search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Ideologin fortfarande en grund i rättspolitiken

I budgetförslagen och de dagspolitiska diskussionerna kan skillnaderna mellan de politiska partierna många gånger synas små inom rättspolitiken. I grunden finns ändå olika ideologier och traditioner.

Det är inte helt lätt att orientera sig i ett rättspolitiskt landskap där i stort sett alla partier säger sig stödja arbetet för att få fram fler poliser, där diskussionen om tvångsmedel och integritet skjutits i bakgrunden och där partierna är närmast helt eniga om hur mycket pengar som ska satsas.

Tommy Möller, professor i statskunskap vid Stockholms universitet, har varit med om att ta fram tester på internet som ska hjälpa väljare att hitta rätt parti för dem. Även han har bilden av stor enighet på det rättspolitiska området.

– Budgetmässigt finns det absolut inga dramatiska skillnader. Frågan om fler poliser som var stor förra valet har väl också mer eller mindre försvunnit, säger han.

I vissa sakfrågor, som folkpartisten Johan Pehrsons utspel om att sänka straffmyndighetsåldern för några år sedan, blir skillnaderna mer tydliga. När valet närmar sig räknar också Tommy Möller med att det kommer fler förslag, åtminstone från de partier som vill profilera sig som brottsbekämparpartier.

Inför ett val är varje politiskt parti angeläget om att lyfta fram sin unika politik, att profilera sig för att vinna väljare. Samtidigt gäller det – inte minst i år, när två tydliga regeringsalternativ står mot varandra – att visa att man kan samarbeta inom sitt block. Det är många gånger en knepig balansakt att klara av.

– Framför allt Vänsterpartiet har ju en tradition på det rättspolitiska området som är ganska annorlunda än Socialdemokraternas. Man har känt att man har samhället emot sig, inte minst de repressiva delarna av statsapparaten, säger Tommy Möller.

Möller talar om kollektiva minnen som förs vidare från generation till generation inom ett parti. I Vänsterpartiets fall har till exempel skotten i Ådalen 1931 starkt bidragit till partiets antipolisiära tradition. Enligt Tommy Möller kan denna tradition ställa till problem i samarbetet inom det rödgröna blocket, där Socialdemokraterna ju anslutit sig till tankarna på fler poliser och skärpta straff.

– Det blir ett dilemma för Socialdemokraterna, som har en ganska tydlig profil för att inte förlora väljare till de borgerliga, säger han.

Rättspolitiken har fått olika stort utrymme inför valen under olika perioder. Inom området är det i första hand frågan om brottsbekämpning och straff som diskuterats.

– Det är de frågorna som har en potential i en valrörelse. Framför allt är det Moderaterna, som historiskt kunnat exploatera den dimensionen, med sitt tal om ”svängdörrar på Kumla” efter de många rymningarna från fängelserna till exempel. Moderaterna kunde gå till val på fler poliser och strängare straff. Nu är ju läget ett annat, när de har justitieministerposten och inte är i opposition, säger Tommy Möller.

Att det stora brottsbekämparpartiet sitter i regeringsställning är alltså en viktig förklaring till att rättsdiskussionen i år är mindre intensiv än inför förra valet. Det finns dock ett annat parti som kan spela roll för debattklimatet, påpekar Tommy Möller.

– Sverigedemokraterna driver de här frågorna hårt. Om de lanserar ett väldigt kontroversiellt förslag skulle de kunna få upp de här frågorna i valrörelsen.

Ett annat område kan också bli högaktuell i den rättspolitiska debatten.
– Frågor som rör internetutvecklingen håller på att bli en ny konfliktdimension: FRA, signalspaning, nedladdning från internet – hela den kultur som brer ut sig i bloggosfären och de problem som det aktualiserar. Det juridiska och politiska systemet är i otakt, det är ett glapp där, säger han.

Det var först efter andra världskriget som rättsfrågorna började uppfattas som intressanta för att locka väljare.

Tidigare sågs rättssamhället mer som en uppgift för experter och som juristernas egen domän. Juris doktor Åsa Persson disputerade 2004 på en avhandling om fyra partiers rättspolitik under efterkrigstiden. Hennes studie visar att både Moderaterna och Socialdemokraterna vinglat betydligt i sin syn på brott och straff. I fråga om tvångsmedel har båda partierna också tydligt lutat sig mot polisens åsikter om vad som behövs.

Vänsterpartiet har i stället varit konsekvent motståndare till nya tvångsmedel. Även Folkpartiet har traditionellt värnat rättssäkerhet och integritetsskydd framför brottsbekämpning, men det har förändrats under de senaste mandatperioderna. Integritetsfrågorna, alltså synen på hemliga tvångsmedel, FRA:s signalspaning och datalagring, har under de senaste åren visat sig dela inte bara blocken mitt itu, utan även enskilda partier.

Bakom partiernas olika förhållningssätt till rättspolitiken finns alltså faktorer som historiska erfarenheter, opinionsläget och vem som sitter i regeringsställning. Men i botten ligger naturligtvis också ideologiska skillnader, som märks inte minst i synen på ansvaret för brott som begås.

– Orsakerna bakom ett brott kan inte förklaras med en enkel formel. Det finns dock alltid en människa bakom brottet som bär ansvar. Utanförskap, arbetslöshet, vanmakt och andra omständigheter är förklaringar – men inte ursäkter – till att människor begår brott och våldshandlingar, säger exempelvis Beatrice Ask, som enligt liberal tradition betonar individens ansvar för sina egna handlingar.

Alice Åström från Vänsterpartiet förnekar inte brottslingens personliga ansvar, men trycker främst på samhällets roll.
– Ideologin bygger på alla människors lika värde och människors möjlighet att få lika förutsättningar. Då handlar det om samhällsbygget; att utjämna skillnaderna, säger hon.

Även Socialdemokraterna och Miljöpartiet talar om sociala klyftor som en orsak till brottsligheten. Skillnaderna mellan blocken är dock inte glasklar – alla partier ser både individuella och samhälleliga förklaringar till brott.

Centerpartisten Johan Linander vill lyfta fram en annan ideologisk grund i sitt partis syn på rättspolitiken:
– En stor skillnad tror jag är synen på rättssamhället nära människan. Som centerpartist tycker jag alltid att rättssamhället, som polisen eller domstolarna, ska vara så nära människor som möjligt, säger han.

De ideologiska utgångspunkterna märks också i uppfattningarna om hur man bäst förebygger brott. Allianspartierna är mer inriktade på individen och hur han ska lockas in i ett hederligt liv i stället för att begå brott.

– Vi måste förebygga brott genom att ge människor egenmakt. Utanförskap måste bytas mot samhällsgemenskap och passivt bidragsberoende mot självförsörjning, säger Beatrice Ask, medan Johan Pehrson lyfter fram fler poliser och kraftfulla insatser mot unga som begår brott som ett nyckelområde.
– Är man tretton år och misshandlar folk måste det få en konsekvens redan första gången det händer, säger han.

Kristdemokraten Inger Davidson betonar familjens roll för att förebygga brott.

Det rödgröna blocket riktar åter in sig mer på samhälleliga insatser.
– Om man ser till så att det inte är så stora sociala och ekonomiska skillnader och att det finns resurser i kommunerna och i skolorna får det även betydelse för brotten, hävdar Thomas Bodström.

– En lösning som träffar brett är att arbeta med barn och ungdomar. Inte främst brottsförebyggande, utan mer för att skapa en grundtrygghet, så att alla barn och ungdomar känner att de har en trygg tillvaro, anser miljöpartisten Mehmet Kaplan.

Invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och i fängelserna, ett faktum som främlingsfientliga krafter gärna lyfter fram. Här är dock riksdagspartierna rörande eniga om orsakssambanden: det handlar om sociala och ekonomiska faktorer och inte om etnicitet.

– I alla samhällen, oavsett etnicitet och religion, är det de fattiga som begår en stor del av mängdbrotten. Om man tittar på Sverige och motsvarande länder så återfinns en stor del av gruppen med utländsk härkomst i socialgrupp tre. Jag tror det handlar om socioekonomisk situation, menar exempelvis Mehmet Kaplan.

Såväl Thomas Bodström som Johan Linander ser det som en viktig uppgift för de etablerade partierna att klargöra detta för människor, så att främlingsfientliga krafter inte kan dra nytta av uppgifterna om invandrare i fängelse. Johan Linander blir upprörd över hur detta ibland används i debatten.

– Jag irriterar mig på att framför allt sverigedemokrater lyfter upp skillnaden mellan svenskar och invandrare. Den skillnaden är ingenting jämfört med skillnaden mellan kvinnor och män. Varför diskuterar ingen skillnaden mellan äldre och yngre, som är mycket större? Men helt plötsligt är det viktigaste var man kommit från, säger han.

Läs mer: Persson, Åsa: De politiska partiernas rättspolitik, Iustus förlag, 2004

Ulrika Brandberg, Tom Knutson

Annons
Annons
Annons