslås att, om den tillfångatagne inte samarbetar, han ska utsättas för starkt ljus och höga ljudnivåer (dock inte mer än 79 decibel). Förhörsledarna bär masker som avses avskära fången från mänsklig kontakt. Han kläs av naken. Han förhindras att sova. (Detta får dock inte pågå under en längre period än 70–120 timmar, utom för de mest motståndskraftiga. Där kan det tillåtas i upp till 180 timmar.) Under förhören bär fången blöjor. Matintaget manipuleras. I det tillståndet börjar örfilar, fasthållning av huvud, i kombination med skendränkning (så kallad water dousing). Som ytterligare finesser anges ”stress positions” och ”wallstanding”. Som en höjdpunkt föreslås instoppning av fången i lådor, så små att klaustrofobisk känsla uppstår. Efter trettio dagars ihållande förhör under tortyr ska formerna emellertid omprövas.

Dokumentet finns att läsa på Advokatsamfundets hemsida. Jag hoppas att alla gör det.

Läsaren av det nu skildrade dokumentet ställer sig naturligen frågan hur det är möjligt att ett sådant dokument kan framställas inom justitiedepartementet i det land som för efterkrigsgenerationen betraktades som världens ledande demokrati. Det är gott och väl att, som John Bellinger gjorde, framhålla att instruktionen upphävdes efter cirka två år. Men den viktigare frågan är hur dokumentet över huvud taget kunde komma till. Dessvärre måste man återigen konstatera att den rättsstatliga polityren är tunn. Detta är högst alarmerande. Ty det innebär att liknande metoder, i total strid med internationella konventioner om staters uppträdande, mycket väl kan komma att införas i framtiden. Och det även i länder som i övrigt betraktas som väl ansedda demokratier.

Och som ett påbröd på eländet måste konstateras att de personer som var ansvariga för misären inte ens i efterhand blir föremål för någon form av utredning eller påföljd. Tvärtom. De två tjänstemän som författade den ovan omnämnda tortyrinstruktionen har numera lämnat politikens korridorer och upprätthåller som tack för sina insatser tjänster som domare respektive universitetsprofessor. De svenska politiker och tjänstemän inom Säpo som medverkade vid överlämnandet av egyptierna har inte heller ställts till ansvar. Så borde det inte vara.

Sensmoralen av den sorgliga tortyrinstruktionen är att vi ständigt och i alla samhällen måste vara på vår vakt. Det kan gälla till synes oskyldiga inslag såsom ”masstopsning” av medborgarna i samhällen som bedriver mördarjakt. Men det kan även handla om mer eller mindre uppenbar förföljelse av personer som repressiva krafter upplever som obekväma eller farliga. Jag har för egen del mina misstankar beträffande anklagelserna mot Julian Assange och Wikileaks.

Manfred Nowak, FN:s specielle rapportör om tortyr, fastslog häromdagen att underlåtenheten att utreda USA:s medverkan till tortyr strider mot internationell rätt. Att tortyr är förbjudet följer av FN:s tortyrkonvention. Det åligger varje stat att utreda misstankar om tortyr. Amerikanska soldater som misstänks för brott mot de mänskliga rättigheterna ska ställas inför rätta i nationella amerikanska domstolar. Det är ju vidare uppseendeväckande att USA, i likhet med Irak och Israel, inte ratificerat ICC-konventionen eftersom man inte vill riskera att egna soldater ställs inför rätta anklagade för krigsförbrytelser i en internationell domstol. De så kallade krigsdagböckerna från Irak visar hur amerikanarna överlämnat fångar till irakierna för att torteras. När den amerikanska militären på plats i Irak efterlyste råd hur man skulle förhålla sig till behandlingen av fångarna fick man beskedet från Pentagon att man skulle rapportera allt, men aldrig ingripa. Så blev det också. Detta är alarmerande. Därför är det viktigt att det finns modiga journalister som Bob Woodward och Carl Bernstein, Jan Guillou och Peter Bratt, Wikileaks grundare Julian Assange liksom mindre kända personer som medvetet riskerat att hamna i fängelse för att de avslöjat allvarliga sprickor i rättssamhällets fasad. Dessa vakthundar utgör en viktig del i demokratin. Jag har ofta haft anledning att framhålla att också alla jurister har ett särskilt ansvar att vårda och försvara rättssamhället. Det gäller för åklagare, domare, jurister på universitet, rådgivare till lagstiftaren, liksom för advokater. I ljuset av en förfärande verklighet finns anledning att ständigt påminna om den saken.

Anne Ramberg