search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

När rättssäkerhet och mänskliga rättigheter krockar med religionen

Rättssäkerhet och mänskliga rättigheter är nödvändiga förutsättningar för demokrati och får aldrig åsidosättas av religiösa eller kulturella skäl, skriver Anne Ramberg.

Att leva i Sverige har många fördelar. Vi har inte haft krig på mycket länge. Vi lever i en välfärdsstat där alla har rätt till skola och sjukvård. Ingen behöver svälta. Jämställdhet mellan män och kvinnor är en självklarhet. Och vi har förmånen att leva i ett land där alla kan uttrycka sin åsikt, hur provokativ, dum och obekväm den än må vara. Vi får utöva den religion vi vill och vi får ansluta oss till varje förening vi finner tilltalande. Trots brister i lagstiftning och rättstillämpning uppfyller vi flertalet av de högt ställda krav man kan ställa på en rättsstat. I en jämförelse med andra länder återfinns Sverige med rätta högt, om än inte bäst i klassen inom alla områden. Det kan vara bra att komma ihåg detta när man ser sig om i världen.

I egenskap av en av två ordförande i International Bar Associations Rule of Law Action Group var jag under sommaren inbjuden att tala vid de asiatiska advokatorganisationernas årliga sammankomst, som i år ägde rum i Malaysia. Temat var ”the rule of law” ur ett regionalt perspektiv.

Det är symptomatiskt hur man i den delen av världen adresserar frågan om rättssäkerhet. Asiater brukar nämligen hävda att ”the rule of law” ska tolkas utifrån föreliggande regionala, kulturella och historiska erfarenheter. Poängen är att rättssäkerhet och mänskliga rättigheter inte skulle vara universella, utan beror på regionala skillnader i kultur och religion. Det brukar anföras att man i ett asiatiskt perspektiv utgår från samhällets intressen medan man i västvärlden utgår från individens. Det kan säkert ligga något i det. Men det berättigar enligt min mening aldrig en stat att göra undantag från rättssäkerhet eller grundläggande mänskliga rättigheter, även om viss hänsyn måste iakttas för att kunna uppnå legitimitet för det juridiska systemet. Detta kan vara särskilt känsligt i länder som varit i konflikt eller som tidigare varit kolonier. Men gränsen måste dragas långt före tortyr och slaveri.

Rättssäkerhet är nödvändigt förbunden med demokrati. Den kräver inte bara att det finns oberoende domstolar och advokater och att lagar tillkommer i viss formell ordning.  Den kräver också att innehållet i lagarna är av viss kvalitet. Rätt och rättvisa måste gå hand i hand. The rule of law, eller fritt översatt rättssäkerhet, innefattar enligt mitt sätt att se saken ett systematiskt skydd för mänskliga rättigheter.

Det handlar ytterst om individens rätt gentemot staten. Flertalet konventioner och konstitutioner innehåller dock regler, som vid allvarliga hot medger en stat rätt att göra undantag från vissa mänskliga rättigheter om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Detta gäller också den svenska regeringsformen. Som bekant missbrukas dessvärre denna möjlighet såväl i Sverige som i andra västliga demokratier under föregivande av olika verkliga och påhittade hot som terrorism och organiserad brottslighet. Men i en demokrati finns trots allt en kontrollmekanism bestående av en öppen granskning och samhällsdebatt.

Så är tyvärr inte fallet i många länder i Asien, liksom på många andra ställen. Där framträder i stället samhällen som är mycket långt borta från vad vi menar är en demokratisk rättsstat. Yttrandefriheten är starkt beskuren, människor fängslas utan rättegång, påföljdssystemet är vidrigt repressivt och inhumant.

Enligt en FN-studie från 2001 avrättar Singapore flest personer i världen om man räknar per capita. De tar livet av tre gånger fler än Saudiarabien, som kommer tvåa. I Singapore är det obligatoriskt dödsstraff för narkotikainnehav av heroin och marijuana över 15 gram. Man måste dock ha fyllt 18 år.

I en nyligen utkommen bok av den brittiske författaren och journalisten Alan Shadrake, med titeln ”Once a Jolly Hangman”, beskrivs hur Singapore tillämpar och administrerar hängning som straff för narkotikahandlare och mördare. Där berättas hur chefsbödeln i Singapores ökända Changi-fängelse, Mr Singh, när han inledde sin karriär 1959, då endast 26 år gammal, fick 22 US-dollar för varje avrättning. Fyrtiofem år senare, 2005, hade ersättningen stigit till 400 US-dollar per hängning. Med tanke på att Singh uppger sig ”nog” ha avrättat minst tusen personer under denna tid förefaller sysslan vara välbetald. Men, det kan vara fler och kanske färre, säger han i en intervju med författaren. Avrättningarna föregås av en noggrann administration. Inför avrättningsdagen får fången bland annat vara med och bestämma längden på det rep som ska garantera en snabb död. På kvällen före avrättningen får den dödsdömde lugnande medel som skrivs ut av läkare och läggs i en sista drink. Inför avrättningen bakbinds armarna med handklovar och straps. Bödeln för därefter fången till avrättningskammaren som för ändamålet är inrättad med alla nödvändiga tekniska hjälpmedel för att avrättningen ska ske effektivt. En vit huva placeras över huvudet på fången. Bödeln uppger sig uttala: ”I am sending you to a better place than this.” Exakt klockan 06:00 öppnas falluckan och avrättningen är över på någon sekund eller två.

För turister och affärsmän som inte tar sig för att bryta mot lagstiftningen i landet är Singapore en säker plats att vara på. Polisen är effektiv. Övervakningen omfattande. Näringslivets tvistlösning väl fungerande. Singapores prioritering uppges vara de laglydiga invånarnas välbefinnande, inte de kriminellas rätt att vara skyddade från ”incriminating evidence” (komprometterande bevis).

Bara någon vecka efter att boken kommit ut greps den 75-årige Alan Shadrake på sitt hotell i Singapore. Han förhördes i 39 timmar. Hans pass beslagtogs och han kan inte lämna landet. Han åtalades den 30 juli för ”criminal defamation” (förtal) och ”contempt of court” (domstolstrots) och riskerar utöver höga böter och skadestånd två års fängelse.

Boken argumenterar starkt mot dödsstraffet som påföljd. Men det är inte det som föranleder åtalet. Det är brottet mot den singaporianska lagstiftningen om vad man får uttrycka i tal och skrift som är grund för åtalet. Det är det man i delar av Asien kallar ”rule of law”. I Iran stenas kvinnor till döds, likaså under åberopande av the rule of law, då i förklädnad av sharia med åberopande av Koranen.

I många muslimska länder råder parallella rättssystem. Ett som ofta är ett arvegods från tidigare kolonialmakter och ett som har religiös grund. Sharialagstiftningen som tillämpas i muslimska länder är ett sådant exempel. Det innebär att särskilt inrättade domstolar dömer i frågor som bland annat rör familj och barn. I Malaysia uppgavs det vara vanligt att icke–muslimska män konverterade till islam för att undkomma att civila domstolar skulle få jurisdiktion vid en skilsmässa initierad av kvinnan. Inte sällan uppkommer konkurrerande krav på jurisdiktion och många gånger är särskilt kvinnor fast i en moment 22-situation.

Sharialagstiftningen tillämpas avseende alla de gärningar som ogillas av den religiösa rättsordningen men inte prövas av allmänna domstolar. En handling kan till exempel vara ett brott enligt sharia och därför leda till långtgående påföljder oaktat handlingen inte är straffbelagd enligt allmän lagstiftning. Ett färskt exempel är den i jeans klädda fotomodellen som drack öl på en bar i Malaysia. Eftersom hon var muslim dömdes hon till fängelse och ett antal piskrapp. Någon har tydligen hittat på att Gud inte tycker om kvinnor i jeans som dricker öl. Man kan inte låta bli att åter reflektera över religionens roll som lagstiftare och moralsättare. Det är lätt att förfasa sig över många av de avarter där religionen kidnappats av fanatiker.

Det var också mycket lätt att känna medkänsla med alla dessa semesterfirande unga kvinnor från Saudiarabien som tvingas bära allt från burkor till täckande slöjor. Det var särskilt frapperande när de unga männen ser ut som vilken amerikansk eller europeisk grabb som helst i gympadojor och amerikansk t–shirt.

Men vart leder detta oss när vi diskuterar rule of law? Är det så att kulturella hänsyn alltid måste tas för att kunna skapa legitimitet för lagstiftningen? Självklart är det inte så. Att stena kvinnor vid påstådd otrohet härrör från Gamla testamentet och har ingenting att göra med islam. Detsamma gäller allt från burkor till annat trams som beskär kvinnors, såväl unga som gamla, frihet. Oavsett under vilken förklädnad som korrumperade makthavare åsidosätter rättssäkerhet och mänskliga rättigheter ska de ställas till ansvar härför och i förekommande fall straffas.

I dessa länder är det därför särskilt angeläget att advokater står upp och aktivt verkar för förändring. Många advokater och advokatsamfund gör så. I Malaysia till exempel är advokaterna mycket tydliga i sin kritik av regeringen. Det är dock inte fallet i enpartistater som Singapore, Kina och Vietnam. Där hyllar advokatkårernas företrädare lojalitet mot regeringen.

Tyvärr kan inget land, inte ens Sverige, hävda att det till alla delar uppfyller kraven på en rättsstat. Men i ljuset av vad stora delar av mänskligheten utsätts för lever vi i en fantastiskt civiliserad värld. Den måste dock försvaras varje dag. Det görs bäst genom att rättsväsendets aktörer, liksom advokater och journalister, aldrig ger upp sin integritet, och att de tydligt gör sin stämma hörd närhelst orätt sker.

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se

Annons
Annons