search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Den goda rättskulturen måste försvaras

Anne Ramberg önskar sig ett större intresse för rättsstaten i valrörelsen.

Så står vi återigen inför ett riksdagsval där medborgarna förväntas ge uttryck för de politiska värderingar som senast vunnit deras gillande och vilka politiker de anser ska styra landet under den kommande mandatperioden. När det gäller de rättspolitiska frågorna inför riksdagsvalet skulle man kanske kunna tro att det finns tydliga skiljelinjer mellan de rödgröna och Alliansen. Tidskriften Advokaten försöker i detta nummer identifiera var de politiska partierna står i de stora rättspolitiska frågorna.

Riksdagsvalet är den kanske viktigaste manifestationen för den parlamentariska demokratin. Emellertid äger många viktiga politiska processer rum utan någon närmare inblandning av medborgarna. Medborgarna blir åskådare och konsumenter av politik av ibland högst blandad kvalitet. Till följd av likgiltighet förvandlas medborgarna lätt till en passiv publik till politikens superstjärnor och clowner. Detta skeende känns påtagligt när det nu är mindre än två månader kvar till valet. En vital demokrati förutsätter engagemang och kunskap hos medborgaren. Jag skulle önska att intresset för rättstaten skulle vara större inte bara hos medborgarna utan också hos de folkvalda politikerna.

När statsministern presenterade regeringsförklaringen vid Riksdagens högtidliga öppnande 2009 nämnde han endast en enda gång ordet rättssäkerhet, trots regeringens inte obetydliga satsningar på rättsväsendet och polisen. Även om begreppet rättssäkerhet i andra sammanhang kommit att bli föremål för mycket uppmärksamhet på senare år, är utelämnandet i regeringsförklaringen på sitt sätt betecknande för dagens politiker. De är alla uppvuxna i en välfärdsstat. Flertalet tror obetingat att fler poliser, rymningssäkra fängelser och ökad kontroll är uttryck för det goda demokratiska rättssamhället.

En stark och god demokratisk rättstat behöver konstitutionella ramar som innefattar någorlunda effektiva kontrollmöjligheter. Men den kräver också politiker som i ord och handling visar respekt för de grundvalar som bär upp rättsordningen. Vad hjälper ett gott och rättssäkert juridiskt regelverk om inte politikerna också lojalt och med hjärtat verkar för dess upprätthållande. Detta är en förutsättning för det goda rättssamhället och det är en del av den goda rättskulturen.

Den goda rättskulturen måste varje dag försvaras. Detta sker bland annat genom, Lagrådets, konstitutionsutskottets, Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns kontroll, liksom genom domstolarnas lag- och rättsprövning. Denna kontroll är tillsammans med mediernas granskning angelägen, även om den mediala dramaturgin inför ett val inte alltid bidrar till ökad kunskap och förståelse.

På senare tid har det uppenbarats exempel på mindre god eller till och med dålig rättskultur såväl hos politiker som hos myndigheter och domstolar. Det är inte bra.
Ett sådant exempel är när lagmannen i Gotlands tingsrätt på allvar hävdar att det inte är nödvändigt med muntlig inställelse till huvudförhandling och att advokater som insisterar på detta inte ska få ersättning. Man blir inte bara konfunderad, utan främst djupt bekymrad. Detsamma gäller när åklagare i samband med beslut om tvångsmedel överskrider sina befogenheter. Sådant förekommer dessvärre.

Jag har haft det blandade nöjet att ta del av åklagaryttranden över synnerligen väl ansedda advokaters arvodesyrkanden i det så kallade insidermålet. Dessa åklagarnas epos lämnar mycket övrigt att önska vad gäller omdöme och kunskap. Åklagarna tillät sig ovederhäftiga, kränkande och opåkallade anklagelser bland annat av innebörd att advokaterna lämnat vilseledande och oriktiga uppgifter. Till detta kommer uttalanden av en av åklagarna efter den betydande förlust som Ekobrottsmyndigheten fick vidkännas i insidermålet. Samtliga åtalade friades som bekant från åtalet om insiderbrott. Åklagaren ifrågasatte enligt uppgifter i en nättidning om advokater ska ersättas för arbete som lagts ned i målet före det att åtal väckts. Detta uttalande vittnar om en obegriplig oförmåga att förstå försvararens roll. Detta är ett ifrågasättande som för tankarna till länder som Vietnam och Kina. Att domstolen inte delade åklagarens mening är givetvis glädjande.
Åklagarens bristande kunskap om grundläggande rättsstatliga principer, liksom advokatens roll i brottmålsprocessen, är ännu ett tydligt uttryck för bristande rättskultur. Var denne åklagare ledig från universitetet under de mest centrala delarna av juristutbildningen? Det finns enligt min mening anledning att allvarligt ifrågasätta vederbörandes lämplighet som åklagare.

När Högsta domstolen nyligen slog fast att det trots misstanke om brottslig verksamhet inte kan göras husrannsakan och beslag hos advokater gjorde vederbörande åklagare i målet, även denne från Ekobrottsmyndigheten, också några överraskande uttalanden i media. I bästa fall var han felciterad.
Ett annat exempel på bristande rättskultur är när en förvarsadvokat nyligen inför ett besök av en frihetsberövad klient blev stoppad av åklagare och polis med begäran att utfå en mobiltelefon tillhörande advokatens klient. Därtill inleddes förundersökning om skyddande av brottsling och advokaten entledigades också på mycket oklara grunder från sitt försvararuppdrag.

Upprörd blir man också när det framkommit att flera chefer på olika nivåer inom Säpo underlåtit att efter nedlagd förundersökning förstöra utskrifter från telefonavlyssning eller sms. Än mer uppbragt blir man när det dessutom visat sig att polisen senare gått in och sökt i dessa uppgifter för användning i andra ärenden. Det besannar de farhågor Advokatsamfundet vid upprepade tillfällen varnat för; missbruk och ändamålsförskjutning när det gäller användande av straffprocessuella tvångsmedel av olika slag. Också detta är ett uttryck för bristande rättskultur.

När Göran Persson för några år sedan med hånfullt tonfall refererade till JK, JO och RÅ som förkortningar med hänvisning till rättsväsendet var det likaså ett uttryck för total arrogans och bristande rättskultur. På samma sätt förhåller det sig med situationen när Thomas Bodström i sällskap med folkpartiets Johan Pehrson lanserade datalagringsdirektivet som en lag som innebar ett ökat skydd för vår integritet. Enligt min mening var även detta ett uttryck för bristande rättskultur. När justitieministern ville skicka hem lila kuvert till brottsmisstänkta sexköpare uppenbarades avgrunder i just rättskultur. Jag måste medge att jag i det senare fallet blev ovanligt förvånad och chockerad.

När den nuvarande liksom den förra regeringen utan större betänkligheter underlåter att följa Lagrådets yttranden och dess allt oftare svidande kritik mot olika lagförslag, finns det också anledning att fundera över tillståndet för rättskulturen. Regeringens ovilja att beakta Lagrådets kritik är konstitutionellt bekymmersam. Ett argument mot införande av en författningsdomstol är just Lagrådets väl ansedda prövning. I avsaknad av en författningsdomstol är därför Lagrådets granskning en grundbult i kontrollen av att lagstiftningen inte strider mot grundlag eller andra övergripande normer och i övrigt uppfyller grundläggande krav.

När det gäller vissa enskilda domares och åklagares syn på och bristande förståelse för försvararrollen, synes det som att grundläggande utbildning är på sin plats. Jag tror att några av de övertramp som förekommit på senare tid är uttryck för bristande kunskap och respekt för de olika roller som advokater och åklagare innehar. Sådant kan övervinnas genom utbildning. Utbildning i rättsstatliga principer borde vara en förutsättning för att svenska  folkvalda politiker ska få utöva sitt uppdrag.
Bristande rättskultur är givetvis också när advokater inte respekterar den goda rättsordningen. Skillnaden är dock att advokater inte ägnar sig åt offentlig maktutövning. De är inte heller statens förlängda arm.

Advokatsamfundet är angeläget om att preventivt verka för att advokaterna aktivt främjar god rättskultur samt att beivra åtgärder som står i strid med grundvalarna för vår rättsordning. Därför har vi inom ramen för advokatexamen infört obligatorisk utbildning i konstitutionell rätt särskilt med utgångspunkt i advokatens roll i rättsstaten. Även andra aktörer inom rättsväsendet borde ta liknande initiativ.

Anne Ramberg
Advokatsamfundets generalsekreterare

Annons
Annons
Annons