search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Integritet och rättssäkerhet har blivit en egen politisk axel

Journalisten och mottagaren av Advokatsamfundet journalistpris 2010, Tomas Ramberg, skriver om integritetsfrågor som går på tvärs mot de politiska blocken.

Hur blev den så stor? Jag tänker på debatten om rättssäkerhet och integritet. Frågor som i det nya seklet har krupit fram ur den politiska debattens smågränder för att i stället ta plats mitt på torget. Beror det som många hävdar på nätet och bloggarnas makt? Det tror inte jag.

Viktigare är att de politiska demarkationslinjerna har blivit suddigare. Man kan inte längre lita på att höger är höger och vänster är vänster. Ibland har de bytt plats och inte sällan är de på samma sida.

Förr visste man var man hade dem. Liberaler och konservativa försvarade individens rätt mot staten på sitt sätt. De såg individen framför allt som en ekonomisk varelse. Som förtryckt skattebetalare, som trakasserad företagare eller som rättslös ägare.

Chauffören Folke Pudas satt i tre långa månader i en egenhändigt ihopspikad låda framför dåvarande riksdagshuset på Sergels torg och hungerstrejkade. Det var på 1980-talet. Pudas och hans son fick inte längre köra linjetrafik i Norrbotten. De blev fråntagna sin försörjning men det fanns ingen instans i Sverige där de kunde få detta prövat. Åtminstone inte på ett rättssäkert sätt.

Pudas vann så småningom över svenska staten i Europadomstolen.

De som helst såg mänskliga rättigheter ur den högra eller liberala vinkeln ställde också upp för Torgny Gustafsson. Gustafsson drev en restaurang på Gotland. Han ville varken vara med i arbetsgivarorganisationen eller ha kollektivavtal för sina anställda. Hotell- och restaurangfacket drog så småningom igång en blockad mot Gustafssons företag. Torgny Gustafsson blev en politisk symbol och stod på sig i det längsta. Men sålde till sist restaurangen.

Om detta bullrades det kraftigt från höger.

Folk på vänsterkanten hade en helt annan dagordning. Deras engagemang för mänskliga rättigheter i Sverige gällde i stället människor som snickaren Torsten Leander. Leander förlorade sitt jobb på marinmuseet i Karlskrona för att han i yngre år hade sålt Vietnambulletinen och varit maoist. Säpo hade i sin akt om snickaren noggrant antecknat att Leanders bil stått parkerad utanför Folket i Bild Kulturfronts årsmöte.

Om detta fick Leander inget veta. Han fick ingen förklaring till att han fick sparken, förstod bara att Säpo på något sätt låg bakom. Också Torsten Leander gick till Europadomstolen. Visserligen såg vänstern oftast Europadomstolen som ett verktyg för den svenska välfärdsstatens fiender men Leander och hans tjurskalliga ombud Dennis Töllborg valde ändå att ta rättslig strid. Svenska statens representant slirade på sanningen, för att uttrycka saken försiktigt, och Leander förlorade. Det tog många år innan Leander fick upprättelse.

Under lång tid var det inte så många fler än de drabbade själva, det organiserade vänsterfolket, som slogs mot grova integritetskränkningar som politisk telefonavlyssning och åsiktsregistrering. Från högerhåll betraktades hemliga polisens jakt på radikaler ofta som legitim och berättigad.

Och så där har det hållit på. Vänster och höger har suttit i var sina skyttegravar.

Men plötsligt hände något nytt. Något som stökade till det invanda mönstret, skrev om pjäsen och bytte gamla roller mot nya.

Första gången det syntes var efter 11 september 2001. När några svenskar av somaliskt ursprung fick sina tillgångar frysta utan möjlighet till rättslig prövning så möttes på något sätt Folke Pudas och Torsten Leander i samma låda. Att fråntas sin egendom utan att kunna försvara sig upprörde de liberalt sinnade. Att förföljas för att man misstänktes för antiamerikanska aktiviteter upprörde vänstern.

Senare kom FRA-debatten. Där förenades avlyssnings- och registreringsluttrade marxister med statsfientliga nyliberaler och antisocialister.

Till och med klasskampen var plötsligt mindre förutsägbar. När vår tids Torgny Gustafsson, Sofia Appelgren i Göteborg, ville slippa kollektivavtal i sin salladsbar och möttes av fackets blockadförsök, då tycktes moderaterna stå på fackets sida.

Vi fick Säkerhetstjänstkommissionen, som med övertygande dokumentation visade hur svenska säkerhetsorgan i decennier övervakat och ibland trakasserat många tusen oskyldiga svenskar. Den nya rollistan gick igen också när regeringen skickade två män till tortyr i Egypten. I en av det nya seklets främsta journalistiska prestationer avslöjades de stötande omständigheterna. Och i debatten som följde hände det på nytt. Terrängen mellan de gamla ideologiska skyttegravarna var full av överlöpare. 

Integritet och rättssäkerhet har blivit en egen politisk axel, på tvärs med höger–vänsteraxeln.

Det ultimata uttrycket för detta är Piratpartiet. Ursprungligen ett gäng nyliberaler som värderar integritet och personlig frihet så högt att de, när denna frihet kolliderar med den privata äganderätten, väljer att skrota äganderätten och blir nätkommunister.

Så samtidigt som det numera är många som vill trängas i Pudas gamla låda har den byggts om och blivit rymligare. Nyliberaler och ärkekonservativa delar den med både socialister och gammelmarxister.

Och den verkar för övrigt behöva stå kvar utanför riksdagshuset ett tag till.

Tomas Ramberg är journalist och mottagare av Advokatsamfundet journalistpris 2010

Annons
Annons