search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

För pressetik i tiden

Hur TV4, SVT, radio och särskilt Expressen valt att genom sina publiceringar okritiskt göra sig till marknadsförare av en i alla hänseenden urusel bok förtjänar att diskuteras, skriver Anne Ramberg.

Riksdagen har i stor enighet, med undantag endast för Sverigedemokraterna, som inte tycker om att Sverige är ett mångkulturellt samhälle, antagit en ny grundlag. Vår regeringsform har därigenom genomgått väsentliga förbättringar. Fri- och rättighetsskyddet har stärkts. Integriteten har äntligen fått en mer framskjuten plats. Domstolarnas ställning har, sent omsider, också förstärkts. Uppenbarhetsrekvisitet har i princip tagits bort. För första gången skrivs också barnens rätt in i grundlagen.

Samtidigt har förre justitiekanslern Göran Lambertz lagt fram ett debattbetänkande med tre olika förslag till en ny teknikneutral tryck- och yttrandefrihetsgrundlag. Om detta skriver utredningens sekreterare, Nils Funcke, på annat ställe på denna webbplats. Det finns många problem att lösa. Ett är hur den svenska tryck- och yttrandefriheten förhåller sig till EU-rätten och Europakonventionen. Men den kanske största utmaningen torde enligt Nils Funcke vara att finna en godtagbar balans utanför det grundlagsskyddade området. Jag delar den uppfattningen.

I gränslandet mellan tryckfrihet och pressetik uppkommer till följd av bland annat teknikutvecklingen och internet nya företeelser, som, om de missbrukas, kan leda till att lagstiftaren inskränker vår generösa pressfrihet. Att tryckfriheten missbrukas av läckande poliser, oseriösa medier och andra ansvarslösa aktörer är förstås ett problem. Jag har skrivit om detta många gånger därför att detta är en så central fråga i en demokratisk rättsstat. Som tidigare ledamot av Pressens Opinionsnämnd, PON, har jag lärt mig förstå och respektera den svenska pressen. Jag har länge tyckt att den svenska pressen som huvudregel har haft en ansvarsfull hållning inför den publicistiska uppgiften att förmedla nyheter och att granska makten. I jämförelse med övriga Europa har svenska medier närmast varit ett föredöme. Det är därför med viss oro jag tycker mig kunna notera att någonting nu håller på att hända med mediernas integritet.

Pressens självsanering har fungerat väl genom PO:s och PON:s insatser. Men också pressetikens spelplan påverkas av samhällets förändringar. En viktig påverkansfaktor utgörs av internet. I dagarna har Pressens samarbetsnämnd presenterat ett förslag till ändrade regler för PO och PON. Förslaget innebär en utvidgning av tillämpningsområdet för det pressetiska regelverket till att, utöver dem som är medlemmar av Tidningsutgivarna eller Sveriges tidskrifter, omfatta alla som har utgivningsbevis enligt YGL och alla som frivilligt ansluter sig till det pressetiska regelverket. Det är ett nödvändigt och mycket bra förslag.

Konflikten mellan att, å ena sidan, värna tryck- och yttrandefriheten och, å andra sidan, skydda den grundlagsskyddade och av Europakonventionen omhuldade principen om individens rätt till personlig integritet, har i dagarna fått förnyad aktualitet.

Jag tänker givetvis på boken om vår statschef och på den efterföljande mediala behandlingen av detta alster. För den som läst boken framstår det som klart att denna rätt usla publikation inte förtjänar den uppmärksamhet som den, på oklara grunder, rönt. Man kan givetvis diskutera det moraliskt försvarbara att i bokform på grundval av den sämsta sortens skvaller och med en teknik som i allt väsentligt bygger på ”guilt by association” publicera rykten och svepande utsagor av dömda brottslingar och bedagade skönheter. Men det är inte särskilt relevant. Självklart ska tryckfriheten också omfatta utsagor som är osakliga, intellektuellt torftiga eller präglade av riktigt dålig smak.

Pressetik är inte heller liktydigt med god smak och ska så inte heller vara. Men pressetik handlar inte bara om vad man skriver. Det handlar lika mycket om vad medierna väljer att inte skriva och om dolda agendor, och om aningslösa journalister som utan kritisk granskning vidarebefordrar obekräftade uppgifter.

Man kan förvisso ha olika uppfattningar om ett lands statsskick.

Man må givetvis även ha synpunkter på kungens val av engagemang, att fokus på de frågor som lyfts är fel eller att monarkens sätt att informera sig borde utformas på ett annat sätt. Om man till exempel anser att kungens sedan lång tid mycket starka engagemang i miljöfrågor eller drottningens stora insatser för barn, liksom kronprinsessans och hennes systers initiativ för sjuka och handikappade barn är olämpliga kan man givetvis angripa detta. Några sådana synpunkter har jag emellertid aldrig sett.

Att det utges skräplitteratur och skandaljournalistik kan man inte göra något åt. Man kan bara avstå från att köpa den. Men hur TV4, SVT, radio och särskilt Expressen valt att genom sina publiceringar okritiskt göra sig till marknadsförare av en i alla hänseenden urusel bok förtjänar ändå att diskuteras. Hur är det till exempel möjligt att TV4 i sin marknadsföring av boken som sanningsvittne inbjuder en man vars ”claim to fame” tycks grunda sig på att han dömts för bland annat förberedelse till utpressning. Kanalens tittarsiffror behöver säkert förbättras. Likaså kvällstidningens försäljningssiffror. Men, är det detta som (seriös) tv och dagstidningar med ambitioner ska ägna sig åt?

Den grundläggande principen i de pressetiska reglerna är kravet på en ansvarsfull hållning inför den publicistiska uppgiften. Man ska inför en publicering göra en avvägning mellan allmänintresset och den skada som en publicering kan förorsaka. Mig synes dock att vissa medier medvetet missuppfattat vad som menas med allmänintresse. Det avser inte någon allmänhetens rätt att ta del av spekulationer och löst skvaller, oberoende om de är rätt eller fel. Allmänintresset avser något helt annat.

Ett sådant aktuellt exempel är Wikileaks och mediernas aktuella publiceringar av korrespondens mellan amerikanska myndigheter, som avslöjar för allmänheten grundläggande saklig information i angelägna politiska frågor. Avslöjandena innehåller information om Sveriges förhållande till NATO och om hur USA uppfattar vår alliansfrihet. Om hur Sverige blev grundlurat av Norge och USA ifråga om försäljning av svenska flygplan. Vidare får allmänheten en god inblick i svenska politikers hyckleri när det gäller svenska soldaters krigföring i Afghanistan och så vidare. En annan fråga som nyligen behandlats i medierna är lobbyisternas inflytande på riksdagsmännen. I dagarna har Dagens Nyheter även gjort en ingående granskning av Diskrimineringsombudsmannens verksamhet. Dessa frågor är angelägna och givetvis av allmänintresse.

Kungaparets initiativ att i samband med firandet av tjugoårsdagen av barnkonventionen inrätta ett forum för barn är en annan aktuell och betydelsefull händelse. World Child & Youth Forums syfte är helt i linje med FN:s råds för mänskliga rättigheter förslag att genom ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen införa en klagomekanism. Barnkonventionen är den enda av människorättskonventionerna som saknar detta. I Sverige, liksom i många andra länder, finns heller inte någon organisation där barn får komma till tals. Därför hade det varit av stort allmänintresse att skildra detta initiativ. Vi har av den orsaken gjort det längre fram i denna tidning. Man undrar vilka bevekelsegrunder som gör att ansvariga på olika medieredaktioner medvetet avstod från att spegla detta?

Självklart ska press, tv och radio själva besluta vad de ska skildra och hur. Men vad som är värt att uppmärksamma måste rimligen avgöras på saklig grund. Det måste dock finnas en anständighetsgräns som i vart fall public service borde leva upp till. Och att, som Expressen, enligt uppgift mot betalning av närmare en kvarts million kronor, sprida patetiska utsagor av sedan länge bortglömda artister, under förevändning av att allmänintresset så kräver, är inte övertygande. Likväl, också denna brist på anständighet, med utnyttjande av ondskefulla metoder måste åtnjuta skydd av vår tryckfrihet. Men är det lika självklart att det är pressetiskt önskvärt eller ens godtagbart? Jag tycker inte det.

Inför valet och i omedelbar anslutning därefter var det påtagligt att socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin utsattes för systematisk mobbning av medierna. Man kan tycka vad man vill om den socialdemokratiska ledaren och hennes politik. Men bör man inte kräva mer av medierna? Borde inte medierna av hänsyn till respekten för en oberoende och fri press sträva efter att distansera sig från skandaljournalistiken och enfalden. Och borde inte allmänintresset kräva att medierna redovisar sina bevekelsegrunder inte bara för vad som publiceras utan också för det man väljer att inte redovisa? Jag tycker kanske det.

Nu senast har TV4 i två program valt att söka angripa vår drottning genom att påpassligt publicera så kallade forskningsresultat rörande vad drottningens far skulle kunna ha haft för sig för cirka 60 år sedan, under andra världskriget. Drottningen har, enligt den allmänna uppfattningen, gjort stora och viktiga insatser för att leva upp till de krav som medborgarna rimligen kan ställa på monarkin. Hennes ideella insatser för utsatta barn kan omöjligen föranleda annat än beröm. Angreppet på hennes far som ett led i strävandena att angripa statsskicket ligger långt utanför det rimligas gräns. Låt den mediala debatten höja sig från en nivå där man delar ut hugg i ryggen med smutsiga fickknivar. Detta gäller såväl för socialdemokratiska partiledare som för statschefen och hans familj.

Anne Ramberg
Annons
Annons