- Mer att läsa
Juridisk kompetens behövs
Det finns inga formella krav på juridisk sakkunskap i Sveriges lagstiftande församling. Konstitutionsutskottet har sista ordet när det gäller hur grundlagarna ska tolkas och kan strunta i vad experterna i Lagrådet anser om regeringsformens rätta innebörd. Ändå saknar de flesta ledamöterna i såväl KU som andra riksdagsutskott varje form av juridisk utbildning. Landets justitieminister behöver heller inte vara juridiskt skolad. Det kan gå åt fanders, som för Anna-Greta Leijon, eller hyfsat bra, som för den nuvarande innehavaren av ämbetet. Låt vara att den s-märkte ordföranden i justitieutskottet dumdrygt upprepar sitt mantra om att Beatrice Ask inte har en susning om den juridik hennes departement sysslar med.
För självklart har det ansvariga statsrådet oavsett politisk färg tillgång till ytterst kvalificerad juridisk expertis i form av departementstjänstemän som står till den politiska ledningens förfogande. Också i riksdagen ger juridiskt kunniga tjänstemän goda råd till utskotten och ledamöterna.
Men det ska medges att i riksdagen är risken större att tjänstemännen i lite för stor utsträckning får en styrande roll på ett sätt som åtminstone ledamöternas väljare nog inte hade tänkt sig. Därför vore det en klar fördel om en större andel av våra folkvalda hade en bakgrund som advokat eller åtminstone en juristutbildning i bagaget.
Om ledamöterna inte själva någorlunda behärskar juridiken ökar risken för att riksdagen lydigt släpper igenom regeringsförslag även när dessa har sågats av tunga remissinstanser, dömts ut som hafsverk nerlusade med brister som i värsta fall leder till rättsosäkerhet för medborgarna och stora onödiga kostnader för staten. När lagstiftningen i stället ska leva upp till rättssäkerhetskrav och grundläggande principer i Europakonventionen om mänskliga fri- och rättigheter, och bygga på juridiskt hållbara resonemang.
För min del har insikten om nyttan av juridiskt kunnande också i det politiska livet skärpts sedan jag i höstas växlade spår från ledarskriveriet i SvD till att satsa på en plats i riksdagen. Låt mig ge tre exempel som visar vad jag menar.
Kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser
Också inom och mellan partierna råder det delade meningar om det önskvärda med att lagstiftningsvägen tvinga privata ägare att utse minst 40 procent kvinnor till bolagens styrelser. Om lagstiftaren kombinerade sin politiskt färgade syn med juristens analytiskt klara blick inbillar jag mig att kvoteringskramarna enklare skulle inse att statlig tvångsstyrning av bolagsstyrelsernas könssammansättning strider mot grundläggande rättsprinciper om äganderätten och medborgarnas rätt till likabehandling.
Kvotering genom positiv särbehandling tillhör den socialistiska ingenjörskonsten men har hittills trotts vara en fullt laglig metod för politiker att lagstiftningsvägen jämna ut för dagen oönskade könsobalanser i yrkeskårer och på universitetsutbildningar. Snart är det i bästa fall slut på det, tack vare domares och andra juristers klargöranden. Nyligen har också forskningsministern flaggat för att kvoteringsbestämmelsen högskoleförordningen kommer att avskaffas.
Ja, tänk om politikerna i Sveriges riksdag hade varit mindre opportunistiska och mer på sin vakt mot juridiskt ohållbara kvoteringsmodeller. Då hade kvinnliga sökande till juristutbildningen i Uppsala och veterinärutbildningen vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) sluppit att få sina studiedrömmar slagna i kras till följd av inkvotering av mindre kvalificerade män. Som Svea hovrätt har slagit fast i domen mot SLU, den formen av kvotering är olaga könsdiskriminering. Det var också hotet om att fällas för samma övertramp som häromveckan fick Lunds universitet att betala 35 000 kronor i skadestånd till 24 kvinnor sedan män hade fått förtur till psykologutbildningen.
Skadeståndsansvar för föräldrar
Om regeringen får som den vill kommer föräldrar att från den första september bli skadeståndsskyldiga för brott som deras barn ställer till med. De juridiskt kunniga remissinstanserna har riktat tung kritik. Själva syftet med lagstiftningen ifrågasätts, det vill säga att skadeståndsskyldigheten skulle minska ungdomsbrottsligheten. Andra instanser har invänt att skadeståndsskyldigheten slår särskilt hårt mot redan utsatta familjer och därför bara gör ont värre.
En tredje invändning som en icke-jurist nog kan ha svårt att ta till sig, är rent försäkringsrättslig. Antag att det elaka barnet A med flit slår lekkamraten B över munnen med följden att en gråtande och blödande B spottar ut sina fina vita framtänder. Enligt riksdagens beslut blir då A:s föräldrar skadeståndsskyldiga, vilket antas göra dem och andra föräldrar mer uppmärksamma på vad deras barn har för sig.
För inte kan väl föräldrarnas ansvarsförsäkring ticka ut i ett sådant fall, här är det ju fråga om ett uppsåtligt skadevållande som försäkringen inte täcker? Precis så fel kan man resonera som lekman, och tyvärr tycks det som att justitieministern har tänkt just så. En jurist ser naturligtvis kvickt att det är barnet och inte de skadeståndsansvariga föräldrarna som har varit vållande, och därför gäller ansvarsförsäkringen fullt ut. Simsalabim, så var hela syftet med reformen som bortblåst.
Visst bör föräldrar ta ansvar för sina barn, som justitieministern upprepade senast i Ekot 11/2. Synd bara att hennes förslag inte duger för att inskärpa just det ansvaret.
En modernare rättegång
För Advokatens läsekrets är det ingen nyhet att underrätterna, framför allt tingsrätterna, sedan den första november 2008 tar upp förhör både på ljud och bild. Ja, så att målsägande, misstänkta gärningsmän, vittnen och övriga förhörspersoner ska slippa omaket att infinna sig i domstol en gång till om domen överprövas i högre instans.
Med tanke på den lama, för att inte säga obefintliga kritik som framfördes från juristhåll mot EMR är det kanske orättvist att i efterhand anklaga lagstiftarna för att de inte drog i handbromsen när reformen processades i riksdagen. Men följden blev en försämring av rättssäkerheten i våra domstolar. På annat sätt kan man inte beskriva en nyordning som innebär att en misstänkt gärningsman kan dömas till ett långt fängelsestraff utan att själv närvara i rättssalen. Att reformen i den delen är feltänkt bekräftas bäst av att Högsta domstolen nyligen skickade tillbaka ett sådant mål till Svea hovrätt med hänvisning till att det stred mot grundläggande krav på rättssäkerhet att döma någon i sin frånvaro till – i detta fall – tio års fängelse.
Som lagstiftare läser man lagförslag med politikerglasögon på näsan. Hur ska man annars kunna identifiera de politiska falluckorna som motståndarlägret gillrar? Men för att beslutsfattarna i riksdagen ska stå ännu bättre rustade för den granskande och lagstiftande uppgiften fordras mer juridisk kompetens, och juridisk analysförmåga hos ledamöterna själva. Det har deras uppdragsgivare rätt att kräva.