search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

RÅ begär klart besked om dubbelbestraffning

En hovrätt och två tingsrätter vägrade följa Högsta domstolens vägledande avgöranden om ”dubbelbestraffning” vid skattebrott. De anser att HD har tolkat Europakonventionen fel.

För att få besked om vad som egentligen gäller har Riksåklagaren gått till Högsta domstolen. Strider det mot Europakonventionen att lagföra någon för skattebrott, om personen tidigare har påförts skattetillägg för undanhållen skatt?

I mars kom två länge emotsedda avgöranden från Högsta domstolen. I besluten förklarade HD att det inte strider mot Europakonventionen att döma någon för skattebrott, även om personen tidigare har påförts skattetillägg för den undanhållna skatt som åtalet avser.

Men HD var ovanligt oenig. Två av HD:s ledamöter, Stefan Lindskog och Marianne Lundius, ansåg att konventionens bestämmelser är ett hinder för att pröva ett åtal för skattebrott, om skattetillägg hade påförts vid den tidpunkt då åtal väcktes. Stefan Lindskog skrev dessutom ett eget, utförligt tillägg till beslutet. Severin Blomstrand var ense med HD:s majoritet om utgången men var skiljaktig i fråga om motiveringen. Och Göran Lambertz, som tillhörde majoriteten, skrev också han ett eget tillägg till beslutet, där han uppmanade lagstiftaren att se över systemet med skattetillägg så att det säkert är godtagbart enligt Europakonventionen.

Frågan var alltså om det svenska systemet med dubbla sanktioner – skattetillägg och påföljd för brott – och två förfaranden för oriktiga uppgifter i skatteförfarande strider mot Europakonventionens förbud mot dubbla förfaranden. Förbudet finns i artikel 4 i konventionens sjunde tilläggsprotokoll.

Regeringsrätten har också förklarat att det svenska systemet inte strider mot konventionen.

Det har visat sig att underrätterna inte alltid följer HD:s praxis i frågan. I en dom från juni i år avvisade Hovrätten för Västra Sverige åtal mot en person för grovt skattebrott och skattebrott. Domstolen hänvisade till att den tilltalade redan hade påförts skattetillägg för den undanhållna skatt som åtalen omfattade. Hovrätten ansåg att Högsta domstolens och Regeringsrättens praxis inte ska tillämpas.

Enligt majoriteten i domen från hovrätten är HD:s och Regeringsrättens tolkning av Europakonventionen inte riktig. Hovrätten anser att överinstansernas avgöranden helt enkelt inte ska tillämpas.

Hovrätten konstaterar att en hovrätt i normala fall bör betrakta HD:s avgöranden som en rättskälla av stor vikt, men fortsätter i sin dom: Det står klart att vid konflikt mellan HD och Europadomstolen är det Europadomstolens tolkning som är den tyngst vägande när det gäller frågan om den riktiga innebörden av rättigheterna i Europakonventionen – och enligt Europadomstolens praxis finnas det hinder för de dubbla sanktionerna, menar hovrätten. Hovrätten godtar inte HD:s resonemang om att det krävs klart stöd i Europakonventionen eller i Europadomstolens praxis, för att en domstol med hänvisning till Europakonventionen ska underkänna en ordning som gäller enligt intern svensk lagstiftning.

De två ordinarie juristdomarna i hovrätten var skiljaktiga och ville följa HD:s praxis. Men referenten i målet, Europarättsdocenten Ola Zetterquist som tjänstgjorde som adjungerad ledamot av hovrätten, menade att Europadomstolens tolkning av Europakonventionen måste väga tyngre än HD:s. Tillsammans med nämndemännen fick han majoritet för sin uppfattning i hovrätten, som avvisade åtalet för skattebrott i de delar det gällde undanhållen skatt som redan hade lett till skattetillägg.

Solna tingsrätt och Södertörns tingsrätt har också i avgöranden gått emot HD:s vägledande uttalanden i frågan.

Riksåklagaren har överklagat hovrättens dom och begärt att HD förstärker sin tidigare praxis. Eftersom det redan finns vägledande avgöranden skulle HD normalt inte ta upp frågan på nytt. RÅ hänvisar bland annat till att det bör finnas möjlighet för HD att lämna prövningstillstånd när ett hovrättsavgörande avviker från lagtolkningen i ett tidigare HD-avgörande, om det behövs för att förstärka tidigare praxis eller annars klarlägga rättsläget. Enligt RÅ innebär hovrättens rättstillämpning att det står varje domstol fritt att göra egna tolkningar av frågan om Europakonventionens förbud mot dubbelbestraffning innebär ett hinder mot att pröva ett åtal när skattetillägg har påförts. Lika fall skulle inte behandlas lika, skriver RÅ, och för dem som misstänks för skattebrott skulle det framstå som slumpmässigt om de kommer att åtalas och dömas.

Anders Hultqvist, adjungerad professor i finansrätt, instämmer i att rättsläget torde bli osäkert om hovrättens dom står sig, i den meningen att man inte kan veta om andra domstolar kommer att följa HD eller inta samma position som hovrätten.

– Men om HD säger samma sak en gång till, blir ju saken inte klarare än den var förra gången, konstaterar han. I det läget blir det nödvändigt att vända sig till lagstiftaren.

Anders Hultqvist tror att det enda klargörande när det har uppstått ett sådant här läge är ett pleniavgörande av HD.
Enligt HD:s aktuariekontor är inte någon föredragning av målet inplanerad. Det finns alltså ingen uppgift om huruvida HD kommer att lämna prövningstillstånd eller inte.

Om HD väljer att inte ta upp rättsfrågan till ny prövning, innebär det att rättsläget i skattebrottsmål fortsätter att vara osäkert. Vissa underrätter kan vara lojala med HD:s praxis och döma till ansvar för skattebrott trots tidigare påfört skattetillägg, medan andra kan välja att avvisa åtalen i sådana fall med hänvisning till Europakonventionens företräde, som de ”olydiga” domstolarna har gjort. Därmed blir utgången i skattebrottmål oförutsägbar – lika mål kommer att bedömas olika beroende på vilken domstol som dömer i målet. En sådan oförutsägbarhet i brottmålsprocessen är knappast förenlig med de krav på rättssäkerhet som kan ställas i en rättsstat.

Så säger europakonventionen
Artikel 4.1 i Europakonventionens tilläggsprotokoll nr 7 lyder: Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.

Magnus Andersson

Annons
Annons
Annons