search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Det är dags att byta doppsko

Far bytte doppskon. Jag bytte ut bambukäppen. Men trots att allt är bytt är det ändå farfars gamla käpp.

Historien om farfars käpp är också historien om tryckfrihetsförordningen (TF). Sedan tryckfriheten blev grundlag 1766 har regler lagts till och dragits ifrån, stundtals har den varit avskaffad för att återinföras på nytt. Små justeringar har gjorts regelbundet och vid några tillfällen har inte bara innehållet förändrats utan även TF:s struktur, till exempel 1949. Nya sätt att bedriva masskommunikation, förändringar av tidsandan och erfarenheter av tillämpningen har fått lagstiftaren att lappa och laga.

Tekniken tar sjumilakliv medan lagen skrider fram som en lucia. Det tog 70 år innan skrifter som mångfaldigats i fattigmannens tryckpress, stencilapparaten, under vissa förutsättningar kunde få grundlagsskydd. Rundradion som startade 1922 fick grundlagsskydd först med yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) 1992.

Det är två av många framställningssätt för masskommunikation som inkorporerats i TF och YGL. I dag radas olika tekniker och verksamheter upp som kulor på ett radband och vissa är inte lätta att definiera.

Yttrandefrihetskommitténs huvuduppdrag är att försöka hitta en formel för hur såväl befintliga som ännu ej existerande tekniker för masskommunikation ska kunna ges grundlagsskydd.

En annan uppgift för kommittén är att ta fram förslag till hur den personliga integriteten ska stärkas och hur konfliktytorna mot EU-rätten kan minskas när det europeiska samarbetet tar nya steg med Lissabonfördraget. Därutöver ska den parlamentariska kommittén se över ytterligare några specifika frågor vad gäller distributionen av yttranden och har mandat att på eget initiativ ta upp sådant den finner angeläget för att stärka yttrandefriheten.

Uppgifterna kräver att bambukäppen byts. Det centrala är att käppen inte mister sin styrka och spänst och att de sex grundbultarna: förbudet mot censur och hindrande åtgärder, etableringsfriheten, ensamansvaret, meddelarskyddet, den särskilda rättegångsordningen och brottskatalogen hålls intakta.

Kommittén har diskuterat en rad olika modeller och funnit det meningsfullt att presentera tre. Gemensamt för de tre är att ett yttrande måste riktas till fler än några personer och att det framförs i ett massmedium för att få det speciellt starka skyddet i hägn av en ny yttrandefrihetsgrundlag. Det är den ordning som i stort gäller också i dag.

Beroendet av ett massmedium innebär att en helt ”teknikoberoende” lagstiftning som regeringen talar om i direktiven avvisas av kommittén. Det är inte möjligt att ge det starka skyddet åt alla yttranden oavsett var och hur de framförs utan att grundläggande principer måste upphävas eller naggas i kanten. Kommittén talar istället om en ”teknikneutral” yttrandefrihetsgrundlag.

De tre modellerna som presenterades i förra numret av Advokaten innebär utöver det gemensamma grundkravet att grundlagsskydd ges åt yttranden som någon tydligt tagit ansvar för (Ansvarsmodellen), förmedlas av ett massmedieföretag (Verksamhetsmodellen) eller har ett opinionsbildande, journalistiskt, kulturellt eller litterärt ändamål (Ändamålsmodellen).

En av dessa modeller ska kommittén efter remissrundan förfina för att ställa mot den rådande regleringen. Först därefter förväntas kommittén ta ställning till om den ska föreslå en ny yttrandefrihetsgrundlag eller göra en revision av det befintliga regelverket.

Personligen anser jag att Ansvarsmodellen är värd ytterligare tankemöda.

Ansvarsmodellen ansluter till traditionen att en vid yttrandefrihet måste kombineras med ett strikt ansvarstagande. En frihet utan ansvar avskaffar snart sig själv och torde aldrig få fotfäste i rättsmedvetandet eller stöd bland breda skikt i samhället. Dagens regler om utgivare och ensamansvar i kombination med de så kallade ansvarskedjorna är ett uttryck för detta.

Ansvarsmodellen är inte fulländad i sin nuvarande version men är sannolikt den enda modellen med någon politisk överlevnadschans. Om inte i sin helhet så i vart fall till sina grunddrag. Grundtanken med en avvägning mellan frihet och ansvar är sympatisk och modellen har som farfars käpp en historia tillbaka till urkunderna. Det är denna tradition vi inte får glömma och ska ha som bas när vi bestämmer hur vi vill ha regleringen framöver. Den rätten får och ska inte överlåtas till överstatliga institutioner.

Det må vara något generaliserande, någon kan säkerligen tycka att det är oförskämt, men jag kan inte se att det är något annat än brist på självförtroende som gör att somliga är dödsförskräckta för att ändra något överhuvudtaget. Lika hukande verkar de vara som menar att vi i oträngt läge måste ändra våra grundlagar av hänsyn till EU.

Det går givetvis inte att bortse ifrån att Europakonventionen gäller som lag i Sverige och att Sverige är en del av Europa. Men när vi utformar våra konstitutionella regler, såväl vad gäller deras struktur som materiella innehåll, är det våra behov och inte andras önskemål som ska styra. Vi måste ha tilltro till vår förmåga och ett gott självförtroende som gör att vi inte söker läsa i kort som inte är lagda.

Denna självständighet måste också genomsyra och räcka för att bland annat se över integritetsskyddet för att det finns ett behov av det och inte av rädsla för en eventuellt fällande dom i EG-domstolen eller Europadomstolen.

Det kan diskuteras om det är inom det grundlagsskyddade området som behovet att stärka den enskildes integritet är som störst. Berörs det grundlagsskyddade området måste anskaffarfriheten värnas och sekretessbestämmelserna hållas tillbaka. Istället handlar det om att hitta en rimlig och inte alltför yttrandefrihetsbegränsande bestämmelse som kriminaliserar grova och oförsvarliga integritetsintrång. En minst sagt grannlaga avvägning måste göras.

Det är en björntjänst åt yttrandefriheten att låtsas att den nuvarande regleringen är en skinande blank rustning eller att avvägningen mellan olika intressen, till exempel yttrandefriheten och integriteten, är fixerad en gång för alla. I TF finns rester av Karl XIV Johans indragningsmakt och YGL ger regeringen möjlighet inte bara att bevilja sändningstillstånd för radio och tv som finansieras med licensmedel utan också att ställa villkor för innehållet i sändningarna.

Det är dags att byta doppsko.

Nils Funcke
är sekreterare i Yttrandefrihetskommittén och mottog Advokatsamfundets journalistpris 2008

Annons
Annons